The Philadelphia Story (1940)

Idag handlar det om en av de mest kända screwballkomedierna: The Philadelphia Story. Den är regisserad av George Cukor som bl a gjort Gaslight och Adam’s Rib och så blev han sparkad ur regissörsstolen under inspelningen av Gone with the Wind. Min preblogg-text om The Philadelphia Story skrevs i augusti 2003.

Katharine Hepburn spelar societetsdamen som ska gifta sig för andra gången. Denna gång med en torrboll som hon egentligen inte är kär i. Lagom till bröllopet anländer den f.d. mannen (Cary Grant) med en journalist (James Stewart) som ska försöka hitta nåt att skriva om för en skvallerblaska. Under en blöt fest kvällen innan bröllopet händer det saker.

Nja, det här kändes inte riktigt som min typ av film. Det är smarta dialoger och säkert imponerande skådespeleri från Hepburn & Co men det känns som det inte berör mig. Jag förstår inte riktigt hur den kan ligga så högt som 119 på IMDb:s topplista. Den känns överskattad men det är ju bara vad jag tycker. Stewart är lite rolig när han blir full på festen men jag skrattade inte en enda gång och då kan denna komedi faktiskt inte få godkänt. Tiden tog ut sin rätt denna gång kändes det som. Betyget blir 2+/5. Det kan vara ett orättvist betyg men så får det bli. Jag tror humor i mångt och mycket är en färskvara och anpassas automatiskt till nya tider mer än andra genrer inom filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Adam’s Rib (1949)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om George Cukors film Gaslight. Idag är det dags för ytterligare en Cukor-regisserad film, Adam’s Rib. Lite trivia kring filmen. Manus skrevs av ett äkta par där mannen lystrade till det härliga namnet Garson Kanin! Den äkta makan hette Ruth Gordon. Ringer det en klocka? Jo, Gordon spelade en av de nyfikna grannarna i Rosemary’s Baby. En roll hon för övrigt vann en Oscar för. Min text om Adam’s Rib skrevs i juli 2004.

Demonregissören George Cukor (En skön historia, Gasljus, Borta med vinden) står för instruktionerna till skådisarna Katherine Hepburn och Spencer Tracy i denna komedi om könsroller. Det hela kretsar kring en rättegång där en kvinna står anklagad för att ha skjutit (dock inte dödat) sin otrogne man. Advokat respektive åklagare är… rätt gissat: Hepburn och Tracy, som dessutom är äkta makar i filmen. Upplagt för familjegnabb.

Nää, me not like. Jag tyckte det hela var tillgjort och fånigt, och jag fattar inte hur den kan ha så högt betyg på allsmäktige IMDb (7.6). Men, men, smaken är ju olika. Den slog in öppna dörrar för mig. Hepburn vill i filmen försvara kvinnan som sköt sin man för att han var otrogen och Tracy tycker förstås att det är lagen som gäller. Det blir ingen vidare poäng när filmen till slut kommer fram till att skjuta nån ska man ju inte göra. Dessutom var dialogen mellan de två kombatanterna löjlig. Rättegångsscenerna likaså. Vissa av frågorna är väl fortfarande aktuella med tanke på vissa våldtäktsrättegångar på senare år, men här blev det bara löjligt. Tidens tand hade ätit för mycket kändes det som. Det fanns några guldkorn dock. Om jag säger lakrits så förstår ni som har sett filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Gaslight (1944)

Det är lustigt, eller inte alls lustigt, men jag får alltid för mig att Gaslight är en Hitchcock-film. Det beror förmodligen på att den har en Hitchcock-stämning över sig, att Ingrid Begman är med, och att den i handlingen påminner om Hitchcocks Rebecca. Min preblogg-text om Gaslight, som för övrigt är bättre än Rebecca, skrevs i juli 2004.

Ingrid Bergman fick en Oscar för sin insats i den här dramathrillern regisserad av George Cukor, som ligger bakom bl a En skön historia, Adams revben och Borta med vinden (min kommentar: cancelled!). Bergman spelar Paula Alquist, systerdotter till en världsberömd och mördad sångerska. Tio år efter mordet på sin moster så återvänder Paula med sin nya man Gregory (Charles Boyer) till lägenheten i London där mordet ägde rum. Obs! spoilers i texten nedan.

Gasljus är en riktigt mysig historia där Bergman spelar bra. Givetvis skulle jag kunna säga. Jag gillar varje film jag sett med Ingrid tror jag. Men främst är det faktiskt Charles Boyer som imponerar, här håller jag med Tjeckblixten och Grönlövet (min kommentar: gamla filmforumkompisar), som den slemmige äkta mannen med orent mjöl i påsen som försöker driva Paula till sinnesjukdom och isolera henne i lägenheten. Jag har sett att vissa klagar på att man lätt förstår vem som är mördaren, men det är ju det som är poängen (!) och gör filmen bättre eftersom Paula inte förstår det. Jag gillar stämningen som filmen skapar. Det känns som en klassisk spökhistoria/Hitchcock-thriller. Sevärt och mysigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: