Kärlekens matadorer (1986)

Kärlekens matadorer var den andra filmen jag såg när SVT körde en Almodóvar-retrospektiv för länge sen. Vid det här laget började jag inse att Almodóvar nog inte var min kopp. Men jag kämpade givetvis vidare och imorgon handlar det om en film om höga klackar. Min text om Kärlekens matadorer skrevs i oktober 2005. 

Då är jag tillbaka med ännu en film av Pedro Almodóvar. Denna gång ser vi en ung Antonio Banderas i huvudrollen som Angel, en ung kille med vissa psykiska problem. Eftersom hans mamma är djupt kristen och styr hans liv med järnhand så utbildar han sig i hemlighet till tjurfäktare. När en serie mord inträffar så anmäler sig Angel till polisen och säger sig vara skyldig. Det visar sig dock att hans kvinnliga advokat, María, och hans tjurfäktningslärare, Diego, har nåt fuffens för sig samtidigt som Angel har märkliga syner.

Nja, Almodóvar är nog inte nån favorit hos mig verkar det som. Jag hade svårt för den lite fånigt överdrivna stilen i Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, den förra filmen jag såg. Den här stilen återkommer även i Kärlekens matadorer. Personerna känns inte som riktiga personer, och det kanske inte är meningen men det ändrar inte det faktum att jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar eller bli engagerad. Alla beter sig konstigt och galet på ett tillgjort sätt. Speciellt så känns hela affären mellan María och Diego väldigt märklig och fånig. Filmen är aldrig spännande, aldrig intensivt dramatisk, aldrig rolig. Nej, det finns inte mycket som var bra i den här rullen.

Om jag ska ta fram nåt positivt så blir det faktiskt samma sak som i Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, och det är skådespelerskan Chus Lampreave som här spelar mamman till Diegos flickvän, och hon gör det strålande och på ett härligt avslappnat sätt. Hon är återigen en skön figur med glimten i ögat och träffsäkra repliker. Jag tyckte även poliskommissarien (Eusebio Poncela) var ok. Sen var det lite kul att se Banderas i en så tidig och ganska annorlunda roll (han är så långt ifrån Zorro man kan komma). När det gäller Almodóvars filmer så kommer jag se några till av de filmer som SVT visat av rent ”cineastiskt intresse” för att lära mig mer om hans filmer även om jag inte gillar dem. Men just den här rullen får ett underkänt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? (1984)

Andra filmen ut från ansamlingen av Almodóvars alster är Vad har jag gjort för att förtjäna detta? eller ¿Qué he hecho yo para merecer esto! från 1984. Spanjorer och dess för oss något annorlunda sätt att skriva ut utropstecken och frågetecken både före och efter det som ska utropas eller frågas. Fast det är kanske inte så konstigt då ju tecknen, likt citationstecken, ramar in det som avses och därmed gör meningen tydligare. Min text om denna film skrevs i oktober 2005.

SVT kör ju just nu en Pedro Almodóvar-retro så det kändes lämpligt att bocka av några filmer av denne spanske regissör med starka kvinnoporträtt (eller snarare porträtt av starka kvinnor) som adelsmärke. Nu har jag sett den första filmen Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, som handlar om hemmafrun/städerskan Gloria som bor i en sunkig lägenhet i ett miljonprojekt-område med sin mansgris till man, två söner (varav en är knarklangare och den andra ligger med pedofiler för pengar) samt sin mans gamla mamma. Ja, ”vad har jag gjort för att förtjäna detta?” är en berättigad fråga.

Nja, tyvärr så gillade jag inte alls den här filmen. Klippningen var bland det första jag la märke till som var riktigt dålig. Det fanns inget bra flyt i filmen och till stor del kändes det som om det berodde på en hafsig och jobbig klippning som skapade en stressig känsla. Scenerna gick inte ihop med varandra på ett bra sätt. När en scen var slut började nästa med dialog och allt innan man hunnit smälta den föregående. Då och då förekom miljöscener med musik men dessa var liksom för korta för att förmedla nån som helst känsla. Nja, jag fick ett hafsigt intryck av den här filmen.

Personerna i filmen tyckte jag var mest jobbiga och det hela kändes krystat galet och tillgjort. Det skulle väl vara en sorts dramakomedi, men jag vet inte, själv tyckte jag aldrig det blev varken roligt eller dramatiskt. Historien satte sig liksom aldrig och jag satt faktiskt mest och väntade på slutet. Givetvis – kändes det som – har Almodóvar slängt in en kvinnlig granne som är prostituerad och får manligt besök i sin lägenhet då och då. Hon kändes verkligen som en bild av den snälla horan, och det hela var väldigt oskyldigt och småtrevligt. Nja, jag vet inte riktigt.

Det enda som var bra i den här filmen var inledningen under förtexterna. Dessa utspelar sig på en Kendo-klubb där Gloria städar. Riktigt kul när det tränas Kendo med tillhörande japanska skrik samtidigt som Gloria står i rummet bredvid och fäktas med sin mopp. En annan sak som höjer betyget en aning var den sköna farmodern i familjen. Hon hade ett befriande ”jag skiter i vad du tycker”-sätt och var en kul figur med sina inlåsta muffins, ödle-husdjur och liknande saker. Riktigt rolig faktiskt. Men tyvärr räcker inte dessa mildrande omständigheter för ett godkänt betyg utan denna tidiga Almodóvar-film får klart underkänt. Sorry, Pedro, bättre lycka nästa gång, och för min del betyder det Kärlekens matadorer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: