Söndagar med Bergman: Herr Sleeman kommer (1957)

Jag har ju gett mig på den vansinniga uppgiften att se alla Ingmar Bergmans filmer. När jag inledde detta maratonprojekt i somras hade jag som tur var redan sett och skrivit om över 30 av hans filmer.

När jag nu kronologiskt tar mig igenom hans filmografi så har det med jämna mellanrum dykt upp filmer som jag inte sett tidigare, t ex som de två senaste veckornas dokumentärer om Fårö (trevliga filmer bägge två!).

Den här veckan gräver dock min filmspade än djupare och avtäcker en tv-film från 1957 med den något märkliga titeln Herr Sleeman kommer. Det här var Bergmans första besök i tv-världen och vad det handlar om är en tv-teater-uppsättning av Hjalmar Bergmans pjäs med samma namn.

Den unga Anne (Bibi Andersson) bor hemma hos sina gamla mostrar Bina och Mina. Anne är kär och kanske t.o.m. förlovad med skogsmannen och jägaren Valter (Max von Sydow). Vad Anne dock inte vet är att hennes till synes oskyldiga mostrar planerar att gifta bort henne med den 30 år äldre och halte landssekreterare herr Sleeman.

Fasiken. Det här var en riktigt mörk pjäs visade det sig. Den inleddes roligt med tant Bina (en underbar Naima Wifstrand) och tant Mina (Jullan Kindahl) som sitter i soffan och virkar och syr och skvallrar. De har ett roligt samspel mellan sig. Efter ett tag inser jag alltså att de inte är så snälla och oskyldiga som det verkar. Deras dialog är kryddad av diverse antydningar om allt möjligt kring Annes kommande giftermål med gubben Sleeman.

När Anne får reda de ”glada” nyheterna biter hon ihop men när hon blir lämnad ensam träffar hon sin jägare Valter (som givetvis kommer in genom fönstret) och försöker få tiden att stanna. Utanför villan/fängelset väntar äventyr i skogen med allt från dansbanor, skjutbanor och dresserade apor. Ska hon rymma eller inte?

Det här mellanpartiet med Valter och Anne var sämst i filmen. Bibi Andersson spelar över på ett flickaktigt sätt, bryter fjärde väggen och pratar rätt in i kameran och refererar tillbaka till dialog som förekommit i en tidigare scen. Ja, ett lite annorlunda grepp kanske för den här tiden men det blev övertydligt. ”Anne är en tung börda för tanterna”. ”Men Valter kan lyfta mig”.

En detalj som kanske inte störde mig men som jag noterade var att tanterna pratade i rim. Jag undrar om det var nåt som Ingmar Bergman själv la till eller om det fanns i originaltexten av Hjalmar Bergman. Det känns som att det förmodligen fanns med från början.

Sen dyker den vedervärdige herr Sleeman själv upp till slut och då tar det hela en vändning mot skräckhållet. Slutet är supermörkt och jag skulle kalla verket för en tragedi. Sleeman är en skräckfigur och framställs som ondskan själv.

Jag ställde mig även frågan om det var Hjalmar Bergman som skrivit Den allvarsamma leken. Jag kände igen teman därifrån i form av olycklig, omöjlig kärlek och uppgjorda äktenskap. Det visade sig förstås vara den andre Hjalmar, dvs Söderberg. Men jag antar att dessa var teman som återkom under den här tiden (tidigt 1900-tal).

Herr Sleeman kommer är en märklig pjäs just pga av det eländiga slutet. Men en tvåa får den ändå, denna 43 minuter långa tv-film.