Söndagar med Bergman: Törst (1949)

Denna söndag handlar det om Törst från 1949. Som vanligt läser jag på om filmen på IngmarBergman.se, denna väldigt informationsrik och välordnad sida, och där ser jag att manuset bygger på en novellsamling av Birgit Tengroth, som även spelar en stor roll i filmen.

Ingmar Bergmans sista 40-talsfilm handlar om paret Rut (Eva Henning) och Bertil (den eviga Birger Malmsten) som är på väg hem med tåg från en semesterresa. Deras favoritsysselsättning är att gräla. Rut är en f.d. balettdansös som blivit skadad i knät och som nu mest dricker vin och är bitter. Bertil är en konflikträdd mes. I Törst tycker jag möjligen Bergman är på väg att hitta en egen stil. Det är lite annorlunda med ett mer fantasifullt bildspråk och berättande. Bergmans första husfotograf, Gunnar Fischer, står för kameraarbetet och han gör det bra. Träiga Birger Malmsten är kanske bättre än han brukar vara. Eva Henning är bättre än Malmsten som neurotisk och snackig tjej med jobbiga saker i bagaget. Jag tyckte de båda bitvis var underhållande under sina gräl.

Bitvis är det en ganska splittrad film då vi följer två historier och man kommer kanske inte riktigt in i den som utspelas i Stockholm. Att filmen utspelas precis efter andra världskriget märker man av när paret åker tåg och folkmassor tigger mat från perrongen när det stannar vid en station. Jag gillade som sagt en del av parets grälscener där det förekommer en del roliga repliker, som t ex ”Jag kan bara vila om jag är utvilad”. Vad mer? Jo, ganska uppseendeväckande var att man använde elektroniskt ljud vid ett tillfälle under en drömsekvens. Det kan inte ha varit helt vanligt vid den här tiden. Och så är Hasse Ekman, som är bra här, med på ett hörn som ganska äcklig läkare. Slutligen så röker givetvis alla konstant som sig bör i en film från den här tiden.

Filmen innehåller en scen med lesbiskt tema. En scen som tydligen klipptes av filmcensuren på den tiden så att den enligt Bergman själv blev ganska obegriplig. Och, ja, just den scenen kändes märkligt klippt mot slutet.

Birgit Tengroth och Mimi Nelson (blicken!)