Spegeln (1975)

Ah, vi kör en tankeströmsrecension av Andrej Tarkovskijs Spegeln. Det känns som att Spegeln, som är mystisk och surrealistisk, är en film som passar att behandlas på det sättet. Let’s go!

Märklig inledning. En pojke slår på en tv. Detta visas i färg. Sen blir det svartvitt om en ung man som får behandling för sin stamning. Man ser skuggan av mikrofonen – medvetet?

Jag påminns om Ingmar Bergman i Persona-mode.

Den där vindpusten som kommer när mannen (spelad av en skådis från Stalker) står på fältet. Magiskt!

En berättarröst läser poesi om sin mor, eller är det om hans fru? Hmm, det är lite svårt att hänga med när man måste läsa textremsan och samtidigt titta på bilderna.

Brand (Offret), regn, vatten (Stalker), blåst, buskar, NATRUEN. Tarkovskij verkar besatt av eld och vatten, två av de gamla fyra elementen.

Saker ramlar ner från bord. Igen och igen. Hehe, det är ju en konstfilm. Vi hoppar i tid och rum, blandar färg och svartvitt. Slowmotion och baklänges.

Sadako från The Ring dyker upp med sitt hår.

Meta: vi får se en filmposter för Andrej Rubljov.

Snygg korridorstagning filmad i nån sorts märklig slowmotion som gav viss obehagskänsla.

Hon (vackra och mystiska Margarita Terechova) spelar dubbelroller som fru till sonen i nutid och sonens mor i dåtid. Tror jag.

Vad var ordet på tryckeriet? Nåt snuskigt? Jag vill veta!

Spanien. Tjurfäktning. Flyktingbarn. Krigsbarn?

Vem är berättarrösten. Syns aldrig i bild. Ryssland? Gud?

Lite skräck/spökfilms-vibbar. Personer från andra tider dyker upp för att sedan försvinna.

Jag får lite vibbar av det klassiska avsnitt 8 av Twin Peaks The Return (RIP David Lynch). Musiken är haunting.

Tarkovskij blandar in autentiska dokumentärbilder. Leker med formen.

Otroligt vackert hus (en datja) på landet. Träet.

Farväl Falkenberg. Barndom. Fjärde väggen bryts. Hon är magisk.

Förruttnelse.