Martial arts-måndag: Kung Fu Hustle (Gong fu)

Titel: Kung Fu Hustle
Regi: Stephen Chow
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

En vecka går snabbt och det är redan måndag igen och det betyder kung fu!

Efter att ha sett och gillat Shaolin Soccer så där lite lagom hade jag en del förväntningar på Kung Fu Hustle som de flesta verkar tycka är bättre än Stephen Chows fotbollsspektakel. Den nya filmen utspelas i det fattiga kvarteret Svinstian där det ökända Yxgänget än så länge inte härjar. Chow, som inte dyker upp i filmen förrän efter ett tag, spelar småtjuven Sing som gärna vill vara medlem i Yxgänget. Som substitut terroriserar Sing det till synes försvarslösa Svinstian och påstår sig tillhöra Yxgänget, vilket givetvis leder till att det riktiga Yxgänget snabbt är på plats. Strid utbryter mellan Yxgänget och de oanade kung fu-mästarna som döljer sig bakom kockar, skräddare, etc i Svinstian. Även tölpen Sing visar sig ha oanade krafter…

Ja, haha, vad ska man säga?! Tom & Jerry möter Stefan & Krister kanske. Bra är det i vilket fall som helst… INTE. Det är töntigt, fjantigt, larvigt, fånigt, men nästan aldrig roligt. Hyresvärdinnan med cigaretten ständigt i mungipan var hur jobbig som helst, även om hon i slutändan var en av de bästa karaktärerna (det säger en del om vad jag tycker om filmen). Jag vet att det är en parodi och att det inte är på allvar förstås men för mig blev det bara en ytlig mix där man lånat hejvilt från alla håll och kanter utan att få ihop det till en helhet. Varför hade man plötsligt stoppat in en referens till The Shining? Det var ju bara larvigt och tillförde nada. Den humor som förekommer är så låg att inte ens Glocalnet kan konkurrera (min kommentar: recensionen skrevs då Glocalnet-reklamen sköljde över oss). När hyresvärdinnan och Sing har sin fåniga löporgie à la The Road Runner väntade jag bara på att den skulle ta slut, det var ju rena barnfilmen. Vad var detta?!

Det lustiga är att det förekommer ganska grovt våld, trots att humorn är så låg att den passar på dagis. Nu är det i och för sig ungefär samma våld som förekommer i just Tom & Jerry, dvs en form av tecknat våld som är helt orealistiskt. Det går inte att ta på allvar så det är väl helt ok och logiskt. Resten av filmen går inte heller att ta på allvar. Sen har Chow precis som i Shaolin Soccer lagt in smetiga, sentimentala scener som känns väldigt märkliga. Flashback-scenerna (där vi får se delar av Sings barndom) och scenerna mellan den stumma tjejen och Sing tyckte jag var rent pinsamma. Det fanns flera saker som var pinsamma, som t ex snubben som sprang omkring med byxorna nere (say what? kul? nä!) och trötta bögskämt.

Nu ska jag väl säga att det fanns en del snygga actionsekvenser och jag gillar även alla de olika kung fu-stilarna som förekommer. Roligast var kanske den gamle mästarens paddställning, haha. Men, när det gäller actionsekvenser så fanns här, inte oväntat, alltför mycket datorgenererade scener, t ex den i längden tröttsamma scenen med de två musikaliska kung fu-mästarna som skickade iväg dödliga ljudvågor i form av datoranimerade pirater. Nä, inte spännande. Ok, slutfajten (inklusive Lejonvrålet) mellan den gamle mästaren och herr och fru hyresvärd var helt ok och rolig. Men jag kan ändå inte ge filmen godkänt. Kan hända att jag inte kan tillräckligt mycket om humor från Hongkong för att fatta filmen men det ändrar ju inte det faktum att jag inte tycker det är speciellt kul.

2/5

True Legend


Titel: True Legend (Su Qi-Er)
Regi: Yuen Woo-ping
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

True Legend är en härlig klassisk martial arts-saga med den äkta legenden Yuen Woo-ping tillbaka i registolen. Den gamla martial arts-koreografen visar faktiskt var skåpet ska stå. Filmen är inte fylld med datoranimerade naturscenerier. Nej, här har man haft en större budget (om det nu är budgeten det hänger på) och filmen är istället vacker med äkta natur. Vi får se riktiga berg, skogar, floder osv, och det hela är riktigt tjusigt. Visst, några cgi-miljöer förekommer men filmens känsla är övervägande mustig.

Filmens skådisar är genomgående bra. Bl a dyker favoriten från Crouching Tiger, Hidden Dragon Michelle Yeoh upp, och så får vi se David Carradine i sin sista roll (tror jag det var?). Filmen är faktiskt dedikerad till Carradine.

Det hela börjar med ninjaliknande krigare som slåss i en sagolik borg/grottmiljö. (Under filmens inledning är det bara svärd som gäller vilket jag ofta tycker begränsar hur fantasifulla fajterna kan bli.) Vår hjälte Su Can (Zhao Wenzhuo) räddar en prins från döden och blir lovad en guvernörspost. Su Can som är hyvens kille vill sluta i det militära och tycker istället att hans styvbror Yuan (Zhou Xun) ska få posten. Yuan tycker Su Can är en riktig bror duktig. Han accepterar dock guvernörsposten men hatar i hemlighet Su Can.

Vår hjälte Su Can lever nu i lycka under en tid med son och en vacker fru. Han driver en kung fu-skola och allt verkar bra men nu dyker förstås den nu onde styvbrodern upp. Brodern har tränat upp sig och har lärts sig kontrollera den farliga tekniken Giftfyllda Näven. Den Giftfyllda Näven, helt underbart. Man stoppar ner händerna i skålar med skorpioner, får deras gift i blodet men på nåt sätt kan man styra det och istället föra över det till sin motståndare. Som sagt, underbart. Det påminner en hel del om den gamla Shaw Brothers-rullen Five Fingers of Death där man istället för skorpioner stoppar nävarna i glödande kol.

Under den här delen av filmen fajtas man med svärd men även ibland enbart med händerna. Vår hjälte får även träffa på den ondes styvbroderns medhjälpare, tvillingparet med med det trevliga namnet Järntvillingarna.

Nu kommer ett avsnitt som vi sett i andra martial arts-filmer. Hjälten är utslagen och måste träna upp sig. Han gör ute på landet där han kör klassisk träning genom att lyfta hinkar fyllda med vatten med fingrarna eller så slår han nävarna mot ett trädstam för att öva upp styrkan. Han träffar också på en vis gammal man med lång vitt skägg, precis som det ska vara. Efter detta är det bra fajtingscener, mycket beroende på att man nu bara använder händerna, vilket jag nästan alltid gillar bättre.

True Legend är en lång film. Vid ett tillfälle trodde jag filmen var slut men den fortsätte ett tag till. Under filmens sista del får vi lite klassisk fajting i duellform. Nu är det onda västerlänningar som utmanar kineser men slår ut dem så att de dör. Vår hjälte är på botten men har nu lärt sig Drunken Fist, den klassiska men svåra tekniken som vi bl a sett Jackie Chan utöva i Drunken Master.

Ja, ni förstår ju, det måste bli ett högre betyg än en simpel trea till Yuen Woo-pings återkomst. En orsak till fyran är nog att jag börjar bli lite bevandrad inom ämnet kung fu-film och därför snappar upp referenser och vet vad som väntar.

4-/5

%d bloggare gillar detta: