Quand tu descendras du ciel (2003)

Idag blir det en gammal preblogg-text om ytterligare en fransk film och om man ska döma av mina intryck så är det inget jag rekommenderar. Jag verkar mest ha blivit häpen hur vissa saker i handlingen inte följdes upp samtidigt som andra saker var övertydliga. Det påminner mig lite om den brasilianska Memory House som jag såg på Stockholm Filmfestival i höstas. Min text om Quand tu descendras du ciel skrevs i maj 2003.

På väg från himlen är en fransk film regisserad av för mig okända nykomlingen Eric Guirado. Tydligen har han gjort kortfilmer innan. Jag såg den på sista dagen av den franska filmfestivalen på Sture (i Stockholm). Den handlar om Jerome som tillsammans med sin mor har tagit över en bondgård efter sin döde far. De har det väldigt knapert ekonomiskt och Jerome åker in till staden för att skaffa ett tillfälligt jobb som kan ge lite pengar. Där träffar han på uteliggare, besöker sin syster som inte pratar med sin mor nåt mer, får ett jobb hos kommunen, träffar en ung kvinnlig journalist, etc. Jerome är snäll och lite naiv och han blir väldigt upprörd när han inser att jobbet delvis går ut på att samla ihop uteliggare (bl a några han lärt känna) och köra ut dem utanför stadsgränsen. Det är borgmästarens idé för att rensa upp inför julfirandet. På jobbet träffar han även Lucien som han blir vän med.

Som ni märker är detta en socialt medveten film och regissören kanske är lite väl tydlig med det. Det blir nästan lite tråkigt. Filmen är ändå lite rolig ibland – bl a har uteliggarna skön svart humor – och det känns skönt med filmer som inte byggs upp av action och specialeffekter som omväxling. Tyvärr följs en del av handlingen inte upp i slutet, medvetet antar jag, men jag gillade inte det. Sen är slutet också lite väl krystat. Jag kan lika gärna avslöja det för ni kommer med 99.9 % sannolikhet inte se filmen. Jerome tar med sig alla sina nyfunna vänner, inklusive systern som plötsligt är kompis med mamman igen, ut till sin gård där alla åker pulka efter traktorn på åkern. En är dock inte med, nämligen en uteliggare som Jerome lärde känna. Han fryste nämligen ihjäl en natt men det kommenteras inte nåt i filmen och Jerome får aldrig reda på det. Förmodligen ska det betyda nåt men jag vet inte riktigt vad. Kanske att vi i slutändan bara bryr oss om oss själva. Nej, tyvärr var det här ingen bra film. Den andra filmen, En kamp för livet, jag såg på festivalen (förutom mästerverket The Pianist) var bra mycket bättre. Men till På väg från himlen blir det bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Se mig

Se migTitel: Se mig (Comme une image)
Regi: Agnès Jaoui
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Vid tiden för den svenska premiären av Agnès Jaouis film Se mig bodde jag i Östersund. När jag nu läser min gamla recension av den så undrar jag om biografen som jag såg filmen på fortfarande finns kvar?

Om man bor i Östersund och vill se lite andra filmer än Kingdom of Heaven och Star Wars så finns Folkets Bios biograf Regina (min kommentar:  ja, den är kvar men har sommarlov nu!) att tillgå. Här var jag och såg Agnès Jaouis senaste rulle. Den handlar om Lolita som är dotter till den framgångsrika författaren Étienne. Lolita kämpar med att hitta rätt i livet, att hitta sin självkänsla och att bli sedd (inte minst av sin pappa!). Mamman Étienne, hon verkar ha förlorat sin ödmjukhet och har efter sin framgång förvandlats till en ganska odräglig människa som oftast behandlar sin omgivning som luft eller som bollplank för att visa sin egen förträfflighet.

Jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag inte gillade Jaouis förra film, I andras ögon, speciellt mycket. Hmmm, faktum är att jag inte gillade den alls. Jag tyckte det var en fransk snackfilm av det dåliga slaget: urtråkig och pretto med människor och problem jag inte riktigt kunde relatera till. Här fanns en helt annan intensitet och jag kände för huvudpersonen Lolita som försöker hitta sig själv. Sen skildrade den på ett väldigt bra sätt flera fenomen i dagens samhälle. Främst handlade det om det här äckliga fjäskandet inför kända framgångsrika personer då plötsligt ens egna värderingar och åsikter inte räknas utan man gör allt för att framstå som rätt. Och om hur man själv kan gå från att kämpa motströms för att sen plötsligt lyckas och vad som händer med en då.

Förutom att spegla detta läbbiga kändisdravel fanns också den starka historien om Lolita som försöker att bli sedd men som hela tiden inte riktigt litar på andra eller sig själv. Och den där pappan, hooo… hyfsat odräglig och ”full of himself” speciellt när äntligen dottern släpper loss och kommer ut ur sitt osäkerhetsskal under ett sångframförande i en kyrka. Vad gör pappan då? Ja, se filmen själva så får ni se. Det är väldigt bra skådespelarinsatser också måste jag säga, kanske speciellt av Jean-Pierre Bacri som spelar pappan.

En rolig detalj var att alla ingredienser – middag hemma med en flaska vin, lunch/middag/fika på restaurang, resa till lantstället där man äter marinerad kanin, dricker vin och spelar schack – som brukar vara med i den vanliga franska snackfilmen även var med här. Det är samma miljöer men med skillnaden att det samtidigt hela tiden var ett tätt och intressant drama.

4-/5

Nuit blanche

Nuit blancheTitel: Nuit blanche (Sleepless Night)
Regi: Frédéric Jardin
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag vill inte skryta på nåt sätt. Eller, jo, det vill jag, haha. Hur som helst, så har jag tipsat en viss Movies – Noir (aka Kungen av Eurocrime) om en fransk crimethriller från 2011 som han inte hade hört talas om. Direkt efter att jag sett filmen i fråga så jag gick jag in på Filmtipset där jag är kompis med M-Noir och till min förvåning hade han inte sett den, eller åtminstone inte betygsatt den. Jag kände direkt att jag ville tipsa om filmen, vilket jag gjorde med den trevliga tipsfunktionen som finns på Filmtipset. Haha, är det här ett reklaminlägg för Filmtipset, tro? Ja, kanske det. 😉

Nuit blanche är en actionfilm. Det är en actionfilm. Vi får action från början till slut. Vi får action och spänning. Vi kastas direkt in i handlingen. Två poliser, huvudpersonen Vincent och hans sidekick Manuel, slår till mot en knarktransport. Poliserna visar sig vara korrupta då de behåller knarket själva. Ägaren till knarket kidnappar Vincents son och kräver knarket i utbyte. Det blir en lång natt för Vincent som åker till knarkkungens nattklubb för att göra bytet. Givetvis uppstår det komplikationer och Vincent upptäcker att han inte kan lita på nån. Det enda han är intresserad av är att rädda sin son.

Oj, oj, säger jag bara det. Den här filmen tog mig på sängen. Början är lite förvirrande eftersom vi kastas in i handlingen direkt. Det är lite svårt att förstå om Vincent är kriminell, polis eller bägge två samtidigt. Efter ett tag känner jag dock att jag struntar i det. Jag sympatiserar med Vincent och jag vill att han ska rädda sin son. Förutom den känslomässiga förankringen som filmen får till så är actionsekvenserna underbara och stenåldersbrutala. Det är intensivt, grymt och spännande.

Det som är lite speciellt är att nästan hela filmen utspelas på samma ställe: nattklubben där sonen hålls fången och knarket är gömt i en väska. Detta ger en speciell känsla med scener med musik och massor av folk samtidigt som vissa personer försöker hitta andra personer som försöker fly undan. Det ger en speciell nerv som jag gillar. Jag kommer att tänka på nattklubbsscenen i Collateral. Till den här nattklubben kommer även den ”hederliga” delen av den franska poliskåren.

En sak jag kom att tänka på är att filmen i vissa avseenden nästan är uppbyggd som en förväxlingskomedi. Personer spelar roller, väskor byter både plats och ägare, folk vet inte vem som är vem, det springs in och ut genom dörrar. Skillnaden här är att om du springer in genom fel dörr så får du en kula i bröstet. Jag gillar filmen, så enkelt är det. Den är brutal och Tomer Sisley som Vincent förmedlar en desperat känsla på ett bra sätt.

Om ni undrar över titeln Nuit blanche, som jag gjorde, så är Nuit Blanche en sorts fransk kulturnatt då museer och liknande institutioner har öppet hela natten. I filmen är alla vakna hela natten. Skillnaden är väl att tempot är lite högre än det brukar vara på museum och dessutom riskerar man livet.

4-/5

PS. Själv fick jag tips om filmen från podcasten Filmspotting: SVU där värden Matt Singer sjöng dess lovsång.

Simon Werner a disparu…

Titel: Simon Werner a disparu… (Lights Out)
Regi: Fabrice Gobert
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Simon, en elev på en skola, försvinner och inget vet vart han har tagit vägen. I filmen får vi följa fyra ungdomar under några dagar fram till att Simon försvinner. Filmen börjar liksom om tre gånger då vi delvis får se samma händelser fyra gånger men ur någon annans synvinkel varje gång. Varje omstart fokuserar alltså på en ny person, och dennes känslor och tankar. Ett intressant upplägg, helt klart. Jag fick lite vibbar av Gus Van Sants Elephant ibland, bl a en del scener där kameran filmar ryggen på någon som går.

Jag hade hört sägas om filmen att den skulle vara en fransk Brick (som var överraskningsfilm på festivalen för några år sen). Jag kan väl säga så här: Brick tyckte jag var usel medan Simon Werner a disparu… är en smart och snygg film med riktigt bra musik. Till skillnad från Brick som försökte vara någon sorts gymnasie-noir så är det här på riktigt och vi slipper knarklangande 16-åringar som kallar sig The Pin. Här spelar ungdomarna datorspel och har verkliga problem. Ungdomarna i Simon Werner a disparu… är bra castade och alla känns rätt i sina roller. Och slutligen då: Musiken! Om ni gillar Sonic Youth så är det ett måste att se filmen som innehåller både gammal och nyskriven musik.

3/5

Om visningen: Tjejen bredvid mig som skulle öppna sin läskedryck hade tydligen skakat om den rejält innan eftersom den sprutade ut över hela henne. Otur. Hon gillade även reklamfilmerna och skrattade flera gånger; uppenbarligen var det första gången hon såg dem. Annars var det en bra skött visning på Saga 2. Den började i tid och var utan debacle.

%d bloggare gillar detta: