Den röda ekorren (1993)

Denna söndag gräver jag ur gömmorna fram en gammal preblogg-text om en spansk film vid namn Den röda ekorren (La ardilla roja) gjord av en tidigare regissörsfavorit. Ja, eller det var åtminstone så att jag gillade en av Julio Medems filmer skarpt (se nedan i texten). Min text om Den röda ekorren skrevs i januari 2004. Jag tror det kan vara så att det kommer ytterligare en gammal text om en annan Medem-film på onsdag.

Julio Medem har gjort en film som jag älskar. Den heter De älskande vid polcirkeln. Precis som den så är även Den röda ekorren en sorts dramathriller där thrillerinslaget kommer sig av hur Medem berättar sin historia. Här handlar det om Jota som är i kast med att hoppa över ett räcke ner i havet för att ta livet av sig. Precis då kraschar en motorcykel i närheten. Jota rusar för att hjälpa till och upptäcker att den skadade, en vacker kvinna givetvis, har tappat minnet. Jota följer med ambulansen till sjukhuset och ikläder sig rollen som hennes pojkvän och påstår att de har varit ihop i fyra år. Efter ett tag åker de båda på campingsemester.

Som sagt, Medems berättarstil är speciell. Vi får inte veta mycket om personerna och det är något av ett pussel där bitarna först på slutet faller på plats. Det handlar om sex. Det handlar om öde och mystik, likt Tom Tykwers filmer. Här funkar det hela dock inte alls lika bra som i den, enligt mig, underbara De älskande vid polcirkeln. Det är nåt med skådisarna som inte stämmer kanske, jag vet inte. Jag blev inte engagerad. Filmen är inte dålig men ingen toppfilm. Det förekommer en ganska löjlig popvideo då och då som jag inte kunde låta bli att skratta åt, vilket jag inte tror var meningen. Musiken är en hemsk blandning mellan Nordman och Roger Pontare. Nåja, det blir godkänt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höga klackar (1991)

Skulle Höga klackar bli den film som fick mig att ändra uppfattning om Alomodóvar? Njae. Jag ser i min text att jag använde mig av en s.k. videobandspelare. Och jo, det gjorde jag. Det här var nämligen på den tiden som jag spelade in program från tv på video (VHS!) och såg i efterhand. SVT:s olika filmteman var ofta en källa. Min text om Höga klackar skrevs i november 2005.

Alomodóvar är tillbaka i min videobandspelare med en film som handlar om relationen mellan en dotter, Rebeca, och hennes frånvarande mor, Becky. När Rebeca är en liten flicka flyttar Becky från Madrid till Mexiko för att sjunga där. När hon efter många år återvänder jobbar dottern som nyhetsuppläsare i tv och är gift med tv-chefen som råkar vara en av mammans gamla älskare. De två huvudrollerna spelas av Victoria Abril (dottern) och Marisa Peredes (mamman).

Kan någon förklara för mig vad som är så bra med Almodóvar. La Diva? (Min kommentar: La Diva var en gammal filmforumkompis som var Alomodóvar-fantast.) Själv fattar jag fattar mindre och mindre, ju fler filmer jag ser. Hans filmer har nåt amatörmässigt över sig, och då snackar jag om de filmer som jag har sett nu på senaste tiden: Vad har jag gjort för att förtjäna detta? och Kärlekens matadorer. För mig känns personerna i filmerna som nån sorts påhittade personer som Almodóvar tänkt ihop i sin hjärna, som kanske är intressanta för honom själv, men som är fullkomligt ointressanta för oss andra. Det är ingen skillnad i Höga klackar. Historien skulle kunna vara gripande men det blir bara fånigt eftersom scenerna i filmen saknar udd, intensitet, det mesta. Jag vet inte vad det är, men Almodóvar griper inte tag i mig alls. Scenerna rullar på med ganska taskig klippning och liksom utan nån riktig röd tråd och sammanhållande spänning.

Just det jag skrev om att historien skulle kunna vara gripande blir ännu mer tydligt eftersom dottern i filmen, Rebeca, använder handlingen i Ingmar Bergmans Höstsonaten för att beskriva det förhållande som hon har med sin mamma. Höstsonaten är en riktigt bra film men Höga klackar blir aldrig gripande. Jag känner att Almodóvar slarvar bort själva huvudfrågan genom att slänga in en thrillerartad handling med ett mord (filmen är egentligen aldrig nån thriller, men den har vissa thriller-ingredienser). Problemet är att den där thrillerhandlingen aldrig blir spännande för fem öre, och dramahandlingen var i och för sig aldrig spännande från början, men det blir inte bättre av mordet. Det enda som var bra i filmen var scenerna när mamman, dottern och hennes man var på klubb där en transvestit uppträdde. Allvarligt talat så har jag inte så mycket mer att säga om den här filmen, förutom att den får ett underkänt betyg (vilket en tvåa i betyg betyder). Jag ber om ursäkt för den dåliga recensionen. Skrev jag nåt vettigt överhuvudtaget?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: