Point Break (1991)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv. Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text om klassikern (?) Point Break och min korta text skrevs i augusti 2009.

Anledningen till att jag såg den här rullen var att jag för ett tag sen såg ett klipp med en jaktsekvens från filmen. Det börjar med en biljakt men avslutas till fots. Jag tyckte klippet var grymt bra. Tyvärr visade det sig att man lagt kanske 90% av krutet på just den jaktsekvensen. Manus, skådisar och övrigt håller ganska låg nivå. Ibland blev det nästan skrattretande. Det kändes bitvis som ett långt avsnitt av Baywatch. Patrick Swayze har rolig frisyr och uppsyn. Det sker hela tiden ologiska saker.

<spoiler>
Hur kunde t ex helikoptern i slutet ens vara uppe och flyga när århundradets cyklon var på gång. Och när Reeves och Busey ertappade rånarna på bar gärning, varför inte kalla på backup? Jo, annars hade vi inte fått den coola jaktscenen.
</spoiler>

Nja, jaktsekvensen är som sagt underbar. I övrigt en saggig 80-talskänsla över hela rullen. Ibland är 80-talskänslor bra i filmer men oftast inte. En stark tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jaktsekvensen (ja, jag tjatar om den, haha) var något som regissör Kathryn Bigelow gjorde bra i Point Break. Lite av samma stil använder hon i inledningen av den senare, och avsevärt bättre, sci-fi-rullen Strange Days.

Lost Highway

Lost HighwayTitel: Lost Highway
Regissör: David Lynch
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Jag minns inte hur många gånger jag har sett Lost Highway men jag tror det är fler än tre i alla fall (och det är ovanligt mycket för min del). Det tillfälle som jag minns mest är när jag såg den på Cinemateket på Sture i Stockholm och hamnade bredvid gamla filmkritikerveteranen Torsten Jungstedt. Ljungstedt hade jag sett och gillat på Filmkrönikan på 80-talet där han hade lite mer humor än Nils Petter. Nu satt han under hela filmen och frustade och pustade, suckade och stönade. ”Herrejisses” hördes med jämna mellanrum. Sen när det var ungefär fem minuter kvar kom en sista suck och ett sista ”herrejisses” och så reste han sig och gick.

Ja, Lost Highway är en film som inte är helt lätt att förstå. Jag kan till och med säga att den inte går att förstå, i alla fall inte på ett normalt sätt som man brukar kunna göra när det gäller de flesta filmer. Fast, visst går den att förstå! Det går att förstå vad den handlar om. Vad den handlar om är tvärtom inte alls svårt att förstå. Den handlar om svartsjuka, om paranoida tankar, om svarta tankar, om läskiga tankar… ååååh, fan jag känner att jag får rysningar nu när jag skriver om det här samtidigt som jag tittar på klipp från filmen igen. Lost Highway är nämligen en film med otäck stämning. Den innehåller en av filmhistoriens läskigaste karaktärer i form av Robert Blakes ”Mystery Man”. Den som kan konkurrera om den titeln är en annan av David Lynchs skapelser… ja, ni gissade rätt… BOB från Twin Peaks.

Bill Pullman spelar jazzsaxofonisten Fred som bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). En morgon ligger det ett kuvert på deras trapp. De öppnar kuvertet och hittar ett videoband som de tittar på. Vad de ser är bilder på sitt eget hus (Hej, Caché (Dolt hot)!). Senare kommer fler videoband och nu är det filmat även inne i huset. En morgon efter en fest där Fred träffar mannen du inte vill träffa, The Mystery Man, hittar han ett nytt band som visar hur Fred mördar Renee. What?! Ja, nånstans här börjar det bli lite skumt men det är bara början. Fred döms för mordet och placeras på death row. En dag när vakterna går sin runda är det inte Fred i cellen utan en helt annan person, bilmeken Pete (Balthazar Getty). Pete blir frisläppt och återgår till sitt liv och jobb utan att minnas vad som har hänt eller hur han hamnade i den där cellen. Pete plågas då och då av huvudvärk… speciellt när han hör saxofonjazz på radion… hmmm…

När jag såg filmen den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om den. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Jag trodde jag gillade den mer än jag faktiskt gillade den. Jag gillade den i alla fall mindre än jag gillade den vid den förra titten. Den är fortfarande obehaglig och läskig. Den är fortfarande snygg. Den har fortfarande en del briljanta scener och bilder som sitter kvar. Man känner omedelbart att det är en David Lynch-film. Det återkommer saker vi ser i andra Lynch-filmer: snygga telefoner som ringer, eld, röda draperier, bordslampor som lyser i sparsmakat men snyggt inredda rum. Förutom detta får vi givetvis även fullkomligt briljanta dialogscener där tiden står stilla och musiken stannar.

Med det sagt, varför är jag inte hänförd? Jag kan tycka att filmen vid den här titten känns lite daterad. Jag vet inte vad det beror på. Det kan vara så enkelt att videoband inte används så mycket idag. Eller så är det nåt med stämningen som känns lite… jag vet inte… gammal. En annan sak som jag konstaterar omedelbums är att det är svårt att inte tänka på och jämföra med Mulholland Drive (som jag tycker är en så mycket bättre film). Filmerna är i själva handlingen oerhört lika. Vi möter en person som vill vara nån annan och det vi under en stor del av filmen får se är en gestaltning av den önskedrömmen. Det är en önskedröm där verkligheten läcker in och i slutändan går det inte att hålla den (verkligheten) borta. I slutet av Lost Highway blir Freds galenskap fullbordad, i alla fall är det så jag tolkar slutet.

Det som var bra för mig vid denna omtitt var att jag kunde stoppa filmen med jämna mellanrum för kolla vissa av de sekundkorta bilder som glimtar förbi. Detta gjorde bl a att jag inte tvekade i frågan om Fred verkligen mördade sin fru eller inte. Dessutom bildade jag en teori om vad som hände när Fred blev till Pete i sin cell. I samband med just det har jag dessutom en fråga som jag hoppas att några av mina medrecensenter Jimmy från Except Fear, Henke från Fripps filmrevyer eller Fiffi från Fiffis Filmtajm kan svara på. Min fråga är: Vad är det Pete gör eller är på väg att göra när hans föräldrar (där pappan spelas av Gary Busey!) och flickvännen Sheila försöker hindra honom? Det är nåt som de (föräldrarna) inte vill berätta för honom senare i filmen. Min teori är att han av nån anledning Spoiler försöker begå självmord och möjligen också lyckas och därmed hamnar i Freds kropp. Fred som ju också skulle dö Spoiler slut.

Nåväl, jag älskar egentligen den här filmen och jag älskar att tänka på den. Faktum är att jag nu efter titten, i fredags var det, tänker på den från och till och försöker klura ut vad som egentligen händer och vad Lynch egentligen menar. Men det där med att man kan lista ut vad som händer, det är bara att glömma. Det handlar inte om det. Lynch skildrar drömmar, önskedrömmar, tankar, tvångstankar, längtan, sinnesstämningar. Han skildrar det abstrakta som pågår i en människas hjärna och då finns det kanske inte nåt som heter logiskt.

Men just vid den här titten så blir det inte mer än en trea eftersom jag inte kände så mycket för rollfigurerna, förutom rädsla för The Mystery Man. Kanske tittade jag för mycket med hjärnan på filmen…

3+/5

Som jag skrev ovan så finns det alltså en kvartett med recensioner (om man räknar med min) att ta del av för att försöka få nån rätsida på Lost Highway. Så, känn er inte vilsna nu utan titta in på mina kompisars recensioner: Fiffi, Henke och Except Fear.

Podcasting their spell over me

This is my first post ever in English. The reason that I chose to write in English this time is that the post is about the movie podcasts I listen to. Most of them are in English so it just felt right to write in English in order for more people to be able to understand what the hell I’m raving about. With that little disclaimer out of the way let’s continue…

If you do an image search for ”podcast” on Google your result page will show six or seven pictures of Filip & Fredrik, at least if you do the search on a computer in Sweden. Filip & Fredrik is a Swedish comedy duo behind a number of entertaining, according to me at least, tv shows. For example, they did a legendary, bordering on scary, interview with Gary Busey in 2004. See a clip of that here.

Although I’m a fan of F&F, the fact is that I’ve never listened to their podcast. However, lately I have become more and more addicted to other podcasts. The subject of these podcasts are of course… FILM! The reason I started listening to these Internet radio transmission, apart from my film interest, is that I bought a smartphone (yes, finally!) a couple of months ago. This made ​​it really convenient and easy to take advantage of the digital sound waves containing talk about the moving picture. It’s just perfect to listen to the during the 40 minutes it takes me to ride my bike to and from work every day.

So, which podcasts do I listen to you might ask yourself? Well, it is all about film of course and below are the ones currently being heard in my Beats Audio by Dr. Dre headphones. In no particular order. I think it’s a nice mix. The title of each podcast links to the shows respective sites.

****

Har du inte sett den? (Haven’t you seen that?)
This is a swedish podcast where three guys discuss movies in a casual and funny way. They are also part of the Swedish film blogging network Filmspanarna (The Film Watchers or The Film Scouts). Markus is the word pooper, Johan is the nerdy one and Erik is the calm and collected one.

Filmspotting
It’s a treat listening to Adam and his co-hosts (there has been three) talk about the latest films. They also do director or theme marathons  a couple of times a year. I’m catching up on old shows and mixing that up with the latest episodes.

Filmspotting: Streaming Video Unit
This is a show hosted by Matt Singer and Alison Willmore focusing on online movies. It’s always nice to hear a female voice together with a male. It makes a good combination. On their latest episode they reviewed one of my favorite films, Persona.

The (title pending) Movie Podcast with Tank and Fogs
I discovered this podcast not so long ago and I think Tank and Fogs are a perfect match. It’s funny, goofy and interesting and the style of the two hosts complement each other perfectly. Fogs has a pretty good singing voice (for example, listen to his epic confession song on forgetting about Watchmen when making a superhero film toplist).

The Matineecast
Torontonian Ryan McNeil talks about movies with his invited guests from all over the world. I recently listened to a very good episode which featured Jessica of The Velvet Café that made me really eager to watch We Need To Talk About Kevin.

The LAMBcast
The official podcast of The Large Association of Movie Blogs (The LAMB) where they talk about all things film, either about a specific movie or other themes. My fellow Filmspanare Joel and Jessica have both appeared and Joel is actually currently in charge of (shepherding) The LAMB.

/Filmcast
Here we get in-depth reviews by Dave, Devindra and Adam (plus guests from time to time) and they usually tear a film into pieces, with opinions flying in the air. It’s always fun especially when Dave says something totally exaggerated and Devindra calmly upset says ”C’mon Dave!”. I just love these guys.

Reel Insight
A little bit different set-up here and always nice to hear female voices. In the second part of the show hosts Jess and Rachel focus on the career of a specific actor. Joel has guested at least once and talked about Amy Adams (and yes, Joel, I’ll watch Enchanted… eventually).

****

There are more filmcasts out there that I’ve just started listening to but I’ll get back to them on a later post. For now, I’m out.

%d bloggare gillar detta: