Baby Driver (2017)

Det finns en hel del att gilla med Edgar Wrights Baby Driver. Den innehåller härliga biljakter. Baby, som Ansel Elgorts rollfigur heter, innehar rejäla bilkörar-skills. Jag gillar hur jag känner att han faktiskt inte kommer att lyckas komma ur de knipor han försätts i. Men han utnyttjar sina omgivningar på kreativa sätt och tar snabba, och rätt, beslut.

Vid ett tillfälle så har våra huvudpersoner en polishelikopter efter sig, och hur i hela friden ska man kunna fly från den frågar jag mig. Det går ju liksom inte att köra ifrån den. Det adresserar filmen direkt efter att jag började undra över det problemet. Sånt gillar jag.

Filmens stadsmiljöer är fyllda med graffiti och gatukonst och det uppskattar jag (nähä!?). Det lyser upp en stad och även den här filmen.

Främst kanske det ändå är kärleken till musiken som lyser igenom. Jag känner igen mängder med låtar som jag har hört i samplingar i hiphop-låtar. Eller, ja, det jag känner är ju den del som samplats, inte hela låten i sig egentligen. Jag älskar att fånga upp såna här saker. Ett exempel är De La Souls ”Say No Go” som använt sig av The Detroits Emeralds ”Baby Let Me Take You (In My Arms)”.

Babys kärleksintresse Debora spelas av Lily James och precis som Baby är hon ett stort musikfan. I en härlig meet cute-scen på ett kafé pratar de bland annat om Becks underbara låt ”Debra”, en låt som jag såg framföras live på Cirkus under en härlig konsert.

Berättarmässigt känner jag igen en del (meta)grepp från Ant-Man som ju Wright var inblandad i från början. Det gäller t ex att man får se nåt hända men dialogen framförs av nån annan à la Michael Peña. Eller att man får se ett skeende berättat på två olika sätt. Kanske även lite vibbar från Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Jag undrar om det är en speciell brittisk stil som det är jag känner av?

Tack, YouTube. Beck live på Cirkus 1996.