Troja (2004)

När jag nu tänker tillbaka på filmen Troja och ser dess trailer så känns det som en film som försökte rida på vågen efter Sagan om ringen-filmerna. Det är svärd, sandaler, mytologisk fantasy och Brad Pitt i tunika och långt blont hår. King Arthur är för övrigt en annan film i liknande stil som kom samma år. Just den här typen av framtänkta filmer blir sällan lyckade. Min text om Troja skrevs i maj 2004.

Nu har även jag sett Troja. Kung Agamemnon (Brian Cox) startar krig mot Troja när prins Paris (Orlando Bloom) ”stjäl” sköna Helena (Diane Kruger) från Agges brorsa Menelaus och tar med henne till Troja. En gigantisk flotta med krigaren Akilles (Brad Pitt), som inte vill kriga, i spetsen seglar mot Troja där prins Hektor (Eric Bana) väntar. Det hela bygger som alla vet på Homeros verk Illiaden.

Jag tyckte filmen var alldeles för ojämn. Vissa bitar (och vissa skådisar) funkar, andra inte alls. Jag tyckte öppningen var ganska bra. Ganska storslaget och då var man lite nyfiken fortfarande. Men sen blev det bara storslaget men utan att vara spännande. Så fort Orlando visade sig i bild och dessutom öppnade munnen så blev det fjantigt. Nu har jag förstått att prins Paris ska vara lite av en fjant men jag gillade inte det alls. Brad Pitt funkade inte heller. Han kändes inte trovärdig. Däremot tyckte jag att Eric Bana gjorde en bra insats. När han var med så blev lite mer på riktigt på nåt sätt. Brian Cox var en karikatyr, men bitvis rätt så rolig. Sean Bean var med för lite, tyvärr. Diane Kruger var en vacker men tråkig docka.

Nä, med så mycket budget och resurser så ska det bli bättre. De storslagna scenerna funkar bitvis men det brister rejält i det ”lilla” spelet. Här måste man lägga ner mer tid som regissör för att få den rätta känslan, Wolfgang! Se på Sagan om ringen-filmerna. Här funkar både det storslagna och framför allt även de mindre men ack så viktiga scenerna där man ska få en mer personlig känsla för karaktärerna. Och, som sagt, så fort den supertöntige Orlando öppnar munnen eller ser ut som en pudel så försvann den känsla av episkt och storslaget mästerverk, som ibland fanns, helt.