Brawl in Cell Block 99 (2017)

Det finns en gammal svensk kultklassiker från 70-talet som heter Thriller – en grym film. Brawl in Cell Block 99 (en härligt 70-talsosande titel) skulle kunna ha samma undertitel: en grym film. Den är nämligen grym, precis som den stenhårde jätten Vince Vaughn i huvudrollen.

Vaughn spelar Bradley som på samma dag får sparken från bilmekarjobbet och upptäcker att hans fru varit otrogen. Man kan säga att Bradley har en dålig dag. Bradley går lugnt ut ur huset och ställer sig på uppfarten bredvid sin bil varefter han misshandlar bilen sönder och samman (istället för frun får man anta). Vilket helt galen scen och start på filmen.

Bradley kämpar med att tygla sina demoner. Han vet att han har ett våldsamt inre och håller sig därför på ett säkerhetsavstånd från frun. Ja, alla sätt är väl bra förutom de dåliga.

Efter att ha fått sparken så ser Bradley ingen annan lösning än att återgå till ett tidigare liv som knarklangare. Hmm, really?! Ingen annan utväg alltså. Det känns ju snarare som att det är en återvändsgränd. Fast då hade det ju inte blivit en film av det hela. I alla fall inte regissören och manusförfattaren S Craig Zahlers film.

Under ett jobb går allting fel och Bradley hamnar i fängelse under uppsikt av den trevlige (nä, skojar bara) fängelsedirektören Tuggs, spelad av en mysigt elak Don Johnson.

Jag har insett att jag gillar fängelsefilmer. Om de är bra så är de riktigt bra. Det är som en serietidning, en helt egen värld med andra regler.

Oj, vad bra detta var. Det är grötigt, grått, lerigt och rått. Det övermättade fotot bidrar med en intensiv och hetare känsla än ett mer normalt foto. Vince Vaughn är en best, en naturkraft. Det här är inte Wedding Crashers direkt. Snarare Car and Skull Crashers.