All the King’s Men (1949)

Notera de korta slipsarna

Dags att hoppa bakåt i tiden, och ganska långt dessutom, ändå till 1949. När jag körde mitt film noir-tema för några år sen var Robert Rossen en av de regissörer som bidrog med en film, nämligen boxnings-noiren Body and Soul. Två år senare gjorde Rossen dagens film, All the King’s Men, och min preblogg-text om den skrevs i januari 2010.

Robert Rossen var en intressant regissör och manusförfattare som skildrade ett annat USA. Ett annat USA än det som t ex John Wayne såg (eller ville se). Det var nämligen så att Wayne var påtänkt för rollen som politikern Willie Stark i All the King’s Men. När Wayne fick manuset tyckte han att det sög hårt, att det svartmålade USA, och bad Rossen stoppa det där solen inte skiner. Istället gick rollen till Broderick Crawford – som fick en Oscar för sin insats i konkurrens med just Wayne. All the King’s Men handlar om en idealistisk landsortspolitiker, Willie Stark, som i början av filmen revolterar mot de, som han tycker, korrupta styrande i det lantliga samhället. När han sen själv får makten visar det sig att det inte är helt lätt att leva upp till sina ideal. Helgar ändamålen alltid medlen?

Journalisten Jack Burden (John Ireland) fungerar som filmens berättare. Burden skriver artiklar om Stark för att sen bli en medarbetare under Starks jakt på makt. Mmm, det här var ett bra drama, som är löst baserat på verkliga händelser. Filmen bygger på Robert Penn Warrens Pulitzerprisvinnande roman med samma namn som hämtar inspiration från 30-talspolitikern Huey Longs liv. Filmen är alltid intressant utan att för den skull vara riktigt spännande, vilket är i sin ordning då det är ett drama och inte en thriller. Den här gången gillade jag berättarrösten, jag vet inte varför, kanske för att den var lite cynisk precis som rollfiguren den tillhör. Temat i filmen är klassiskt: makt korrumperar vare sig man vill eller inte. Jag gillade hela stämningen i filmen. Den känns rå, verklig och inte spektakulär eller krystad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kom på nu att All the King’s Men påminner en hel del om Kirk Douglas-filmen Ace in the Hole som till viss del berör samma typ av frågor.

Film noir-fredag: Body and Soul


Titel: Body and Soul (Kropp och själ)
Regi: Robert Rossen
År: 1947
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Fredag igen och noir igen. Den här gången blir det en sport-noir och då är det ju ganska naturligt att det handlar om boxning. Vilken annan sport skulle passa bättre? Ringvrak, läggmatcher och korrupta promotorer, det går ju inte att slå. Lite senare i mitt noir-tema kommer det dyka upp åtminstone två filmer till med boxningstema, så håll utkik om ni är intresserade. Vilka filmer som jag kommer att skriva om kan ni se här.

Body and Soul är ett boxningsdrama regisserat av Robert Rossen där vi möter Charlie Davies (John Garfield) som är en naiv champion som fördärvas i den korrupta boxningsvärlden. Boxas är det enda Davies kan, och han är envis men inte särskilt smart. Till sin hjälp har han kompisen Shorty (Joseph Pevney) som han förstås efter ett tag inte litar på. Jag säger ”förstås” eftersom den här filmen gett inspiration till Scorseses mästerverk Tjuren från Bronx med Robert De Niro i samma roll som Garfield har här (och med en sedvanligt snabbsnackande Joe Pesci som ”kompisen”). Jag hörde eller läste någonstans att Scorsese beordrade De Niro att se Body and Soul innan de började inspelningen av Tjuren från Bronx.

Min åsikt är att Tjuren från Bronx är flera klasser bättre än Body and Soul. 1947 års film är inte dålig men ibland är det nåt med gamla amerikanska filmer som gör att jag inte sugs in. De har nåt klämkäckt över sig som gör att jag inte kan ta dem på allvar, vilket även gäller noir-genren. Garfield gestaltar Davies paranoida sinne på ett bra sätt, och påminde mig helt klart om De Niro. Man blir nästan lite arg på honom. Varför kan han inte bara lugna ner sig, så ordnar sig allt. Varför vara så envis och stolt? Men det är bara att inse, det är hans sätt. Ett problem med filmen är att den slutar lite väl abrupt och inte i linje med filmen som helhet. Där var Tjuren från Bronx betydligt bättre. Body and Soul fegar ur, tycker jag. Trots det en klockren höge… trea.

3/5

PS. Lite värdelöst men tragiskt vetande är att John Garfield och Canada Lee (bilden till höger) båda dog i maj 1952. Båda i New York. Och båda av hjärtproblem. Lee var en svart boxare/skådis som spelade en boxare som Davies mötte i filmen.

%d bloggare gillar detta: