Söndagar med Bergman: Ansikte mot ansikte (1976)

Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa dramer om tvivlande präster. Men en film som Det sjunde inseglet är ju inte alls dyster. Den är fylld av humor, glädje, glimt i ögat. Och död. En perfekt blandning.

Med det sagt så är dagens film en film som ganska så perfekt uppfyller den där fördomen om Bergman. Ansikte mot ansikte är nämligen ett stenseriöst drama om en kvinnas handlösa fall in i en psykos. Det är en närgången, och nästan för intim, skildring av psykologen Jenny (Liv Ullman) och hur hon brottas med traumatiska barndomsupplevelser och även upplevelser i nutid.

Det första namnet som dök upp under förtexterna var Dino De Laurentiis. Ja, just det, vid den här tiden gjorde Bergman en del filmer producerade med amerikanska pengar, som t ex Beröringen (1971). Misstaget Bergman gjorde med Beröringen var att låta en stor del av filmen vara engelskspråkig pga att en av huvudrollerna spelades av Elliot Gould. I Ansikte mot ansikte är vi tillbaka med den gamla vanliga ligan som Ullman och Erland Josephson.

Hur funkade nu det dystra och seriösa? Jo, faktiskt riktigt bra. Liv Ullman gör en grym insats och lämnar ut sig själv totalt. Bitvis var det en jobbig film att se beroende på att den, som jag nämnde ovan, nästan kändes för intim. Det var som att man tittade på nåt som man egentligen inte skulle få se.

Förutom scenerna mot slutet när Jenny är fullkomligt psykotisk förekom det även andra scener som var intima på ett annat finare sätt. I väntan på en ny bostad bor Jenny hemma hos sina morföräldrar och en natt när hon kommer hem sent ser hon hur mormodern tröstar sin förvirrade och på gränsen till demente man. Jenny betraktar dem i smyg, precis som vi tittare. Det var en fin scen, kanske filmens bästa.

En styrka som Bergman återigen visar prov på Ansikte mot ansikte är hans förmåga att skapa en skräckfylld stämning. Bergman – skräckmästaren! Det förekommer en rad surrealistiska drömsekvenser som gjorde att jag uppriktigt kände ett obehag. Som vanligt är det döden som spökar. Det återkommer t ex en kvinna med ett helsvart öga som gav mig rysningar.

Ansikte mot ansikte är en skräckfilm om en psykos. Om den hade gjorts idag hade man stämplat epitetet elevated horror på filmen. Jag stämplar betyget tre svarta ögon av fem möjliga på Ansikte mot ansikte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Klassisk Bergman-bild

”Hej, trevligt att träffas”

”Ehe, jag tror jag ska gå nu”

Faro

FaroTitel: Faro
Regi: Fredrik Edfeldt
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Manusförfattaren Karin Arrhenius och regissören Fredrik Edfeldt samarbetade för några år sen och gjorde då en film som jag gillade väldigt mycket. Den gången handlade det om en flicka och filmen hette Flickan. Den här gången handlar det också om en flicka men också om en pappa. Filmen heter Faro (efter en hamnstad i Portugal och inte Fårö som min ”smarta” mobil tyckte) och jag såg verkligen fram emot den.

Vi hade halvdag på jobbet idag och då passade det pefekt att tajma in en matinévisning på favoritbiografen Sture i Stockholm. Till min förvåning fann jag mig helt ensam i salongen. Det är för övrigt tredje gången det händer på ganska kort tid. De två andra filmerna var Take Shelter och Call Girl.

Faro har många likheter med Flickan. I Flickan skildrades allt ur flickans perspektiv. Även här är vuxna en sorts bifigurer och världen som filmen utspelas i känns nästan som en egen värld där de vuxna försöker tränga sig in.

En pappa och hans dotter, Hella, flyr ut i skogen efter att pappan begått ett mord som han påstår var i självförsvar. Polis och socialtjänst försöker hitta dem. Lite som First Blood nu när jag tänker efter. Ute i skogen lever pappan och dottern som i sin egen värld. Det är dock en bubbla som de båda vet kommer att spricka.

Ibland är det svårt att skriva om en film för att den kanske inte gör nåt speciellt intryck. Det här var en sån film och därmed en besvikelse. Det finns delar som är briljanta, bl a när pappan och Hella dyker under vattnet i en skogssjö och hittar en undervattensskog. Eller när Hella i ensligt hus träffar på en hippiepsykopatkvinna otäckt bra spelad av Gunnel Fred. Men däremellan och ganska långt in i filmen så har jag svårt att bli indragen. Eftersom man inte bjuder på en normalt berättad historia med en början, en mitten och ett slut så krävs det att stämningen gör jobbet. Och det gör den inte fullt ut.

Precis som Flickan så är det en ganska mörk film. I Flickan så fanns det ändå ganska mycket hopp i slutet av filmen men här känns det som man inte riktigt vetat hur man ska knyta ihop det hela. Jag hade varit mer nöjd om filmen slutat vid ett visst tillfälle kanske 10-15 minuter innan det egentliga slutet.

Nej, tyvärr får man inte till den där stämningen som jag ville ha. Det finns egentligen bara ett känslofyllt ögonblick, då det kom en liten liten klump i halsen, då känslorna kändes starka och äkta. I övrigt är det lite för blekt. Fotot är helt ok med en hel del fina naturbilder men det är ju inte Hoyte Van Hoytema-klass. Ett annat problem var att Jakob Cedergren i rollen som pappan inte fick mig att känna nånting. Som jag såg att en annan recensent skrev: det är för små känslopenslar för en gångs skull.

Jag gillar ändå idén och att det inte är en film som andra. Det blir en svag trea.

3-/5

PS. Det här kom också att blir skådespelaren Göran Stangertz sista film. Han gick bort i oktober 2012.

%d bloggare gillar detta: