Faro

FaroTitel: Faro
Regi: Fredrik Edfeldt
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Manusförfattaren Karin Arrhenius och regissören Fredrik Edfeldt samarbetade för några år sen och gjorde då en film som jag gillade väldigt mycket. Den gången handlade det om en flicka och filmen hette Flickan. Den här gången handlar det också om en flicka men också om en pappa. Filmen heter Faro (efter en hamnstad i Portugal och inte Fårö som min ”smarta” mobil tyckte) och jag såg verkligen fram emot den.

Vi hade halvdag på jobbet idag och då passade det pefekt att tajma in en matinévisning på favoritbiografen Sture i Stockholm. Till min förvåning fann jag mig helt ensam i salongen. Det är för övrigt tredje gången det händer på ganska kort tid. De två andra filmerna var Take Shelter och Call Girl.

Faro har många likheter med Flickan. I Flickan skildrades allt ur flickans perspektiv. Även här är vuxna en sorts bifigurer och världen som filmen utspelas i känns nästan som en egen värld där de vuxna försöker tränga sig in.

En pappa och hans dotter, Hella, flyr ut i skogen efter att pappan begått ett mord som han påstår var i självförsvar. Polis och socialtjänst försöker hitta dem. Lite som First Blood nu när jag tänker efter. Ute i skogen lever pappan och dottern som i sin egen värld. Det är dock en bubbla som de båda vet kommer att spricka.

Ibland är det svårt att skriva om en film för att den kanske inte gör nåt speciellt intryck. Det här var en sån film och därmed en besvikelse. Det finns delar som är briljanta, bl a när pappan och Hella dyker under vattnet i en skogssjö och hittar en undervattensskog. Eller när Hella i ensligt hus träffar på en hippiepsykopatkvinna otäckt bra spelad av Gunnel Fred. Men däremellan och ganska långt in i filmen så har jag svårt att bli indragen. Eftersom man inte bjuder på en normalt berättad historia med en början, en mitten och ett slut så krävs det att stämningen gör jobbet. Och det gör den inte fullt ut.

Precis som Flickan så är det en ganska mörk film. I Flickan så fanns det ändå ganska mycket hopp i slutet av filmen men här känns det som man inte riktigt vetat hur man ska knyta ihop det hela. Jag hade varit mer nöjd om filmen slutat vid ett visst tillfälle kanske 10-15 minuter innan det egentliga slutet.

Nej, tyvärr får man inte till den där stämningen som jag ville ha. Det finns egentligen bara ett känslofyllt ögonblick, då det kom en liten liten klump i halsen, då känslorna kändes starka och äkta. I övrigt är det lite för blekt. Fotot är helt ok med en hel del fina naturbilder men det är ju inte Hoyte Van Hoytema-klass. Ett annat problem var att Jakob Cedergren i rollen som pappan inte fick mig att känna nånting. Som jag såg att en annan recensent skrev: det är för små känslopenslar för en gångs skull.

Jag gillar ändå idén och att det inte är en film som andra. Det blir en svag trea.

3-/5

PS. Det här kom också att blir skådespelaren Göran Stangertz sista film. Han gick bort i oktober 2012.

Flickan

Titel: Flickan
Regi: Fredrik Edfeldt
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det är Sveriges nationaldag och jag firar det med en film som jag tycker är lite underskattad. Själv tycker jag det är en superfilm. Recensionen skrevs i september 2009.

Det är roligt att det börjar komma mer och mer svenska filmer som sticker ut, gjorda med en egen vision och inte slentrianmässigt som det ofta kan kännas när det gäller en viss typ av svenska filmer. Flickan handlar om en tioårig flicka som lämnas hemma när resten av familjen reser till Afrika för att jobba med ett biståndsprojekt. Tanken är att mammans syster ska bo med Flickan men då hon drar på segelsemester med en snubbe så lämnas hon helt ensam, vilket kanske var lika bra med tanke på hur lite systern verkar bry sig. Det blir en sommar där Flickan lite väl tidigt får lära sig att ta hand om sig själv.

Oj. Det här var riktigt bra. Först kan jag konstatera en sak: Hoyte Van Hoytema är en äkta mästare som filmfotograf. Bilderna är fantastiska. De berättar något. Varje scen är perfekt sammansatt med skärpa och ofokus. Jag vet inte vad det är med Van Hoytema men han har en magisk touch. En annan sak att konstatera: Blanca Engström är helt fantastisk som Flickan. Hon är så där envis och vrång men ändå bräcklig så det bara är för mycket.

Det är en film helt gjord ur Flickans/barnens perspektiv. Vuxna är mest konstiga varelser även om det mot slutet dyker upp, eller snarare ner, en vuxen som faktiskt tar ansvar. Men vi får även se hur grymma barn kan vara ibland. Filmen, som känns väldigt svensk på ett bra sätt, har kanske en liten svacka i mitten men tar sig mot slutet då det blir riktigt gripande. Musik och foto bidrar till en vacker känsla filmen igenom. Om man ska välja nån svensk film att se i år så är det den här!

4+/5

PS. Flickan är ingen barnfilm; det är en film för alla. Spoiler När Flickan i slutet fick åka luftballong fick jag en riktigt skön känsla i hela kroppen. Man blev liksom glad för hennes skull Spoiler slut

%d bloggare gillar detta: