My Guilty Pleasure: Mamma Mia!

Titel: Mamma Mia!
Regi: Phyllida Lloyd
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

När Filmspanarna träffades förra gången så bestämdes det att vi skulle göra gemensamma inlägg lite då och då där alla skriver om en speciell film, regissör eller ett speciellt tema. Det temat som alla enades om var Guilty Pleasure. Det kan handla om en viss film t ex som man lite så där i lönndom och mot bättre vetande faktiskt gillar. Eller vad betyder egentligen Guilty Pleasure? Efter en twitterdiskussion med Jessica och Joel framkom det att man kan ha lite olika definitioner. Det är svårt att direktöversätta uttrycket till svenska. ”Skyldig njutning” låter inte rätt. Jag tolkar det i alla fall som nåt som man vet att man inte borde gilla, nåt som man vet är dåligt men som man inte kan låta bli att gilla. Joel var mer inne på att det är nåt majoriteten inte gillar men som man själv är skamligt förtjust i. ”Aha, där kom en ganska bra översättning fram ”skamlig förtjustning” eller ”skamlig njutning”.) Själv tycker jag mer det handlar om att titta inåt i sig själv och faktiskt erkänna att man gillar nåt trots att man kanske inte direkt skyltar med det utåt, oavsett om man är i majoritet eller minoritet.

Så, då har jag definierat vad uttrycket betyder för mig, och jag bestämde ganska tidigt att det var en film jag skulle skriva om. Guilty Pleasure: en film som jag lite grann skäms för att jag gillar, en film som jag inte borde tycka om men som jag inte kan låta bli att gilla. För mig var det ganska svårt att komma på nån faktiskt. Det har till viss del att göra med att jag väldigt sällan ser om filmer. Så om jag nu kommer på en film så är det inte en film som jag ser om varje år. Jag hade några alternativ, som exempelvis handlingsmässigt usla martial arts-filmer som jag bara ser för de läckra fajtscener (Ong-bak tänker jag på t ex). Eller varför inte de två sista delarna i The Matrix-trilogin som jag uppskattade mer än alla andra. Fast då var det där med hur jag själv egentligen känner. Skäms jag för att jag gillar The Matrix Revolutions eller Ong-bak? Nej. Och då fanns det bara en film kvar egentligen.

Även om jag inte skäms eller har ångest för att jag gillar Mamma Mia! så är det den film som bäst definierar begreppet Guilty Pleasure för mig. Varför Mamma Mia!? Jo, jag säger alltid att jag hatar musikaler. Jag hatar schlager och allsång. Jag hatar fåniga romantiska komedier. Vilken sorts film är Mamma Mia!? Jo, en fånig romantisk schlagermusikal. Det ska ju inte gå att gilla?! Inte av mig i alla fall. En kväll för nåt halvår sen så visades den på nån reklamkanal och jag såg delar av den och jag kände att ”Vafan, jag gillar det här! Hur är det möjligt!?” Nu har jag sett hela för att kolla om den där obehagliga känslan av att gilla en musikal inte skulle infinna sig.

Mamma Mia! utspelas på en grekisk ö där Donna (Meryl Streep) driver ett litet hotell. Hennes dotter Sophie (Amanda Seyfried) ska gifta sig och vad Donna inte vet är att Sophie bjudit in sin pappa eller snarare sina pappor till bröllopet. Saken är nämligen den att Donna inte vet vem som är Donnas pappa. Det finns tre kandidater som spelas av superträige Pierce Brosnan, svenske Stellan Skarsgård och ickespontane Colin Firth. Alla tre dyker upp dagen innan bröllopet och spektaklet är därmed igång.

Spektaklet var det som sagt. Det blir sång och musik i princip från start till mål. Tempot är uppskruvat till max och scenerna, den ena mer dråplig och fånig än den andra, avlöser varandra. En konstig sak är att jag inte stör mig det minsta på när skådisarna plötsligt brister ut i sång. Kanske beror det på att de gör de så ofta och ibland bara i korta sekvenser att det känns som normaltillståndet. Och sångnumren är alltså oftast dråpligt roliga. Jag fick lite samma känsla som när jag såg och gillade Singin’ in the Rain. Jag tror det är det pompösa jag har svårt för när det gäller musikaler. Nåt filmen lyckas förvånansvärt bra med är att integrera ABBA:s låtar i handlingen. De känns rätt helt enkelt och det ska väl manusförfattarinnan Catherine Johnson ha cred för.

Skådisarna verkar ha haft riktigt roligt och driver med sig själva. Well, trästoden Pierce Brosnan har lite svårare än de andra att slappna av. Han känns så obekväm med att sjunga att det blir roligt. Svenske (och därmed per definition stela?) Stellan Skarsgård har mer självdistans. Colin Firth, ja, han ska vara stel i filmen. Och Meryl Streep, vilken kvinna. Hon dominerar och sjunger med inlevelse mer än med bra röst. Och så visar det sig att unga Amanda Seyfried har en bra sångröst, nästan för bra för att passa in, haha. Sen går det ju inte att komma ifrån att ABBA:s musik är bra. Det är enkla klockrena melodier, ibland glada dansanta saker och ibland mer melankoliska, som t ex när Streep sjunger The Winner Takes It All inför en sååå stel Brosnan. Sorry, jag kan inte låta bli att nämna Brosnans stelhet men det är faktiskt bara för roligt.

Filmens historia är osannolik och krystad men det spelar fan ingen roll. Det här är ren och rosa underhållning. Ett lyckopiller.


eller uttryckt i siffror 3+/5

Läs nu om andra Filmspanares guilty pleasures:

Allvarligt talat
Deny Everything
ExceptFear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Svartare än noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café

Captain America: The First Avenger


Titel: Captain America: The First Avenger
Regi: Joe Johnston
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Captain America är en i raden av Marvel-filmatiseringar. Denna rad av serietidningsfilmer är väl tänkt att avslutas (ja, jag tycker nog det är dags nu?!) med The Avengers där alla våra hjältar sammanstrålar under ledning av Samuel L. Jackson för att slåss mot världens skurkar. Captain America utspelar sig under andra världskriget. Tyskland invaderar Polen och kriget bryter ut i Europa. USA har inte gått med i kriget än så länge men det känns som en tidsfråga. I New York försöker modige men sjukligt klene Steve Rogers (Chris Evans) att gå med i armén. Det går inte så bra för Steve och han får stanna hemma och istället blir det kompisen Bucky som åker till Europa.

Rogers ska dock få chansen. Utan att han riktigt själv förstår vad som pågår hamnar han i ett hemligt program där man försöker utveckla en supersoldat. Rogers förvandlas från klen sjukling till vältränad toppsoldat men det kanske viktigaste av allt, det har inte förändrats. Anledningen till att Rogers blev utvald är nämligen hans osjälviska mod. Hmm, varför tänker jag på en speciell reklamfilm? (Haha, snälla, det var inte sååå länge sen jag skrev det här men jag har lyckats glömma bort vilken reklamfilm jag syftar på, nån som kan hjälpa mig? Hmm, undrar om det är den där med den stora hunden som skyddar den lilla från regnet? ;))

Nåt som förvånade mig lite var att Rogers till en början bara utnyttjades som en sorts kringresande maskot i syfte att bygga upp den amerikanska stridsviljan. Efter ett tag ledsnar dock Rogers på detta, speciellt efter att bäste kompisen Bucky förmodas vara tillfångatagen eller dödad av nazisterna. Mot sig har Rogers, som nu förvandlats till Captain America, nazisternas vapenminister Johann Schmidt (Hugo Weaving). Denna Schmidt förvandlas även han — till supernaziskurken som vill ta över världen: Red Skull.

Jag har hört en del säga att Captain America skulle vara en torr film utan den humor som behövs. Hmm, ja, kanske är både filmen och Chris Evans en aning bleka just när det gäller humorbiten. Men jag tyckte det inte behövdes eftersom filmen har en ganska härlig matinéstämning. Jag gillar Red Skull-karaktären, hans vapen, hans storhetsvansinne. Även de miljöer han vistas är trevliga, som t ex hans vintriga bergsfort.

Nu har det gått nästan en månad sen jag såg filmen och jag måste säga att inte minns så himla mycket av det jag såg. Efer ett tag så blev den nog lite ointressant, ungefär som det brukar bli i såna här filmer när de går in i actionfasen. Men jag tyckte t ex den var bättre än Sky Captain and the World of Tomorrow, en film som den påminner om en hel del. Matinékänslan var bättre och mysigare i Captain America.

3-/5

%d bloggare gillar detta: