Maze Runner: The Death Cure (2018)

10 juli, 2022 4 kommentarer

Enligt postern handlar det fortfarande väldigt mycket om att springa…

Då går jag… springer jag äntligen (yeah, right) i mål med den här filmserien. Den tredje och asvlutande delen har fått titeln Maze Runner: The Death Cure. Tidigare i trilogin har vi sett The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials. Hehe, vilka dramatiska undertitlar det ska vara då! Bränder, död och prövningar.

Hur mycket jag än gillar postapokalyptiska miljöer så tycker jag att det här blir cgi-fult. Det blir kliniskt och plastigt och känns inte på riktigt. Känslan som jag vill ha försvinner. Men sen kastas vi direkt in i en riktigt bra actionsekvens. Våra hjältar ska frita sina vänner från ett tåg, och det är ju sen gammalt att tåg på film alltid är bra. Här bjöds vi på riktig action, riktiga bilar och det såg farligt ut på riktigt. Jag menar det, på rikigt.

Rollfigurerna från de tidigare filmerna ska presenteras på ett utstuderat vis. Man ska förväntas reagera: ”Oj, vad coolt, det är ju Thomas (Dylan O’Brien) från de tidigare filmerna!!!!”. Hehe, det blir lite fånigt. Det är ju liksom inte Darth Vader-nivå vi pratar om här. Det var samma sak när The Jerk dök upp igen. Det framställs som att det är världens coolaste grej. The Jerk är namnet jag gett på rollfiguren som spelas av Will Poulter (som ju är en riktig jerk även i exempelvis Midsommar, och även i Narnia-filmerna när jag tänker efter).

Men det här var överraskande bra! Förutom inledningen är det filmat i verkliga miljöer med ganska tät action. Jag fick bitvis lite Fast & Furious-känsla. Tågsekvensen påminde inte så lite om Fast Five och även en annan del av filmen där man lyfter en buss över en hög mur med en lyftkran för tankarna till F&F.

Apropå den där muren så är det en mur som separerar två typer av människor. Innanför muren har vi The Last City och friska och välmående människor. Utanför muren har vi desperata och sjuka människor som vill bli insläppta. Hmm, jag anar en samhällskommentar här? Kanske inte subtilt direkt.

Maze Runner: The Death Cure är lite för långdragen, lite för lång, men jag förvånar ändå mig själv och ger den en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Bumblebee (2018)

24 juli, 2019 2 kommentarer

När Transformers-filmerna kommer på tal så tror jag hela tiden att jag har sett fler filmer i serien än jag har gjort. När jag nu kollar upp hur det verkligen ligger till så visar det sig att jag bara har sett, och avskytt, den första filmen. Jag fick liksom nog efter den. I min recension avfärdar jag den som rent trams och döper om filmen till Tramsformers.

Nu har jag ändå, på något märkligt sätt, sett spinoff-filmen Bumblebee och därmed med nöje hoppat över de tre (eller fyra?) uppföljarna som kom efter den första filmen.

Anledningen, eller anledningarna, till att jag tog mig an (eller avnjöt, kan man ju hoppas) Bumblebee var tre: 1. Michael Bay regisserade INTE; 2. Hailee Steinfeld, från The Edge of Seventeen, spelade huvudrollen; 3. Filmen hade fått en del fin kritik.

Filmen börjar på noll. Vi är på robotarnas hemplanet och det är cgi-krig mellan de goda och de onda robotarna. Det är urtrist, och hade filmen fortsatt så här så hade det blivit en etta. Men sen när Charlie, spelad av Hailee Steinfeld, kommer in i bilden så lyfter sig filmen en del. Det blir en riktig film med rollfigurer att bry sig om.

Trots att filmen blir bättre när den blir mer jordnära (bokstavligen) måste jag ändå säga att jag är aningen less på den här 80-talsnostalgin som förekommer i var och varannan film eller tv-serie nuförtiden. I Bumblebee gäller det speciellt musiken. Det bara radas upp en massa låtar. Det känns krystat och oorganiskt. Lite som i Suicide Squad.

Nördar i filmer som ser ut som fotomodeller är tydligen fortfarande gångbart. Jag tänker på killen som tafatt uppvaktar Charlie. Riktigt pinsamt blev det när Charlie vill låna hans skjorta när de är ute och åker bil. En obegriplig scen.

Som helhet är Bumblebee en helt ok film som funkar hyfsat men inte fullt ut för mig. När Charlie ska väcka Bumblebee till liv med elstötar ungefär som när en människa fått hjärtstopp så blir det övertydligt och lökigt. När hon senare ska krama metallkonstruktionen Bumblebee så blir det pinsamt. Jag vet inte, jag kanske borde se The Iron Giant istället?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Alltid kul att se The Wire-skådisar i filmer! Den här gången var det Glynn Turman, som ju spelar borgmästaren i The Wire.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

2 januari, 2017 2 kommentarer

the-scorch-trialsDen första filmen i den här YA-franchisen såg jag faktiskt nere i Malmö under Filmdagarna 2014. Jag lät mig underhållas lite så där lagom av The Maze Runner och delade ut en mellanmjölkstrea. Precis som i den filmen så kastas vi även här direkt in i handlingen. Våra unga hjältar har nu klarat sig ut ur labyrinten men kastas ur i askan i elden kan man väl säga. Elden i det här fallet är en forskningsanstalt där ungdomarna hålls inspärrade. Personalen lockar med guld och gröna skogar till den som har lyckan att bli utvald. Ni som har sett The Island vet på ett ungefär vad det innebär att bli utvald. Det är inte högsta vinsten direkt.

Den grupp vi följer, ledd av Thomas (Dylan O’Brien), får höra talas om några rebeller som befinner sig i bergen på andra sidan en vidsträckt och farlig öken och beslutar sig för att rymma. Klara, färdiga, gå. Spring!

I filmens inledning presenteras en massa begrepp i en strid ström i ett lamt försök till världsbyggande: Cranks, Scorch, Wicked, Flare virus, etc. Alla begrepp inleds med stor bokstav för att markera tyngden av begreppen, precis som i den förra filmen för övrigt. Det känns mest fånigt skulle jag säga.

Det förekommer mängder av referenser till andra filmer i samma genre som t ex The Matrix, nyss nämnda The Island, THX 1138 och Mad Max-filmerna. Eller referenser är nog fel ord. Man kanske ska säga att de nämnda filmerna är inspirationskällor. Tyvärr lyser frånvaron av tyngd igenom. Det är nåt med att det är ungdomar i fokus som bara inte funkar. Det blir tråkigt. Kanske beror det på att skådisarna helt enkelt inte håller måttet?

Ta t ex Dylan O’Brien som spelar Thomas. Han har noll karisma plus att han spelar över i actionscenerna när han ska springa. Han springer i en sorts panik som gör att det i själva verket bara måste gå långsammare. Lugna ner dig lite. Men, nej, han fortsätter stressa och snubblar över sina egna fötter för att visa hur stressad han är.

Det är intressant att jämföra med en annan huvudperson, Minho spelad av Ki Hong Lee. Nu var han i och för sig en av de specialduktiga Springarna i den första filmen och han tar med sig den kunskapen här. I vilket fall så springer han effektivt och ekonomiskt, trippar inte, viftar inte med armarna utan pumpar som Tom Cruise.

Det springs för övrigt väldigt mycket i filmen. Den vanligast förekommande repliken är ”Let’s go! We gotta go! C’mon!”. Spring!

När gruppen befinner sig i öknen kunde jag inte låta bli att tänka på Stephen Kings The Dark Tower-serie och speciellt en episod när Roland & Co korsar en stor öken på väg mot bergen i fjärran. Ja, det finns några fler kopplingar då vi även får uppleva ruiner av storstäder från en svunnen tid. Nu är ju inte postapokalyptiska miljöer nåt unikt för just The Dark Tower men så gick i alla fall mina tankar. Jag ser för övrigt, med skräckblandad förtjusning, fram emot filmatiseringen av The Dark Tower som ska komma i sommar.

Slutligen konstaterar jag att det fortfarande är väldigt luddigt varför ungdomarna placerades i labyrinten från första början. Vi får veta nåt om att de har ett unikt enzym i sina hjärnor, ett enzym som ska vara botemedlet mot det virus som härjar på jorden. Producerades enzymet när en person känner rädsla/stress? Var labyrinten ett sätt att få deras hjärnor att producera mer av enzymet? Hmm, känns som att det borde finnas lättare sätt.

Nej, det är en ganska krystad historia det här. Den försöker vara tung men blir lättviktig och fånig istället. Nu är jag en sucker för postapokalyptiska miljöer och känner mig lite snäll idag (nytt år och allt) så Maze Runner: The Scorch Trials får faktiskt en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Maze Runner (2014)

18 september, 2014 9 kommentarer

The Jerk

The Jerk

Äääääääntligen. Äntligen får jag skriva vad jag tycker om The Maze Runner. Under Malmö Filmdagar var den nämligen belagd med ett embargo så vi som såg filmen fick inte säga eller skriva vad vi tyckte, i alla fall inte öppet. Anledningen till att filmbolag och/eller distributörer lägger munkavle på åsikter om filmer på det här viset kan man diskutera. Det är ju lätt att misstänka att de helt enkelt inte tror på filmen men jag tror snarare att det handlar om att det är en film som bara förlorar på att ”snobbiga” kritiker skriver om den. Just The Maze Runner bygger på en bok i den nu så populära young adult-genren, och här har vi ju sett filmatiseringar, ofta framgångsrika, som Twilight, The Hunger Games och Divergent. Kidzen kommer att se filmen och åsikter från kritiker är ointressanta och kanske mest stör och man vill ha så liten tid som möjligt för att bygga upp eventuellt negativt surr.

Såååå. Vad har jag nu till slut efter all denna väntan att säga om The Maze Runner? Haha, kanske inte så mycket när det kommer till kritan. 😉

Vi kastas direkt in i handlingen då vi får följa Thomas (Dylan O’Brien) när han vaknar upp i en hiss som rör sig uppåt mot okänt mål. Slutstationen visar sig vara mittpunkten av en gigantisk labyrint där en grupp tonårskillar hålls fångna. Thomas är förvirrad, har tappat minnet och vet till en början inte ens vad han heter. Detsamma gäller alla andra killar i The Glade, en stor engelsk park kan man säga, som alltså är belägen mitt i labyrinten.

Killarna har delat in sig i ett antal grupper som sköter olika göromål. En av grupperna, kallade Runners, har i uppgift att utforska labyrinten. Varje morgon öppnas en stor portal upp och då har man fram till kvällningen på sig att utforska och försöka hitta en väg ut. Fast grejen är att labyrinten förändras varje natt och där inne finns även mystiska varelser som killarna kallar Grievers. Du vill inte vara kvar i labyrinten när portalen stängs.

Thomas ankomst och hans vilja att ta sig därifrån skakar om gruppen. Trots fångenskapen så gav det statiska livet i The Glade en viss trygghet för många av killarna.

Jag gillar ofta filmer som bygger på ett mysterium. Filmer som gör att man ställer sig frågan ”vad är det som pågår?”. Jag gillar även postapokalyptiska filmer. Jag gillar science fiction. The Maze Runner är en postapokalyptisk mysterie-sf-rulle. Kan det bli bättre? Mja, det kan det nog. Filmen är alldeles för lättviktig för min smak. De unga killarna i rollerna känns lite tråkiga, som tagna ur en generisk tv-såpa som utspelas på high school.

En litet fånig sak var att alla företeelser, saker och personer skulle ha speciella namn. The Box. Eh, killar, lugna er nu, det är bara en hiss.

Första halvtimmen, eller om det var mer än så, satt jag med en tanke i huvudet: Var är brudarna!!?? Av nån anledning var det bara killar där i The Glade. Orsaken förblev oklar filmen ut. Fast en tjej dök faktiskt upp till slut men det var för lite och för sent. Allt det här har säkert sin förklaring, om man läst boken vill säga. Eller så får det sin förklaring när uppföljaren kommer på bio. Givetvis bildar böckerna en trilogi, så vi har med all sannolikhet ytterligare två filmer att låta oss bli konfunderade över.

Vad jag däremot gillade var mysteriet, men framförallt miljöerna och känslan när Runners var ute i labyrinten. Här förekom även en schysst actionsekvens när Thomas och hans kompis springer för glatta livet.

De där otäcka ”djuren” som kallades Grievers var en blandning av biologisk och syntetisk varelse som påminde mig om The Guardians of the Beam från Stephen Kings The Dark Tower-böcker. Och att bli påmind om The Dark Tower är aldrig fel.

Jag gillade även känslan när vår lilla grupp med hjältar är på väg att kanske lyckas ta sig ifrån labyrinten mot ett okänt mål. Vad väntar där ute? Får de svar på sina frågor? Vad är det som pågår?

The Maze Runner, en blandning av Cube och Flugornas herre, är en helt ok ungdoms-sf-rulle med för få tjejer som kanske slutar utan att den egentligen börjat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallThe Maze Runner har biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

Filed under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Mysterium, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: