Hyresgästen (1976)

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Hyresgästen (Le locataire) med Polanski själv i huvudrollen och min text skrevs i augusti 2003.

Då var Polanskis lägenhetstrilogi fullbordad för min del. Förutom Hyresgästen ingår även Repulsion (1965) och Rosemary’s Baby (1968) i filmserien som till stor del utspelas i lägenheter. Här handlar det om Trelkovsky, spelad av Roman Polanski själv, som hyr en lägenhet i Paris. Han har fått veta att den tidigare hyresgästen, en kvinna, har kastat sig ut genom fönstret i ett försök att ta sitt liv. Trelkovsky besöker den svårt skadade kvinnan på sjukhuset och träffar där vänninan Stella (Isabelle Adjani i ruskigt fula glasögon). Hemma i sin nya bostad har Trelkovsky problem med klagande grannar. Detta blir värre och värre och Trelkovsky blir paranoid (eller?) och tror att grannarna är ute efter honom på nåt sätt.

Man får anta att Polanski hemma i Polen har haft ganska jobbiga grannar… Filmen påminner en hel del om Repulsion, då med en paranoid Catherine Deneuve i huvudrollen. Själv tycker jag att Repulsion är bättre och med bättre känsla. Jag tyckte att skildringen av förföljelsemanin var bättre gjord i den filmen. Jag vill dock säga att Polanski funkar bra i rollen som den tafatte och timide Trelkovsky. Speciellt i början uppstår en hel del roliga situationer då Polanski visar prov på bra komisk timing. De första 20 minuterna eller så tyckte jag att filmen var en fyra, men efterhand tappade jag intresset lite, även om det då och då dök upp några sevärda scener med hallucinationer, mm.

Jag vet att en del tycker att detta är Polanskis bästa. Själv är min favorit fortfarande Repulsion. Den var både lite rolig men också med en obehaglig och faktiskt lite läskig stämning som bara bitvis glimtade till i Hyresgästen. Nåväl, filmen är välgjord och sevärd men nåt saknas för att den ska få ett högre betyg än en trea. Vad det är som saknas är alltid svårt att förklara. Ibland räcker det med att man inte är på rätt humör för just den film man ser. Fotot av Sven Nykvist är bra, men eftersom det är väldigt mörkt hela tiden tror jag att det blir ännu bättre om man kan se filmen på bio då vissa detaljer framträder ännu bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Rosemary’s Baby har jag alltså sett, även det på Cinemateket, men jag har inte nån gamml text om den att skicka upp. Jag minns att jag hade hört att det var världens läskigaste film men det jag fick se var en komedi som inte var det minsta läskig utan snarare lite fånig. Dock tyckte jag den var sevärd (3/5). Undrar hur jag skulle uppfatta den idag?

Cul-de-sac (1966)

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Cul-de-sac med bl a Catherine Deneuves syster och min text skrevs i juni 2004.

Donald Pleasence och Françoise Dorléac (Catherine Deneuves storasyster!) spelar ett par som har bosatt sig på ett slott vid kusten. En ganska viktig detalj för handlingen är att tidvattnet gör att det inte går att ta sig dit eller därifrån, om man inte har båt förstås, när det är flod. Hit tar av en slump två brottslingar som misslyckats med nåt sorts brott sin tillflykt. Ett märkligt spel mellan de inblandade inleds.

Ja, vad ska man säga? En ganska märklig film. Jag gillade verkligen de första ca 25 minuterna skarpt. Inledningen med de två gangstrarna var snyggt filmad och mystisk. Vad är det som händer? Vad är det här för typer? Jag fattade inte mycket men blev intresserad. Mannen med den grova rösten, Lionel Stander, som gestaltade en av brottslingarna, var bra och spelade annorlunda. Ja, den andra gangstern var inte helt vanlig heller, spelad av Jack MacGowran. Donald Pleasence gestaltar en märklig figur likaså och hans rollfigurs agerande i filmen är inte helt lätt att fatta. En lätt sinnessjukdom pga av tidigare händelser i hans liv (Agnes?) kanske. Hmmm, ja, jag gillade en hel del i filmen: fotot, de märkliga karaktärerna, mystiken, musiken av Krzysztof Komeda (som även gjorde musiken till Kniven i vattnet), mm. Men spännande blev det aldrig och jag vet inte om det var meningen heller. Det var snarare en svart komedi som tyvärr aldrig tände till riktigt. Inledningen var en fyra men allt eftersom sjönk mitt intresse. Jo, och sen gillade jag verkligen den allra sista scenen i filmen <spoiler>med Pleasence sittandes på stenen i vattnet</spoiler>. Snyggt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Françoise Dorléac dog i en bilolycka i Nice 1967. Tråkigt.

%d bloggare gillar detta: