The Scarlet Letter (1926)

The Scarlet LetterJag har sett stumfilm på Cinemateket med livemusik några gånger tidigare (Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler). Då har det varit den utmärkte pianisten Matti Bye som stått för musiken. Den här gången var det lite annorlunda. Eller jag trodde i alla fall att det var annorlunda. Cinemateket kör under hösten stumfilm ute på Filmhuset och sex svenska artister skriver ny musik till en stum film och framför den live under visningen. Det hela går (givetvis) under namnet Sounds of Silence. När Fiffi skickat ut en förfrågan om några ville haka på för att se filmen The Scarlet Letter från 1926 med Anna Järvinen som artist så tackade jag ja, och i lördags bänkade sig jag, Fiffi och Henke i Bio Victors stenhårda svarta lädersäten. Passande namn på salongen för övrigt.

Det hela började med en kort presentation om den film som Anna Järvinen (tydligen själv men kanske med lite hjälp?) valt och sen kom hon (Anna) och musikern Tapio Viitasaari (piano, valthorn och grammofon) in och satte sig ner med blicken mot duken och ryggen mot oss. Det var det här som jag var lite fundersam kring innan visningen. Skulle man titta på artisten (Anna i det här fallet) eller på filmen? Men om man tänker efter lite så är det ju filmen det handlar om och artisten måste ju vara helt fokuserad på den för att tajma sin musik rätt. Det går liksom inte att spela för publiken. Man spelar för filmen. Efter ett tag hade jag helt sugits in filmen.

The Scarlet Letter bygger på Nathaniel Hawthornes roman (The Scarlet Letter/Den eldröda bokstaven) från 1850 och utspelar sig i Boston under det puritanska 1600-talet. Unga Hester Prynne (Lillian Gish!) får ihop det med prästen Dimmesdale (svenske Lars Hanson) får en oäkta dotter. Ajabaja! Men de kan väl gifta sig frågar ni er? Ja, fast problemet är bara att Hester redan är gift. Innan hon lämnade England så giftes hon nämligen bort till en äldre herre som under sin senare resa över till Amerika försvann. Stort drama och stor tragedi. Hester blir utstött i byn (ja, Boston var inte mer än en by på den här tiden) och tvingas leva med ett A fastsytt på brösten i resten av livet. Ingen (well, förutom Hester då) vet att det är byprästen Dimmesdale som är fadern men det gör inte Dimmesdale gladare. Han lever med hjärtesorg och en stor tyngd i sinnet.

Filmen regisserades av vår svenska hjälte Victor Sjöström (eller Victor Seastrom som det stod i förtexterna). Sjöström är en riktigt filmmakare, det märkte jag. Filmen innehåller en del fiffigt kameraarbete och bildlösningar. En scen som stack ut är när Hester och Dimmesdale i början av filmen träffas ute i skogen på en liten väg. Kameran följer dem när det går framåt… och så bakåt… och så framåt igen. Jag vet inte, men den kändes inte daterad alls utan bara härlig och flytande.

Lillian Gish! Vilken stjärna. När hon släpper ut sitt långa hår… ja, hon hade varit en stjärna idag med kan jag säga. Hennes motspelare Lars Hanson såg ut som Bradley Cooper. En överspelande Bradley Cooper. Av nån anledning fann jag inte det stumfilmiska överspelet störande. Historien är så tragisk och dramatisk att det liksom passade in.

Sounds of SilenceApropå det galet uppskruvade dramatiska så fungerade Anna Järvinens musik som en sorts motmedel eller medicin mot det. Musiken är lugnt melankolisk, snarare än storslaget sorglig eller kanske en blandning. Detta gav en sammamtagen känsla där det inte blev för mycket av det goda. Järvinens ljudspår är inte en samling låtar från 1-9. Nej, det är ju ett ljudspår för en film. Det handlar om ett antal (kanske 3-4 stycken) teman som återkommer med jämna mellanrum i filmen för att passa in den scen som vi för tillfället ser. Anna sjunger nån gång riktiga ord men jag kunde inte höra vilka ord. I övrigt nynnar hon (eller vad man nu ska kalla det) och spelar gitarr. Mycket bra.

Jag nämnde att Lars Hanson var lik Bradley Cooper. Lillian Gish kanske påminde lite om Drew Barrymore när jag tänker efter. Sen spelades byns guvernör av en Billy Connolly-look-alike men det hade nog mest med frisyr, skägg och mustasch att göra. I slutet av filmen dyker en viss karaktär upp och då kom jag osökt att tänka på Hugo Weavings djävulslika figur Old Georgie i Cloud Atlas.

Humor! Filmen innehåller oväntat mycket sådan. En märklig blandning av tragedi och humor i samma film. Inte som i sydkoreansk film idag där det kan växla under samma scen men nästan på. Vi har skvallrande tanter (speciellt en speciellt vidrig) som blir satta på plats av byns clown spelad av dansk-amerikanen Karl Dane (vars tragiska livshistoria jag läste om här).

När filmen var slut fick Anna och Tapio en lång applåd och sen gick de ut. Jag satt som ett fån och väntade på mer, en diskussion, en frågestund, prat, nånting om filmen, om varför Anna valt just den, hur det var att jobba med musiken, hur hon tänkte, hur det var att spela på det här sättet. Men av det blev det intet vilket jag tyckte var lite synd.

Nåväl, slutord: det var en ganska magisk kväll där film och livemusik sammansmälte till nåt som var större än sina enskilda delar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte om tillställningen. Stumma av beundran?

Film noir-fredag: The Night of the Hunter


Titel: The Night of the Hunter
Regi: Charles Laughton
År: 1955
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Under det senaste halvåret har uppmärksamma fredagsbesökare på bloggen upptäckt att jag kör ett film noir-tema. Förra fredagen lovade jag att temat snart (äntligen kanske några tycker, inklusive mig, haha!) skulle vara slut och jag bara hade två Bogart-rullar kvar att skriva om. Men det var innan jag kom på att jag hade glömt skriva om The Night of the Hunter.

Den här Charles Laughton-regisserade film noir-dramathrillern såg jag senast för nästan tio år sen och jag minns att jag gillade den men jag minns däremot inte speciellt mycket från själva filmen förutom ett väldigt snyggt, nästan surrealistiskt, svartvitt foto. Så här skrev jag då:

Kul med Peter Graves från Mission: Impossible. Jag kände igen honom direkt, främst på rösten kanske. Jag blev ändå lite besviken på filmen till en början. Den var annorlunda jämfört med jag förväntade mig. Det var mer drama än den thriller som jag hade väntat mig. Men efter ett tag hade jag liksom accepterat det och njöt från och med då bl a av det underbara fotot. En surrealistiskt känsla uppstod nästan under barnens färd på floden. Även scenen när mamman sitter död i bilen på flodbotten var mycket bra. Robert Mitchum gjorde en bra roll som den läskige falske predikanten. Såna roller verkar tydligen passa honom. Han spelar ju Max Cady i originalet av Cape Fear (1962). Jag kom att tänka på Night of the Living Dead (1968), och andra skräckfilmer, när barnen gömmer sig i källaren och Mitchum ropar efter dem. Källare är alltid lite obehagliga, är de inte? Jag gillade barnskådisen som spelade sonen. Han kändes naturlig och inte så där jobbigt lillgammal som jag hatar. Betyget blir en svag fyra.

Mina uppdaterade tankar kommer vi till nu. Ja, jag håller med mig själv till stor del. Men eftersom jag lite visste vad som väntade så drogs jag in i filmen ganska så direkt istället för att vänta på att thrillern skulle börja. Robert Mitchum är verkligen bra och galen som mannen med knogarna tatuerade med LOVE och HATE. Just Mitchum ger filmen en något obehaglig stämning. Tror han att han att utför Guds tjänster eller är han helt enkelt bara galen. Well, det kanske inte är nån skillnad. Fotot, som jag skrev om i min gamla text, slår mig igen. Det är verkligen superduper. Något jag tänker på den här titten är att det finns en episk känsla i filmen. Det religiösa temat är framträdande utan att bli påträngande. På ett sätt känns det hela som en biblisk saga. Efter ungefär halva filmen byter filmen karaktär och den där direkta nerven försvinner till viss del. Jag uppskattar fortfarande vad jag ser men just att tempot sjunker en aning när handlingen tar en annan vändning är nog det som gör att det fortfarande bara blir en svag fyra till den här rullen.

4-/5

%d bloggare gillar detta: