Babel (2006)

Kumiko?

I höstas listade jag mina favoriter från filmåret 2006. Trots att den fick toppbetyg av mig så lyckades ändå inte Babel ta förstaplatsen från Children of Men. Här kommer min korta och gamla recension av Babel som skrevs i november 2006, och texten är väl ytterligare ett exempel på att jag bedömer upplevelsen snarare än filmen.

Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla. Japp, jag gillade alltså det jag såg. De fyra historierna är sammanlänkade utan att det för den skull blev smartjobbigt med fram-och-tillbaka-klippning som i den något översmarta men ändå väldigt bra 21 Grams. Jag sögs in i Babel från början. Bäst var den ganska långa sekvens när den japanska tjejen tog droger och partade. Jag älskar den typen av scener. Undrar varför?

Den japanska delen av filmen fungerade perfekt som brytning mot de övriga historierna. Där (i Japan) handlade det mer om hur kommunikation mellan människor saknas på ett personligt plan (mellan pappan och dottern). I de andra historierna fanns det ett sorts globalt perspektiv också, även om det var mer personligt mellan Cate Blanchett och Brad Pitt. Jag tyckte i början att den japanska delen var minst intressant, men mot slutet blev den nästan den viktigaste. Jag gillade scenerna i Mexiko, men tyckte just den historien var minst intressant mot slutet (det var nåt med barnen som störde, de skulle vara hjälplösa men kändes mest jobbiga). Betyget till filmupplevelsen blir en femma, även om filmen inte är värd mer än en fyra.

Läs även Roger Eberts recension av Babel.