Der Baader Meinhof Komplex (2008)

Den tyska filmen Der Baader Meinhof Komplex borde givetvis fått heta just så i Sverige. Nu blev det istället The Baader Meinhof Complex. Varför blanda in engelska i det här fallet? Dessutom låter ju Det Baader Meinhof Komplex coolare förutom att det ser även ser coolare ut. Jag har tydligen en gen som gör att jag stör mig på sånt här. Min text om filmen skrevs i november 2008.

Så…? Är denna film om Baader-Meinhof-ligan en ren actionfilm eller försöker den sig på en djupare förklaring eller är det en kombination? Mmm, jag lutar nog åt det första, fast actiondrama skulle jag kalla den. Den person som står i fokus är Ulrike Meinhof och om det är någon rollfigur som har något sorts djup så är det hon. Det är endast när det gäller Meinhof som vi kommer någon person nära. Gudrun Ensslin (Johanna Wokalek) och Andreas Baader (Moritz Bleibtreu) förblir hippa rockterrorister filmen igenom. Nu betyder ju inte frånvaron av ett rikt persongalleri att det är en dålig film. Nej, tvärtom, det är en intensiv och välgjord thriller med duktiga skådisar. Det enda jag egentligen stör mig på är att Bleibtreu, som alltså spelar Baader, förblir en pajas filmen rakt igenom. En pajas med terrorism som vapen men ändå en pajas. Nu kanske han inte var något mer än en pajas och då är det väl gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Simon och ekarna


Titel: Simon och ekarna (Simon and the Oaks)
Regi: Lisa Ohlin
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag vet inte hur många svenska filmer det har gjorts som utspelas under det andra världskriget men det kan inte vara speciellt många. Senast kom negligerade krigsfilmen Gränsen om gränsen mellan det naziockuperade Norge och det neutrala Sverige. Gränsen var ärligt talat inte speciellt bra men jag kunde inte låta bli att ändå ge den godkänt.

Simon och ekarna är ett svenskt familjedrama med andra världskriget som fond. Simon Larsson växer upp i ett ganska fattigt arbetarhem. Istället för att intressera sig för rejäla saker, som att slåss eller bygga båtar som pappan vill, så lever Simon lite i sin egen fantasivärld där böcker spelar en stor roll. Simon lyckas övertala sina föräldrar att få gå på läroverket inne i stan eftersom han kan cykla hela vägen. Här får han en kamrat i Isak, son i den välbärgade judiska familjen Lentov som flytt från Tyskland för att undkomma nazisterna.

De två familjerna Larssons och Lentovs liv vävs samman och dramatik uppstår när andra världskriget bryter ut och nazisternas jakt på judar eskalerar. Hos de båda familjerna finns hemligheter som ger filmen den där dramatiken som borgar för känslosamma scener där skådisar får chansen att spela ut. Tyvärr för oss tittare så är en av skådisarna som får chansen att göra just det en viss Bill Skarsgård.

Den första delen av filmen där rollen som Simon görs av unge Jonatan S Wächter är bra. Det råder en mustig nästan matinéliknande stämning. Bilderna, musiken och skådisarna är bra. Det är ganska storslaget och faktiskt känns det som om man har fiskat efter en Oscarsnominering, åtminstone en svensk sådan men filmen fick väl premiär för sent för att riktigt få chansen. Stråkarna dominerar ju mer filmer lider.

Det var lite ovant att se musikalstjärnan Helen Sjöholm i rollen som Simons mamma men hon sköter sig bra. Dessutom slipper man ju de där ibland jobbiga musikalsångerna.

Det finns en hel del teman i filmen men jag ska väl inte säga för mycket om det eftersom det kan spoila en del av handlingen. Men hur judar behandlades i Sverige under andra världskriget är en ingrediens. En annan är hur ens ursprung formar hur man är som person. Arv och miljö och hela den grejen.

Jag tror den här filmen är en sån film som får s.k. kulturtanter att göra vågen. Jag kan väl säga att jag nog är en kulturtant själv. Men jag gör inte direkt vågen. Det är en välgjord film som jag rekommenderar. Man har fått till miljöskildringen riktigt bra. Dessutom förekommer det en hel del känslosamma Oscarsscener (sa jag att det är mycket stråkar?). Jag såg filmen på bio och det hördes en hel del snyftningar och snörvlingar runt om mig och när det tändes efter filmen såg jag minst en blöt kind.

Historien saggar kanske lite mot mitten. Jag sa att första delen av filmen är bra. Det är nog andra delen också men Bill Skarsgård stör en del. Han har bara två lägen som skådis: fullständigt blank eller överdrivet känslosam. Man tröttnar dessutom ganska snabbt på hans stora blanka hundögon. Men, men, man kan inte få allt. Och slutet är ett fullkomligt crescendo av stråkar om jag inte sa det. 😉

Några andra som sett Simon och ekarna är Fiffi (som tyckte den var mysig utan att vara töntig) och Björk (som tyckte fullkomligt olika jämfört med mig när det gäller unge herr Skarsgård).

3/5

%d bloggare gillar detta: