Maradona by Kusturica (2008)

Just nu är en dokumentär om fotbollsspelaren Diego Maradona bioaktuell. Den är regisserad av en viss Asif Kapadia som även gjort de uppmärksammade dokumentärerna om Amy Winehouse respektive Ayrton Senna. 2008 gav sig filmskaparen Emir Kusturica sig på att ge sin bild av Maradona i form av filmen Maradona by Kusturica. Bara titeln antyder väl att om det är nån dokumentär man ska se så är det Kapadias. Maradona by Kusturica var för övrigt en av de första filmerna jag såg via den numera avsomnade filmtjänsten Voddler och min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Precis som titeln antyder så är det här en dokumentär om Diego Maradona gjord av Emir Kusturica. Tyvärr kanske det blir lite väl mycket Kusturica i filmen. Maradona var en extraordinär fotbollsspelare men som privatperson hade han problem, både under men främst efter karriären. De bästa avsnitten är de där Maradona blir intervjuad och öppenhjärtigt och ärligt berättar om t ex handmålet mot England eller sitt kokainmissbruk och om hur han försummade sina två döttrar. Just det där med döttrarna gjorde det lite känslosamt när Maradona senare i filmen sjöng en sång om sitt liv (lämpligen kallad La Mano de Dios) på en klubb och på slutet fick sällskap av sina döttrar på scenen. (Och, ja, Diego har faktiskt en ganska bra och uttrycksfull sångröst; ja, han är verkligen en känsloperson.)

Alltid sevärt är ju matchklipp med Maradona. Det förekommer en hel del såna men tyvärr har Kusturica lagt in animerade sekvenser där en tecknad South Park-Diego spelar mot Thatcher, prins Charles och George W. Bush m fl. Maradona framställs lite som en revolutionär som kämpar mot främst USA tillsammans med Che Guevara, Fidel Castro och Hugo Chavez. Just den här politiska biten kändes kanske inte lika intressant, precis som när Kusturica blandar in klipp från sina egna filmer och drar (lite krystade) paralleller till Maradona. Bäst var filmen när en personlig Maradona berättade om sitt liv. Sen förekom det en helt vansinnig sekvens när Maradona besöker sin gamla hemstad Napoli. Diego försöker ta sig ut från ett hotell till en bil framför en galen publik. Maradona by Kusturica är en hyfsat sevärd rulle då Maradona är en fascinerande person: briljant men självdestruktiv (vilket han själv vet om och erkänner).

Just det, riktigt kul är också de avsnitt som handlar om den kyrka som grundats i hans namn, en kyrka där Maradona betraktas som Gud och João Havelange som Djävulen. Smått bisarr var sekvensen när en ny person ska invigas i kyrkan genom att spela upp Maradonas Guds hand-mål mot England. Den som invigs spelar Maradona och ska alltså slå in bollen med handen för att sen springa vidare till ett Maradona-altare där man får svära en ed (ja, trosbekännelsen) och sen är man med i kyrkan. Härligt. 😀

Filmen avslutades bra med en sång av Manu Chau. Anar man att Diego blir lite känslosam där bakom solglasögonen?