Så som i himmelen (2004)

Micke Nyqvist är ute och cyklar...

Micke Nyqvist är ute och cyklar…

Imorgon har Så ock på jorden premiär. Jag såg Kay Pollacks efterlängtade uppföljare till supersuccén Så som i himmelen under Malmö Filmdagar. Innan trippen söderut hade jag tänkt se om Så som i himmelen för att fräscha upp mitt minne men det hanns tyvärr inte med. Nu har jag sett den och det var lite kul att se den som en prequel. Dessutom insåg jag att jag faktiskt inte hade sett filmen från början till slut tidigare även om jag kände igen en hel del scener. Jag visste exempelvis att det av nån anledning skulle cyklas en massa i filmen.

Haha, herregud, fader vår, fräls oss från ondo, och giv oss vårt dagliga bröd, vilken film! Det är överdramatiskt, överspel från samtliga parter, pekoral i kubik.

Michael Nyqvists dirigent Daniel viftar i början sin taktpinne med sån inlevelse att han börjar blöda näsblod och hans hjärta känner så mycket att han får en hjärtinfarkt. För att vila upp sig (och Hitta Sig Själv, Sin Musik Samt Våga Leva Och Älska) återvänder Daniel till sin norrländska hemby. Här tas han emot med öppna armar av vissa, och med knytnävar och förakt av andra. Efter att ha velat hålla sig undan slutar det ändå med att Daniel tar över kyrkokören. Hans mål: Att få folk att öppna sina hjärtan genom musik!

Som sagt, det är en galet överdramatisk film. Det förekommer scener som är fantastiskt märkliga. Några exempel: Daniel står utomhus barfota i snön och stampar och hoppar som ett barn på grönbete, Daniel tar ett dopp i älven som om han vore baptist, Daniel är ute cyklar bland dagisbarn i Innsbruck med sån passion att han missar sin egen konsert, Daniel… ja, you get the picture. 😉

Grejen är att jag inte kan låta bli att gilla det här. Lennart Jähkel är en jäkel på det han gör. Byns patetiske kyrkoherde överspelas av Niklas Falk. Sångfågeln Helen Sjöholm är med på ett hörn som misshandlad fru. Per Morberg spelar den misshandlande mannen (givetvis med ett härligt överspel). Alla känslor är uppskruvade till elva. Just detta med människor som hänger sig totalt till nåt, må det vara musik eller religion, får ofta mig att känna mig obekväm. Det kan bara inte vara bra att vara SÅ glad.

Filmen hotar att kollapsa under sin egen tyngd men den som håller den någorlunda ihop är Frida Hallgren. Hon är en naturkraft helt enkelt. Av nån anledning så känns det inte som att hon spelar över trots att hennes Lena känns som onaturligt överglad person med känslorna utåt. Men man (läs: jag) köper att det är så hon är funtad.

När det gäller övriga överspelare så blir det mer farsartat men jag har insett att jag faktiskt gillar det. Jag tror jag insåg det när jag såg den härliga Miraklet i Viskan på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Även Rörliga bilder och tryckta ordFiffis filmtajm och Fripps filmrevyer har passat på att skriva om Så som i himmelen. Imorgon publicerar jag min recension av Så ock på jorden.

Simon och ekarna


Titel: Simon och ekarna (Simon and the Oaks)
Regi: Lisa Ohlin
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag vet inte hur många svenska filmer det har gjorts som utspelas under det andra världskriget men det kan inte vara speciellt många. Senast kom negligerade krigsfilmen Gränsen om gränsen mellan det naziockuperade Norge och det neutrala Sverige. Gränsen var ärligt talat inte speciellt bra men jag kunde inte låta bli att ändå ge den godkänt.

Simon och ekarna är ett svenskt familjedrama med andra världskriget som fond. Simon Larsson växer upp i ett ganska fattigt arbetarhem. Istället för att intressera sig för rejäla saker, som att slåss eller bygga båtar som pappan vill, så lever Simon lite i sin egen fantasivärld där böcker spelar en stor roll. Simon lyckas övertala sina föräldrar att få gå på läroverket inne i stan eftersom han kan cykla hela vägen. Här får han en kamrat i Isak, son i den välbärgade judiska familjen Lentov som flytt från Tyskland för att undkomma nazisterna.

De två familjerna Larssons och Lentovs liv vävs samman och dramatik uppstår när andra världskriget bryter ut och nazisternas jakt på judar eskalerar. Hos de båda familjerna finns hemligheter som ger filmen den där dramatiken som borgar för känslosamma scener där skådisar får chansen att spela ut. Tyvärr för oss tittare så är en av skådisarna som får chansen att göra just det en viss Bill Skarsgård.

Den första delen av filmen där rollen som Simon görs av unge Jonatan S Wächter är bra. Det råder en mustig nästan matinéliknande stämning. Bilderna, musiken och skådisarna är bra. Det är ganska storslaget och faktiskt känns det som om man har fiskat efter en Oscarsnominering, åtminstone en svensk sådan men filmen fick väl premiär för sent för att riktigt få chansen. Stråkarna dominerar ju mer filmer lider.

Det var lite ovant att se musikalstjärnan Helen Sjöholm i rollen som Simons mamma men hon sköter sig bra. Dessutom slipper man ju de där ibland jobbiga musikalsångerna.

Det finns en hel del teman i filmen men jag ska väl inte säga för mycket om det eftersom det kan spoila en del av handlingen. Men hur judar behandlades i Sverige under andra världskriget är en ingrediens. En annan är hur ens ursprung formar hur man är som person. Arv och miljö och hela den grejen.

Jag tror den här filmen är en sån film som får s.k. kulturtanter att göra vågen. Jag kan väl säga att jag nog är en kulturtant själv. Men jag gör inte direkt vågen. Det är en välgjord film som jag rekommenderar. Man har fått till miljöskildringen riktigt bra. Dessutom förekommer det en hel del känslosamma Oscarsscener (sa jag att det är mycket stråkar?). Jag såg filmen på bio och det hördes en hel del snyftningar och snörvlingar runt om mig och när det tändes efter filmen såg jag minst en blöt kind.

Historien saggar kanske lite mot mitten. Jag sa att första delen av filmen är bra. Det är nog andra delen också men Bill Skarsgård stör en del. Han har bara två lägen som skådis: fullständigt blank eller överdrivet känslosam. Man tröttnar dessutom ganska snabbt på hans stora blanka hundögon. Men, men, man kan inte få allt. Och slutet är ett fullkomligt crescendo av stråkar om jag inte sa det. 😉

Några andra som sett Simon och ekarna är Fiffi (som tyckte den var mysig utan att vara töntig) och Björk (som tyckte fullkomligt olika jämfört med mig när det gäller unge herr Skarsgård).

3/5

Gråtvarning: Helen Sjöholm sjunger Du måste finnas

När jag letade efter ett YouTube-klipp på den där repetitionssången från Aniara så råkade jag stöta på ett klipp där Helen Sjöholm från en konsert i Minnesota sjunger Du måste finnas från Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla. Jag såg faktiskt musikalen när den kördes i Stockholm (det måste ha varit på 90-talet) och jag minns att det var en viss sång som fick mig att svälja ett antal tårklumpar i halsen. Givetvis var det Du måste finnas. Jag skrev i recensionen av Aniara att Sjöholms ersättare nog var lika bra Sjöholm. Nu tvivlar jag. Sjöholm har ett så äkta och naket sätt sjunga, i alla fall Du måste finnas, att man blir beröd. Hon skulle kunna sjunga om prinskorvstillverkning och ändå skulle det få samma verkan. Gråtvarning, som sagt. Eller?

En rolig detalj med klippet är kvinnan i kören som syns uppe i högra hörnet, speciellt i slutet. Man ser att hon lever sig in i sången vilket inte är svårt att förstå. Hon har en stirrande blick som ser ut som en blandning av rörelse, beundran, kanske avundsjuka(?). Framåt 3:40 ser det nästan ut som hon har svårt att hålla tårarna tillbaka. Och samtidigt får man för sig att det finns en antydan till avundsjuka i den där blicken. ”Åh, tänk om det var jag som sjöng på det sättet och stod längst fram”.

Intressant är också att det är ateisten/humanisten Björn Ulvaeus som ligger bakom texten om Gud, tvivel på Guds existens. Fast själva innehållet är väl taget från Mobergs böcker, antar jag, men ändå.

Ett sevärd klipp är det i alla fall!

Aniara på Stadsteatern

Titel: Aniara
Text: Harry Martinson (1956)
Dramatisering och regi: Lars Rudolfsson
Musik: Andreas Kleerup och Carl Bagge
År: 2010

Det är inte alltför ofta, snarare alltför sällan, som jag går på teater. Nu har jag dock varit på Stadsteaaaaatern och sett Aniara med bl a Helen Sjöholm (eller inte, se längre ner), Sven Wollter, Eva Rexed, Claire Wikholm, Dan Ekborg, Helge Skoog, m fl. Ja, det är en salig och ganska namnkunnig blandning av skådisar och musikalartister som gör musikalteater av Harry Martinsons diktepos om rymdskeppet Aniara. Jorden, som Martinson kallar Doris, är skadad av krig och miljöförstöring och rymdskeppet fraktar emigranter till Mars. Men på just den här resan kommer Aniara ur kurs och störtar ut mot universums tomma mörker.

Innan föreställningen börjar kommer Helge Skoog fram på scenen och låter meddela att Helen Sjöholm är sjuk och inte kommer att kunna vara med. Ett besviken stön (neeeej) går genom publiken. Sjöholm ska ersättas av en musikalstjärna från Malmö (som jag tyvärr glömt namnet på) och standinen behöver vårt fulla stöd, tycker Skoog — vilket givetvis möts av en varm och urskuldande applåd.

Domedagskänslan i föreställningen är bitvis tung. Kleerups musik är en suggestiv stämningsmusik och bidrar till den känslan. Sångerna doftar av sorg och slut, precis som texterna. Föreställningen är på drygt tre timmar med en paus i mitten. Jag kände att första akten var bäst. Nu var Sjöholms ersättare så bra man kan vara; hon lät väldigt lik Sjöholm. Men kanske hade andra akten ändå varit bättre med Sjöholm eftersom det då var fler sånger för Poetissan. När andra akten skulle börja meddelades det att ett ljusrån (eller kanske en ljusramp?) hade ramlat ner, vilket gav ca tio minuters försening. Någon som vet vad ett ljusrån skulle kunna vara?

Det enda ljuset i det djupsinniga är väl kanske en kort och ganska rolig parentes av Dan Ekborg i svart sparkdräkt. Ekborg gjorde rollen som Högkomiker Sandon. Sven Wollter kändes trött och han röst är jobbig att lyssna på. Det är som att han gläfser fram sina repliker. Jag gillade Wikholm som spelade Miman. Höjdpunkten på föreställningen var nog när Dorisburg förintas och detta fångas upp av Miman som då får något sorts systemfel och kraschar. Eller så var det Poetissans mäktiga sång Den blinda/Den svarta hettan (klipp från repetitionerna). Det är något speciellt med att se sånt här live, det blir så mycket närmare.

Martinsons text är speciell att lyssna på. Det kryllar av påhittade och vackra science fiction-ord (fototurb någon?). Texten känns inte daterad, snarare tidlös och aktuell på samma gång. Det är möjligt att det kanske blir lite högtravande ibland (det kändes så precis i början i alla fall). Sammanfattningsvis: En riktigt mäktig föreställning med häftig text och suggestiv melankolimusik blandat med rymdtechno.

%d bloggare gillar detta: