Ah. Månadens filmspanartema är Konspirationsteorier. Hur mysigt är inte det? Jag har alltid gillat genren. Oftast handlar det om en oskyldig person som upptäcker något av en slump och hamnar i trängd situation och får DE emot sig. Oftast är DE en mäktig men hemlig organisation, en organisation som har sina tentakler ute överallt. Ingenstans är den utsatte säker. Ibland är personen inte alls ”oskyldig” utan letar aktivt efter konspirationer, mer eller mindre galna teorier (som t ex i Conspiracy Theory med Mel Gibson). Men eftersom även en blind höna kan finna ett korn så kan den personen ibland ha rätt och hamnar då i en ytterst prekär situation, med DE som vill ha kål på en samtidigt som ingen annan tror på en.
Den film jag valde att se är litet annorlunda som konspirationsfilm, dels för att filmen faktiskt är en BOATS (Based On A True Story) och dels för DE i det här fallet inte alls, på ett sätt, är en hemlig organisation. Jag har även förstått att det är en av filmspanar-Joels favoritfilmer och dessutom hade jag inte sett den tidigare. Ett perfekt tillfälle att se den med andra ord.
****
70-talet var väl konspirationsfilmernas årtionde med filmer som Three Days of the Condor och The Parallax View bl a. All the President’s Men är en konspirationsfilm från 1976 som samtidigt är baserade på väldigt verkliga händelser. Den där mäktiga och hemliga organisationen är i det här fallet Richard Nixons republikanska parti eller en del av det partiet (förvisso en hemlig sådan del).
Robert Redford (är det ett taget namn förresten?) från Three Days of the Condor spelar här Bob Woodward, en journalist på The Washington Post som börjar nysta i ett inbrott som skedde på demokraternas högkvarter inför höstens kommande amerikanska presidentval 1972. Woodward och kollegan Carl Bernstein (en överspelande Dustin Hoffman) inser att de är något stort på spåren, något stort som leder hela vägen upp till president Nixon. Nu återstår bara att bevisa det hela. Vem kan de få att tala?
All the President’s Men är en klassisk 70-talsfilm, och med klassisk menar jag bra. Bara den gamla Warner Communications-loggan formgiven av en viss Saul Bass satte tonen. Stämningen på The Posts redaktion var härlig och kändes gammaldags; murvelnostalgi till ljudet av plingande skrivmaskiner (ett ljud som man inte hör ofta idag, om än alls). Chefredaktören Ben Bradlee (som för övrigt dog för bara några veckor sedan) spelas utmärkt av Jason Robards. Bradlee framställs som en sån där chefredaktör som när han ska läsa något eller när han är på möten alltid sitter tillbakalutad och med benen på bordet. Förmodligen är det ett sätt att både visa makt och komma i lässtämning. Men han verkade vara en bra chef. Hård men rättvis så att säga.
Filmens inledning är nog inte speciellt spännande men mysig. Jargongen mellan de som jobbar på tidningen, dialogen, miljöerna är trevliga. Men speciellt spännande är det inte. Inledningsvis. Sen träffar Woodward sin källa Deep Throat (Hal Holbrook). Då blev det spännande. Scenerna med Deep Throat är oerhört välgjorda och här blir konspirationskänslan påtaglig. Woodward meddelar att han vill träffa Deep Throat genom att ställa ut en röd flagga på sin balkong. Senare på natten, vid tvåtiden, träffas de i ett parkeringsgarage dit Woodward tagit sig efter att ha bytt taxi minst en gång. Ljussättning och ljudbild är perfekta i garaget. Deep Throats ansikte är till stora delar i skugga. Det är tyst i garaget samtidigt som avlägsna ljud hörs då och då. De viskar. Deep Throat röker. ”Follow the money”.
När Woodward anländer till garaget filmar man på långt håll. Det påminner om bilden från en övervakningskamera. Woodward ser liten och utsatt ut. Likadant när han senare nästa dag går över ett stort torg. ”Storebror ser dig”-känsla. Nu vet jag inte om Woodwards och Bernsteins liv någonsin var i fara som det framställs i filmen men manus bygger ju på boken som de båda skrev med samma namn som filmen. Dessutom handlar det främst om en psykologisk fara som kan vara inbillad.
Deep Throat
Det var intressant att se hur journalister jobbade på den tiden. Datorer? Nej. Mobiler? Nej. Skrivmaskiner, anteckningsblock och stationära telefoner? Ja. När man ringer upp en källa anteckningar journalisten i sitt block vad källan säger. Det som står i blocket efter samtalet är i princip att betrakta som bevismaterial och sanningen. Om en källa inte vill prata kan man ändå få svar t ex genom att själv komma med ett påstående som källan sen kan bekräfta genom att nicka, om man träffas i verkligheten alltså. Om man pratar i telefon kan man ta till andra metoder som gör källan till en passiv källa som en ändå ger information. Alla kan utnyttjas för att få information. Vilken kvinnlig kollega dejtar t ex den där kassören som jobbar i den där kommmitén? Det kan man utnyttja.
Jag tyckte Woodward (Redford) var den intressantaste av de två huvudrollsjournalisterna. Hoffman gör sin Bernstein på sitt vanliga Hoffman-vis – och det kan ha varit första gången som jag störde mig på Hoffmans spel. Han kör med ticks, han stammar, han spelar över, han spelar fööör nervöst hetsig. Men vad vet jag, den verklige Bernstein kanske var precis så?
En rolig detalj var när Woodward och Bernstein argumenterade hit och dit om vad man kunde vara säker på. Kunde man dra en slutsats kring en speciell händelse om man visste en hel massa detaljer utom just om den faktiskt hade ägt rum. Woodward gjorde följande analogi: Om man går och lägger sig på kvällen och det då är barmark och sen vaknar på morgonen och marken är täckt av snö så kan man väl slå fast att det har snöat under natten. Eller?
Filmens slut är inte ett spektakulärt slut (som vi förmodligen hade fått se om filmen gjorts idag) där det firas med champagne och jubel. Nej, här handlar det helt enkelt om hårt arbete. En stor skillnad jämfört med andra (fiktiva) konspirationsfilmer är att den som ligger bakom konspirationen faktiskt åker fast. Obs! Spoiler för verkliga händelser. 😉 Men som sagt, man gör ingen stor sak av Nixons avgång. Det får man inte ens se utan detta faktum presenteras bara snabbt i textform innan filmens eftertexter.
Ett tecken på en bra film är när man känner att den hade kunnat pågå ett tag till. All the President’s Men får med andra ord ett högt betyg. Det är Hoffman som drar ner det till en helt vanlig fyra.
Ta nu och kolla in vad de övriga filmspanarna konspirerar kring.
The Velvet Café
Fredrik on Film
Flmr
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (pod)
Fripps filmrevyer
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Robert Benton? Ringer det en klocka? Inte hos mig i alla fall. För mig är det ett helt okänt namn. Det visar väl att trots hur mycket man tror sig veta om film som finns det alltid mer att lära. Robert Benton har regisserat och/eller skrivit manus till ett gäng kända filmer som Bonnie and Clyde, What’s Up, Doc?, Superman och inte minst dagens film Kramer vs. Kramer. Min korta preblogg-text om den skrevs i september 2004.
I lördags åkte jag ner till Alperna för en veckas välbehövlig skidsemester (tjoho!). Därför kommer bloggen sköta sig själv under min frånvaro. Jag tänkte mig att det blir en vecka i ringens tecken, och då pratar jag inte om Sagan om ringen utan om skräckserien The Ring, både de japanska originalen och de amerikanska versionerna. Jag börjar med den första filmen jag såg och sen fortsätter jag i den ordning jag såg filmerna. Texten om The Ring skrevs i februari 2003.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?