The Bells Go Down (1943)

En gång i tiden när jag körde ett film noir-tema behövde jag få tag i tre noir-rullar där James Mason spelade huvudrollen. Jag hittade till slut en Mason-box där de tre filmer ingick samt även två andra filmer som inte tillhörde genren film noir. En av dessa icke-svarta filmer var The Bells Go Down och min text om den skrevs i juli 2008. Den andra Mason-filmen som inte var en film noir var för övrigt The Man in Grey som jag skrev om för ett tag sen.

James Mason spelar i The Bells Go Down en stel brandofficer som motvilligt får uppdraget att lära upp en grupp frivilliga brandmän under andra världskriget. Det här visade sig vara en utomordentligt fånig brittisk rekryteringsfilm. Den är fånig men ändå intressant eftersom man kan dra paralleller till en del amerikanska filmer som hyllar sina brandmän efter 11 september. Mason är hyfsat rolig när han ska läxa upp ”drägget” som tagit värvning i den frivilliga brandkåren samtidigt som han försöker få ihop det med sin tjej som jobbar i telefonväxeln (var annars?) på brandstationen. Nä, handlingen är fånig. Det är så där hurtigt och töntigt – tänk farsartat lustspel – och ibland överdrivet sentimentalt. Men, men, filmen hade säkert funkat om man hade sett den i London under de tyska bombningarna under andra världskriget. Dock inte nu, tyvärr.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Man in Grey (1943)

Wikipedia genrebeskriver man The Man in Grey som en melodram (ett melodrama?). Det var tydligen inget jag tänkte på, eller i alla fall nämnde, i min gamla preblogg-text som skrevs skrevs i juni 2008. Däremot har jag en melodram-kategori på bloggen som man klicka på om man vill se vilka andra melodramer jag skrivit om. Ledtråd: man kan räkna dem med två fingrar.

När jag för ett tag sen köpte en del noir-filmer på dvd så blev det, pga att jag ville ha Odd Man Out, också en box med James Mason-filmer. Nu har jag sett den första Mason-rullen, The Man in Grey, som inte är en noir (i mina ögon) men den saknar ändå inte svärta. Tvärtom. Filmen utspelas under 1800-talet och är ett triangeldrama mellan den elake lorden Rohan (Mason), helylletjejen Clarissa (Phyllis Calvert) och fatale-häxan Hesther (Margaret Lockwood). Clarissa och Hesther träffas på en flickskola och blir vänner, i alla fall tror Clarissa det. Man skulle faktiskt kunna kalla filmen en kostym-noir. Jag kallar The Man in Grey för det i alla fall.

Filmen är brittisk och känns brittisk, lite torr och inte speciellt spektakulär. Det är lite som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skrev för ett tag sen: brittiska filmer kan ibland kännas lite, jag vill inte säga amatörmässiga, men ospektakulära i alla fall. James Mason är skönt hänsynslös som den onde lorden, även om han inte är med så mycket och inte heller är huvudpersonen. I fokus står väl egentligen den snälla Clarissa. Det som sticker ut är att filmen visade sig ha en avslutande del som var överraskande grym/tragisk. Jag vet inte om filmen väckte uppståndelse på sin tid, men det känns som om den borde ha gjort det. Betyget blir en trea. Det var kul att se en ung Mason och uppfriskande med ”noir-slutet”, och då bortser jag från den, precis som prologen, tillrättalagda epilogen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hitchcock: Shadow of a Doubt

Alfred i profilShadow of a DoubtTitel: Shadow of a Doubt
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1943
IMDb
| Filmtipset

Shadow of a Doubt har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

He, det kändes att tidens tand hade tuggat lite på den här Hitchcock-filmen. Det är lite för töntigt helt enkelt. Nu är den ändå sevärd men precis som med en del andra Hitchcock-filmer som jag har sett på senare tid, t ex Vertigo, Rear Window, The Man Who Knew Too Much eller North by Northwest, så känns det snarare söndagsmatinéspännande istället för spännande på riktigt. Det var kul att se Joseph Cotten (från bl a The Third Man). Han gjorde en slemmigt bra insats som ”snäll” morbror från storstan.

Av nån anledning kom jag att tänka på den betydligt bättre What Ever Happened to Baby Jane?. Lite av samma instängda känsla från den filmen fanns i huset där filmen till stora delar utspelar sig. Vissa klassiska Hitchcock-element fanns med som t ex det här med små detaljer, saker eller händelser som kan vara väldigt avgörande. Nåt som t ex Woody Allen använder sig av i den utmärkta Match Point. Spoiler I både Match Point och Shadow of a Doubt handlar det om en ring kan jag avslöja, det var därför jag gjorde kopplingen Spoiler slut.

Match Point ser jag för övrigt som något av en Hitchcock-hyllning. Men till Shadow of a Doubt blir det ändå inte mer än en normal trea. Mysig men något mossig.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Jag tar lite om handlingen först eftersom det var knapert med det i mitt gamla omdöme. Charlie (Joseph Cotten) är på flykt för ett brott, ett som till en början är okänt för oss tittare. Han hittar en fristad, om en tillfälligt, hos sin systers familj. Han betraktas av hela familjen (i princip) som morbrorn som kommer med presenter och spänning. Speciellt dottern Charlie (dubblett, se nedan!) spelad av Teresa Wright tycker det är underbart med nån som livar upp hennes trista tonårsliv i den kaliforniska idyllen Santa Rosa där familjen bor. Snart dyker dock två polisdetektiver upp och både Charlie och Charlie får problem att brottas med.

Förtexterna består förutom namnen på de inblandade av par som dansar vals. Efter att ha sett klart filmen förstår jag fortfarande inte varför men det finns säkert nån koppling till handlingen… och nu har jag insett kopplingen efter att ha fått reda på namnet på valsstycket som spelas.

I förtexterna noterar jag även att producenten David O. Selznicks roll är nedtonad. Ja, i själva verket har Selznick lånat ut Hitchcock till en annan studio men Selznicks får ändå credit (”Through The Courtsey of David O. Selznick”). Alfred själv var nog riktigt glad över att han nu slapp Selznicks inblandning, och jämfört med Rebecca är Shadow of a Doubt en bättre film, en råare film, en film utan så mycket fars.

När Filmspotting pratade om filmen så nämnde man att en ”gimmick” var förekomsten av dubbletter och nu när jag visste det så kunde jag ju inte undgå att se det. Det kryllar av dubbletter och det är snyggt gjort helt enkelt. Det är liksom hela scener som är dubbletter, t ex i början när både Charlie och Charlie ligger i sina sängar och nån knackar på dörren. Jag vet egentligen inte hur mycket det säger på ett djupare plan. Det är en cool grej men kanske inte mer än så.

Hitchcock visar förutom smart berättande även upp sin sedvanliga, och kanske för sin tid udda, humor. Det finns en hel del mysig familjehumor, t ex är den yngsta dottern i familjen, Ann (Edna May Wonacott), en skön karaktär som inte låter sig imponeras av morbror Charlie. När mamman i familjen ska prata i telefon blir hon tillsagd av Ann att hon inte alls behöver skrika i luren, det hörs ändå!

”Honestly, Father, you’d think Mother had never seen a phone. She has no faith in science. She thinks she has to cover the distance by sheer lung power.”

Ja, det är lustigt hur företeelser går igen. Nu har vi ju äntligen börjat lära oss (de flesta i alla fall ;)) att man inte behöver skrika i mobilen.

Filmen är snygg och genomtänkt som man kan förvänta sig. Vi har de vanliga inzoomingarna på detaljer, oftast nåt som nån håller i handen och som har en oerhörd betydelse just vid detta tillfälle. Vill ni se snygga rökringar så kan ni kolla in filmen bara för den sakens skull.

Vad som inte riktigt fungerar för mig är morbror Charlie och hans bakgrund och varför han blev som han blev. Nu får vi nån krystad förklaring som har att göra med att han läste böcker, råkade ut för en cykel och sen blev konstig. En andra sak, och det är en brist som återkommer hos Hitchcock, är förhållandet mellan unga Charlie och en av detektiverna. Plötsligt är det kära! Bara så där. Det funkar inte helt enkelt. Musiken är daterad och överdriven men det var så det var på den här tiden.

Slutligen en parentes. En av skådisarna, han spelade en kompis till pappan i familjen, tyckte jag var lik Rick Moranis och hade man gjort filmen på 80- eller 90-talet så hade Moranis passat perfekt i rollen. Det visade sig vara en gammal skådis vid namn Hume Cronyn som vi bl a sett i ”80-talsklassikern” Cocoon, och Shadow of a Doubt var faktiskt hans första film.

Betyg när jag såg den 2007:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred
Och visa nu inte skuggan av ett tvivel, utan hoppa över till Filmitch och kolla in vad han skriver om idag.

%d bloggare gillar detta: