Ip Man 3 (2015)

Tyson vs Yen

I söndags skrev jag om Ip Man 2, uppföljaren till den första Donnie Yen-filmen om den kinesiske folkhjälten Ip Man. Idag blir det en kort tankeströmsrecension av den tredje filmen i serien. På fredag kommer förhoppningsvis en text om den fjärde och sista filmen.

Jaha, Bruce Lee dyker upp i filmen för att få träning. Man ska väl tycka att det är lite coolt. Nu fick han ju faktiskt träning av Ip Man på riktigt så, ok då. Lite udda träning är det när han ska sparka på cigaretter. Och så Lees grej med näsan. Det är tydligen ett känt manér.

Filmen är smörig och sentimental. Herr Ip är snäll, men cool.

Hahahahaha, Mike Tyson! Helt galet! Tyson spelar en gangsterboss. Han är en usel skådis givetvis och pratar nästan bättre kantonesiska än engelska.

Filmens kvinnosynen är patetisk. Kvinnor ska endast beskyddas, bli sjuka, vara sköra, diska, laga mat och bli sura för att mannen är borta på kvällen. Britter är djävulen, de utländska djävlarna.

Fajten som börjar i hissen mot killen i den turkosa pyjamasen är nog den bästa. Tänk om filmmakarna lagt lika mycket krut på manus som man har gjort på fajtingscenerna. Det hade varit nåt det. Som det är nu så känns filmen otroligt gammaldags, rasistisk och nedlåtande mot kvinnor.

Att blanda in fruns sjukdom passar inte alls in i resten av filmen, som är ganska tramsig. Fel tonalitet som Fripps filmrevyer-Henke skulle ha sagt.

Det är lite lustigt att det i eftertexterna står att likheter med verkliga händelser och personer är en slump. Det är ju faktiskt en biografifilm. Eller inte då, tydligen.