Fjärilens tunga (1999)

Fjärilens tunga är en spansk 90-talsfilm som kanske passar att se i dessa tider då den känns som en typisk puttrig matinéfilm som vaggar snarare än skakar. Med tanke på relationen mellan en ung pojke och en äldre man kommer jag att tänka på den svenska ”julfilmen” Kan du vissla Johanna?. Tyvärr verkar Fjärilens tunga enligt superba sajten Vodeville inte gå att se via nån nätjtänst för tillfället. Fast den finns faktiskt att se på YouTube men bara på spanska utan nån textning på engelska eller svenska. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Moncho är en liten pojke i en by i 30-talets Spanien som ska börja skolan. Han är blyg och livrädd för sin lärare, som slår sina elever har han hört. Nåväl, efter en något panikartat första skoldag visar det sig att läraren Don Gregorio är en riktig mysfarbror och att eleverna är rätt ok de också. Moncho, som är vetgirig av sig och gillar att läsa, stortrivs i skolan och får lära sig nya saker varje dag. Inte minst under de naturexkursioner som läraren ordnar.

Det här var en riktigt mysig film som puttrade på i ganska skön matinéstil. Den blev aldrig långtråkig men hettade aldrig till riktigt heller, förutom mot slutet. Den fråga som så småningom ställs i filmen är om man ska våga stå för sin åsikt när vindarna vänder eller vända kappan efter vinden? Moncho och hans familj hamnar mitt i den konflikt som är upptakten på det spanska inbördeskriget. En del är anhängare till republiken medan andra stödjer Franco och fascisterna.

Jag måste nämna att den lille killen som spelar Moncho var ganska så underbar. Sen tyckte jag att filmen skildrade förhållandet mellan Moncho och hans äldre bror på ett fint sätt, liksom Monchos vänskap med sin lärare (utan att det blev för smörigt). Läraren gestaltas bra av den spanske veteranskådisen Fernando Fernán Gómez. Snudd på högre betyg pga mysfaktorn men filmen var lite för snäll, även om det hettade till lite under sista delen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Allt om min mamma (1999)

Jag undrar om inte Almodóvars senare filmer passar mig bättre. När han lugnat ner sig lite och inte är fullt så crazy. Sista Almodóvar-filmen ut för den här gången är Allt om min mamma och min text om den skrevs i januari 2006. 

Jaha, då har alltså äntligen min Almodóvar-retro nått vägs ände (puh!). Den sista filmen blev den Oscarsbelönade Allt om min mamma, som handlar om en mamma vars son dör, i början av filmen (ingen större spoiler alltså). Mamman, spelad av Cecilia Roth, beger sig då från Madrid till Barcelona för att söka upp sonens pappa som hon inte träffat sen hon drog till Madrid efter att pappan skaffade ett par bröst och blev transvestiten Lola. Under tiden i Barcelona träffar hon en godhjärtad ung nunna (Penélope Cruz), en berömd skådespelerska och pappans förra ”rumskompis” Agrado (också ha/on med nya bröst). Lola själv verkar ha flytt fältet.

Ja, att det är en grupp färgstarka människor vi får träffa kan man lugnt säga. Det är också en film som drivs framåt av sina karaktärer och inte av en en smart uttänkt handling. Precis som det brukar vara i Almodóvars filmer med andra ord. De Almodóvar-filmer som jag har sett den senaste tiden har dock gjort mig mäkta besviken. Den här gången tyckte jag dock det hela började lovande. Historien om mamman är gripande och bra, och Almodóvar är mer fokuserad än normalt. Cecilia Roth spelar sin roll utmärkt. Fotot och musiken är njutningsfulla.

Nånstans på vägen så tycker jag dock att Pedro tappar sitt fokus. Det blir för många personer inblandade och jag tycker att mammans historia liksom tappas bort i den snackiga dialogen och allt det färgstarka. Sen har jag bitvis ganska svårt för Pedros humor. Ibland är det bra men ibland blir det bara fånigt, tycker jag. En positiv ljusglimt är en av Pedros favoritskådisar, Marisa Paredes, som spelar en ganska excentrisk skådespelerska. När det gäller Cruz så gör hon sin naiv nunna helt ok men jag tyckte inte hennes rollfigur var så intressant. Och det här var problemet med filmen i mina ögon: det var för många karaktärer, vilket gjorde att i alla fall jag tappade den röda tråden.

Efter att ha sett några av Pedros filmer så är det en del teman som ständigt återkommer. I Allt om min mamma handlade det bl a om frågan om transplantationer av organ från hjärndöda människor och hur man ska hantera det. Detta har vi sett i t ex Tala med henne och Min hemlighets blomma. Det var faktiskt så att det finns i princip identiska scener i Allt om min mamma och Min hemlighets blomma, där två läkare i ett rollspel får möta en anhörig till en patient som ligger i koma. Lite udda och märkliga scener faktiskt. Som sammanfattning kan jag säga att jag gillade början av Allt om min mamma men att det sen återgick till Almodóvars vanliga snackiga och spretiga stil som jag har svårt för. Betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: