Söndagar med Bergman: Scener ur ett äktenskap (1973)

5 maj, 2019 Lämna en kommentar

Scener ur ett äktenskap är nog Ingmar Bergman i sitt esse. Liv Ullmann och Erland Josephson spelar skjortan av varandra. Dialogen är brutal och skoningslös. Stämningen är intim och närgången. Många scener böljar fram och tillbaka mellan uppsluppenhet och rått allvar. Det är minst sagt sevärt.

Är Scener ur ett äktenskap Bergmans version av en såpopera? Det är ju en sorts såpa, en tv-såpa i sex delar à 50 minuter om ett äktenskaps upplösning, där tittaren dras in i handlingen och med skräckblandad förtjusning bara måste se vidare för att få reda på hur det ska gå för huvudpersonerna Marianne och Johan.

Varför valde Bergman att göra en sån här tv-serie? Den måste ha varit helt unik när den kom, och dessutom måste den ha inspirerat mängder av film- och tv-serie-skapare. En film som The Lovers är i princip en remake. Jag har också hört att Woody Allens Husbands and Wives (som jag inte har sett) har hämtat mycket här ifrån.

Första delen inleds strålande. Johan och Marianne ska intervjuas av en journalist, spelad av en underbar Anita Wall, för en veckotidning. Bergman själv spelar förresten tidningens fotograf men vi får bara höra hans röst. Hur blir man lyckliga i sitt äktenskap är frågan? För Johan och Marianne verkar ju till synes lyckliga. Det är en underhållande och ganska hysterisk scen där Johan försöker framstå som stabil och framgångsrik medan Marianne är mer osäker. Vi spelar våra roller, som Helena Ekdahl säger.

Senare bjuder Johan och Marianne sina vänner Peter och Katarina (helt underbart spelade av Jan Malmsjö och Bibi Andersson) på middag. Det hela urartar i praktgräl mellan Peter och Katarina. De båda säger brutala saker till varandra. Ta bara den här subtila förolämpning som Katarina står för: ”Jag skulle kunna köpa mig ett ligg var som helst bara för att skölja ut dig ur mina könsorgan!”. Ehe, ok. En föraning om vad som komma skall för Johan och Marianne…

En tid senare meddelar Johan att han träffat en ung kvinna (ålder: 23!) vid namn Paula som han ska resa till Paris med nästa dag och vara borta i över ett halvår. Han vantrivs med sitt liv och han måste bryta upp. Marianne tar emot nyheten ätandes en gurkmacka i en scen som nog kan kallas klassisk, typ i nivå med ”Bobby i duschen”. Visste ni förresten att Dallas var tänkt som en amerikansk version av Scener ur ett äktenskap? Jo, så var det.

Efter Johans uppbrott återkommer vi till Johan och Marianne med jämna mellanrum under de följande åren. Varje avsnitt har en längre scen där Johan och Marianne träffar varandra och pratar. Jag gillar det här upplägget som blir väldigt intensivt. Ibland är Ullmann och Josephson de enda skådisarna som t ex i det näst sista och förmodligen bästa avsnittet. Här träffas de på Johans kontor för att skriva på, eller möjligen inte skriva på, de där skilsmässopappren. Oj, oj, här böljar samtalet och scenen verkligen fram och tillbaka. De har kul, de är osäkra, de ligger med varandra, de hatar varandra, de slåss. Det finns nästan ingen känsla som inte gestaltas. Det är intensivt och närgånget så det förslår. Mina tankar gick till Richard Linklaters Before Midnight som i mångt och mycket har samma upplägg.

Tv-serien blev en våldsam framgång och det mest sedda avsnittet (det femte) sågs av hela 3,5 miljoner svenskar. Det är ju helt galet. Det har ju sagts att antalet skilsmässor ökade som en följd av serien. Men jag vet inte om det är sant. För som Bergman har sagt: ”Om bara några sätter sej i köket med en öl och en smörgås och snackar efteråt så är jag nöjd”.

Och det är just det som det handlar om. Vikten av att prata med varandra och inte spela de där rollerna som man tror man måste spela.

En lustig detalj med serien är att istället för normala eftertexter så avslutas varje avsnitt med att Bergman själv säger ”Medan ni tittar på den här vackra bilden från Fårö så ska jag tala om vilka som har gjort vad”. Och så gör han det.

Varje avsnitt (förutom det första förstås) inleds med en sammanfattning om vad som har hänt. Även här är det Bergman själv som agerar berättarröst medan vi får se stillbilder. Just det här med stillbilder som sammanfattar vad som har hänt i tidigare avsnitt gjorde att en klocka ringde hos mig. Var inte det här ett grepp som användes rätt ofta förr i tiden i tv-serier? I våra dagars ”Previously on… random tv show” så är det ju alltid rörliga bilder. Men jag uppskattade verkligen de där stillbilderna. De gav en mer dramatisk stämning av nån anledning.

Jag delar ut en fyra till Scener ur ett äktenskap och som avslutning bjuder jag på ytterligare ett citat. Johan och Marianne har vid det här laget skilt sig och båda har gift om sig, fast inte med varandra.

Marianne: ”Älskar du din hustru?”
Johan: ”Jag tycker om att äta frukost med henne.”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 4, Drama, Recension, Svensk film, TV, Tv-serie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

13 januari, 2019 4 kommentarer

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

30 december, 2018 4 kommentarer

Det var en konstig känsla att se en Bergman-film i färg må jag säga. Bergman och svartvitt hör ihop, är det inte så? Visst, Viskningar och rop och Fanny och Alexander är ju färgfilmer och har alltid varit färgfilmer och ska vara färgfilmer. Men i övrigt är det ju i princip svartvitt som gäller.

Men nu är det ju inte färgen som är felet med den film jag nyligen har sett för första gången. Det var ett tag sen men nu var det alltså dags för mig att ta mig an en tidigare osedd Bergman-film. Filmen i fråga har den långa och fåniga titeln För att inte tala om alla dessa kvinnor och dess manus skrevs av Bergman tillsammans med Erland Josephson. Enligt Bergman själv gjordes filmen för att SF skulle tjäna pengar. Well, jag vet inte hur det gick med den saken. Jag har svårt att tro att För att inte tala om alla dessa kvinnor gick hem nånstans, vare sig i slott eller koja.

Under förtexterna listas, förutom regissör, skådisar och det vanliga, även filmens musik och det står ”Musik: Diverse”. Jag får intrycket av att man vill leka med filmen som medium genom nån form av metainslag, lite som man gör i våra dagars Deadpool. Man förmedlar att filmen inte är nåt ta på allvar. Vi, filmskaparna, har gjort den lite hipp som happ, lite slarvigt för att det är kul bara. Såna här studentikosa inslag blir sällan bra.

För att inte tala om alla dessa kvinnor ska förmodligen vara en satir och komedi om kritiker, en drift med kritiker och den meningslösa roll som de kan tyckas ha. Ja, må så vara att det kan vara ett intressant tema men tyvärr blev även filmen i sig totalt meningslös.

Jarl Kulle spelar en kritiker som anländer till cellovirtuosen Felix hem för att intervjua honom inför en kommande biografi. I huset, eller snarare slottet, befinner sig en mängd kvinnor som alla är fruar och/eller älskarinnor till Felix. Den Don Juan-liknande kritikern gör till sig i byxan när han träffar alla dessa kvinnor som spelas av bl a Bibi Andersson, Harriet Andersson och Eva Dahlbeck, dvs idel ädel skådespelar-adel från Bergmans eget stall.

Det här är trams. Trams i kubik. Kulle råkar välta ner en byst av Mästaren Felix och spenderar sen några minuter med att försöka lyfta upp bysten (uppenbart gjord av papier-maché) på piedestalen igen som nån sorts Papphammar. Ah. Jag förstår. Det är en skildring av relationen mellan konstnär och kritiker. Smart.

Och alla dessa kvinnor som springer runt i slottet ska väl representera olika kvinnotyper och personligheter av samma kvinna på nåt sätt antar jag. Ja, jo, kanske det. Men det framställs mest som ett sorts harem. Å andra sidan så slutar filmen med att kvinnorna efter att Felix har dött (ja, han dör, spoiler!) sätter tänderna i en ny ung man så det kanske är just kvinnorna som styr ändå. Är de en sorts vampyrer tro?

Apropå metainslagen så förekommer det en sexscen, men den skildras som en tango i svartvitt för att undvika censurfaran. Och en textskylt i filmen informerar oss tittare om just detta faktum. Kulle tittar även rätt in i kameran, bryter fjärde väggen och talar direkt till oss tittare. Jag kan ofta gilla såna här tilltag men här tillförde det ingenting men det beror nog mest på att filmen som helhet var outhärdlig.

Nej. För att inte tala om alla dessa kvinnor är en fars av värsta sort. Jag får vibbar från Woody Allens sämsta filmer. Det är sextrams in absurdum. Med jämna mellanrum avbryts filmen av olidlig gladjazz samtidigt som filmens tempo speedas upp. ”Yes! We Have No Bananas”. Det är fullkomligt outhärdligt och sagolikt dåligt. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

De enda ljuspunkterna var att se Jarl Kulle utklädd till kvinna (i ett försök att få prata med Felix) samt en ung Mona Malm (som ju spelade Jarl Kulles fru i Fanny Alexander 20 år senare!). Men dessa ljuspunkter kan inte rädda denna film från en totalkatastrof. Jag drar till med ett lågt betyg som endast föräras de där riktigt usla filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 0, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Nära livet (1958)

18 november, 2018 Lämna en kommentar

Man måste ju ändå säga att Bergman sticker ut. Att på 50-talet, och även idag, göra en film om tre kvinnor på en förlossningsavdelning känns inte direkt mainstream. På IngmarBergman.se läser jag att filmen både vann priser i Cannes och fick folk att svimma på löpande band. Främst var det män som aldrig varit med vid en förlossning som var känsliga. Rekordet var i norska Bergen där åtta biobesökare fick hjälpas ut ur salongen efter att ha kollapsat i biofåtöljen. Min korta text om Nära livet skrevs i april 2008.

Nära livet är en hyfsad Bergman-rulle om tre kvinnor med olika livssituationer men som alla befinner sig på samma BB. Manus är skrivet av Ulla Isaksson som även ligger bakom manuset till Oscarsbelönade Jungfrukällan (1960).

Historien är intressant då de tre kvinnorna ser helt olika på barnafödande eftersom deras liv skiljer sig helt åt. Eva Dahlbeck spelar den lyckligt gifta Stina som är så sprallig och glad man bara kan vara. Hennes helylleman spelas av Max von Sydow, som för övrigt får titeln Kung av mig; en grym skådis som vid 80 års ålder kör på för fullt i film efter film, Rush Hour 3 (!) och Fjärilen i glaskupan för att nämna några av de senaste. Och nu tio år sen kör von Sydow på i samma tempo vid snart 90. Kolla in hans IMDb-sida där man ser att han har roller i tre kommande filmer..

Unga Bibi Andersson är tjejen som är förvirrad inför att möjligen bli mamma. Ingrid Thulin är på sjukhuset för ett eventuellt missfall. Med sig har hon sin man spelad av den i den här rollen ganska obehaglige Erland Josephson som tycker att ”ja, ja, älskling, det ordnar sig, bara låt de duktiga doktorerna titta på dig så väntar jag här utanför”. Mot slutet av filmen går det kanske inte riktigt som man väntar sig och det blir ganska gripande som det ofta blir i Bergman-filmer. Godkänt blir det, helt klart. Bergman har fin hand med sina skådisar, så är det bara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Pojken i trädet (1961)

3 april, 2017 Lämna en kommentar

Här kommer en preblogg-recension av Pojken i trädet, en ganska speciell svensk film regisserad av naturromantikern Arne Sucksdorff (som tidigare bl a gjort Det stora äventyret). En liten notis i sammanhanget är att jag i helgen stötte på just Björn Gustafson. Björn var ute och motionerade i Bromma, iklädd blå overall och en röd toppluva. Han körde nån form av jogging fast det såg mer ut som gång. Texten skrevs i september 2007.

Pojken i trädet är en märkvärdig film i regi av Arne Sucksdorff med en ung (och redan då slemmig) Heinz Hopf, en ung (och redan då sävlig) Björn Gustafson, och en mycket ung Tomas ”Tintin” Bolme. Bolme spelar 16-årige Göte som är en missförstådd ensamvarg som nästan bara trivs i skogen. Tillsammans med några äldre ”kamrater”, alltså Hopf & Co, tjuvskjuter han rådjur. När de riskerar att avslöjas flyr Göte in i skogen med skarpladdat gevär. Hans syster, Marie (Birgitta Pettersson från Jungfrukällan), jobbar som piga på en herrgård på ägorna.

Filmen inleds nästan som en noir med touch av Lynch, eller nåt liknande. Början är suggestiv, surrealistisk (välj vilket ord ni vill). En man är ute och kör bil i ett nattsvart och lantligt Sverige. Han trixar med radion, hittar klassisk musik, blir nöjd. Ett skott hörs i natten, några rådjur springer på vägen, vad händer? Plötsligt hör vi jazzmusik, komponerad av ingen mindre än en ung Quincy Jones. Jag kan inte annat än att gilla det. Efter den här inledning börjar filmen på riktigt så att säga, och den blir lite mer normal.

Normal skrev jag. Den känns ändå lite speciell hela tiden. Inte minst fotot av gurun, och Ingmar Bergman-fotografen, Gunnar Fischer, är underbart vackert och visar ett svartvitt sommmarsverige som från en saga. Rent manusmässigt kanske den inte håller högsta klass men den funkar bl a pga en sävlig Björn Gustafson, en slemmig Hopf, och en ung förvirrad Bolme. Sen var det nåt med att de ofta (mot slutet) sprang, jagade varandra, genom sankmarker. Det kändes tarkovskijiskt före, eller samtida med, Tarkovskij; det var nåt med vattnet. Mja, jag gillade filmen. Även om jag objektivt sett inser att det inte är nåt mästerverk så fastnade jag för den. Jag gillar även titeln.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Film noir-bil

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: