10 i topp: Dokumentärfilmer

Filmpodden Snacka om film med Steffo och Fiffi har ett stående inslag varje vecka i form av en topp-3-lista. Det är upp till lyssnarna att komma med förslag på ämnen för listorna. För ett tag sen skickade jag in en radda ämnen och ett av dessa blev faktiskt draget ur deras låda full med listlappar. Ämnet? Jo, de bästa dokumentärfilmerna nånsin skulle listas. Efter att ha lyssnat på avsnittet blev jag inspirerad själv och bestämde mig för att göra en topp-10-lista med mina favoriter inom ”genren”. Ja, det blev faktiskt en topp-20-lista.

För egen del så har kanske aldrig dokumentärer gett mig de där riktiga maffiga filmupplevelserna, och det är väl en del av genren antar jag. Det kan ju aldrig bli en Arrival av en dokumentärfilm. Under vissa perioder får jag dock ett sug att se dokumentärer och kan då bocka av en tre, fyra stycken på rad. Jag gillar nästan alltid de dokumentärer jag ser, men det är sällan jag älskar dem. Att en dokumentär får ett bättre betyg än 3/5 är ovanligt. Eller det var åtminstone det jag trodde fram tills att jag började kolla upp vilka dokumentärfilmer jag verkligen gillat.

Jag hittade hela 20 filmer som fått betyg 4/5 eller bättre. Högst upp i toppen kunde det bara finnas en film och det är dessutom den enda som fått toppbetyget 5/5.

Här är mina favoritdokumentärer. Filmens titel är en länk till min recension när det finns en sådan, vilket det gör det för de flesta av filmerna. Håll till godo!

 

20. Metallica: Some Kind of Monster – Fascinerande om gruppterapi och musik.
19. Sagolandet – En nostalgisk blick på ett svunnet Sverige av Jan Troell med mycket skånska.
18. Plötsligt i Vinslöv – Om grillning, minigolf, konst och fåglar i Vinslöv. Finns på Öppet arkiv.
17. The Cove – En dokumentär som väcker en hel del frågor kring relationen människa-djur.
16. De renade – Oerhört intressanta diskussioner mellan Dogmas grundare om vad film egentligen är.
15. Woodstock – 3,5 timmar med flum, naket, droger och sist men inte minst härlig musik.
14. Lost in La Mancha – Tragikomiskt om Terry Gilliams hopplösa försök att spela in Don Quixote.
13. Liv till varje pris – Ciceron Thommy Berggren drar härliga anekdoter om Bo Widerberg.
12. Junun – Paul Thomas Anderson åker till Indien med Johnny Greenwood och ljuv musik uppstår.
11. Palme – Ett väldigt intressant och välgjort tidsdokument om Sverige och Olof Palme.

 

10. Bowling for Columbine (2002)
Bowling for Columbine
Jag kände att jag var tvungen att ha med en film av och med Michael Moore på topp-10. Moore har väl mer eller mindre på egen hand skapat en ny typ dokumentärstil där regissören själv i mångt och mycket är i centrum. Bowling for Columbine, som tyvärr är lika aktuell nu som 2002 när den kom, var filmen som banade väg för fler filmmakare med liknande koncept, som t ex en sån som Morgan Spurlock.

9. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991)
Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse

Film om film tycker jag nästan alltid är intressant. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse är fascinerande inblick i den kaotiska filminspelningen av Francis Ford Copppolas Vietnamfilm Apocalypse Now. Coppola och filmteamet råkar ut för många vedermödor: En tyfon avbryter inspelningen, Martin Sheen får en hjärtattack och Marlon Brando, vars rollfigur ska vara lång, smal, i princip undernärd, dyker upp under slutfasen och är allt annat än smal. En favoritdokumentär om en favoritfilm.

8. Ett anständigt liv (1979)
Ett anständigt liv
Andra delen i Stefan Jarls Modstrilogi är blytung. Stockholm känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. Trots att det bara gått drygt tio år sen vi mötte Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods så ser de ut att ha åldrats 25 år. Ulf Dageby bidrar med suggestiv och passande musik. Slutligen konstaterar jag att det som lyfte upplevelsen ytterligare var att lyssna på det underhållande och insiktsfulla kommentarspåret med Stefan Jarl och luffaren Kenta.

7. Armbryterskan från Ensamheten (2004)
Armbryterskan från Ensamheten
I den lilla byn Ensamheten i Norrlands inland bor 16 personer och typ alla bryter arm. Vi får följa Heidi Andersson och hennes sköna familj med pappan i spetsen. Heidi är världsmästare i armbrytning och nu stundar VM i Kanada mot otäcka ryskor. Det här är en härlig må-bra-film om sympatiska personer. Dessutom blir den ruggigt spännande på slutet då VM ska avgöras.

6. Searching for Sugar Man (2012)
Searching for Sugar Man

Searching for Sugar Man är en riktigt intressant film och speciellt är reaktionerna på den intressant. Jag vet att många stör sig på att filmen utelämnar vissa fakta för bättre dramatisk effekt när den väver sin historia om den mystiske Sixto Rodriguez. Jag själv stör mig inte på det. Kanske eftersom jag inte gör nån större skillnad på en dramafilm baserad en verklig persons liv och en dokumentär om samma person. Det viktiga är inte att rabbla sanningar utan att berätta en historia på ett äkta sätt, och det tycker jag Malik Bendjelloul (vila i frid) lyckas utmärkt med. Filmen handlar om relationen mellan Rodriguez och Sydafrika, inte om hans karriär i Australien. Searching for Sugar Man är i mina ögon ett lyckopiller.

5. Senna (2010)
Senna
Allt i Senna är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom Formel 1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron. Senna är en vinklad film där Ayrton Senna själv framställs som ett charmigt helgon medan motståndaren Prost målas upp som en gris. Men jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.

4. Searching for the Wrong-Eyed Jesus (2003)
Searching for the Wrong-Eyed Jesus

Det här är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst; en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker ”JEEEESUS-A!”. Det handlar om religion, musik och meningslöshet…

3. Koyaanisqatsi (1982)
Koyaanisqatsi

En mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst. 😉 Och så är musiken av Philip Glass fantastisk förstås. Interstellar, någon?

2. Armadillo (2010)
Armadillo

Armadillo, där vi följer en grupp unga danska soldater på uppdrag i Afghanistan, är som The Hurt Locker, Green Zone och Jarhead men med den lilla skillnaden att det är på riktigt. De nämnda krigsfilmerna är ju realistiskt gjorda eller ska åtminstone framstå som realistiska. I Armadillo är det realistiskt på riktigt om man säger så. Det lustiga är att jag ibland ändå glömde bort detta faktum. Anledningen är de danska filmmakarna verkligen har ansträngt sig med att göra en filmisk dokumentärfilm som innehåller ett riktigt snyggt foto och passande suggestiv musik. En krigsdokumentär som verkligen kröp under skinnet på mig och som ställer många frågor men svarar på få. Vissa sekvenser har etsat sig fast, som t ex blicken på soldaten på bilden ovan.

1. H:r Landshövding (2008)
H:r Landshövding
Då har vi anlänt till ettan. Och det kan ju bara bli en film. H:r Landshövding förstås. Den enda dokumentärfilm som jag gett högsta betyg 5/5. Filmen i fråga är en cinéma vérité-dokumentär om Uppsalas landshövding Anders ”Du ska veta hut” Björck. I fantastiskt snygga svartvita scener får vi ”flugan på väggen”-följa Björck i hans ämbete. Vad gör Björck? Ja, han sitter och planerar in kommande möten i sin kalender med två andra äldre gentlemän. Han försöker tillsammans med en medarbetare/assistent få ordning och reda på programmet i en kommande aktivitet i samband med 300-årsfirandet av Carl von Linné. Han vandrar evighetslänge i en källarkorridor med kameran i ryggen à la Elephant. Som sig bör i cinéma vérité förekommer det inte några intervjuer eller kommentarer. Det är bara Anders Björck rakt upp och ner. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för. 86 minuter fulländning!

 

Har jag några hedersomnämnanden? Ja, en hel del. Två stycken är musikfilmerna The Last Waltz och Pink Floyd The Wall. Mästerverket O.J.: Made in America bör förstås också nämnas, och nu har jag gjort det, men jag betraktar det som en tv-serie. Späckhuggardokumentären Blackfish är riktigt bra och en systerfilm till The Cove. Powaqqatsi, del två i Godfrey Reggios Qatsi-trilogi är nästan lika bra som ettan Koyaanisqatsi. Man on Wire är en vacker och mot slutet märkvärdigt rörande film, som kanske hade passat bättre som novellfilm, om den franske lindansaren Philippe Petit.

Fler bra: The King of Kong, Murderball, Bill Cunningham New York, Cameraperson, Cartel Land, Darwin’s Nightmare, 13th, The Black Power Mixtape 1967-1975, Jesus Camp, The Fog of War, Videocracy, Vikarien, Weiner, When We Were Kings… Listan kan göras lång.

Givetvis finns många omtalade dokumentärer som jag inte har sett. Några jag tänker på är: The Thin Blue Line, Harlan County U.S.A., Dont Lock Back, The Act of Killing, The Look of SilenceGrey Gardens, Hoop Dreams… Listan kan göras lång. 😉

Vad tycker du om dokumentärer? Vilka är dina favoriter? Har du några tips på riktigt sevärda dokumentärer som jag inte nämnt?

10 i topp: Filmer 2010

2010Kan sommaren bli hetare? Ja, det kan den! Det är nämligen dags för en ny årsbästalista. Kanske inte en lisa för din överhettade sommarsjäl, men en lista i alla fall. Min filmspanarvän, storviltjägaren Henke har efterlyst listor för år 2010 för att få bästa möjliga underlag när den ultimata årslistan för det året ska sammanställas. Eftersom jag börjat få lite smak för att göra såna här listor så ställer jag givetvis upp. En generell notering om 2010 är att jämfört med den förra listan jag gjorde, för 2008, så var det den här gången lättare att hitta riktigt bra filmer att välja bland. Då, som vanligt, kör vi…

****

10. Snabba Cash
Snabba Cash
Givetvis måste Snabba Cash vara med på listan. Jag hade läst boken. Jag såg filmen. Jag var nöjd. Det är nervigt och psykologiskt. Alla tänker på pengar och sig själva – man kan inte lita på nån – och alla brottas med tankar om vad som är det rätta att göra. Och så är Fares Fares med.

9. Armadillo
Armadillo
Att en dokumentär hamnar på en årsbästalista är inte vanligt för min del även om det har hänt förut (Man on Wire). Efter att ha sett dokumentärer brukar jag oftast konstatera ”helt ok film om ett intressant ämne” men mer än så brukar det inte bli. Armadillo är faktiskt en av de bästa dokumentärer jag har sett. Som Jarhead fast på riktigt. Den förtjänar sin niondeplats.

8. The Fighter
The Fighter

Christian Bale går all-in i sin roll (som vanligt), Marky Mark är snäll, Amy Adams och Melissa Leo (från bl a Frozen River) tävlar om att vara mest white trashig. Och Hoyte Van Hoytema fotar. Oslagbart.

7. The King’s Speech
The King's Speech
Har inte The King’s Speech fått en del smisk efter att den vann sin Oscar? Själv tokgillade jag den när jag såg den på bio. Filmens dialog, stammande eller ej, var en ren njutning för mig. Skulle The Social Network vunnit Oscarn? Inte om du frågar mig.

6. The Ghost Writer
The Ghost Writer
En film som liknar The King’s Speech till viss del. Det är en sån där enkel film som bara puttrar på men som jag hela tiden njuter av. En lätt flytande och mysig konspirationsthriller med en som vanligt barnsligt charmig Ewan McGregor. Regi: Roman Polanski!

5. I Saw the Devil
I Saw the Devil

En störande film. En film att bli störd av. En störd film. Den obligatoriska koreanska crazy humorn lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte det extrema våldet och den genommörka handlingen.

4. Hämnden
Hämnden

Jag tror faktiskt det här kan ha varit den första (och enda) filmen som jag sett av Susanne Bier. En stark film med starka känslor och stora ämnen. Ja, Mikael Persbrandt är med.

3. True Grit
True Grit

True Grit är en ganska härlig Coen-film. Det är underhållande hela tiden och välgjort rent tekniskt (inget annat att vänta från bröderna). Filmen är matinémysig, rolig, och mot slutet riktigt spännande. Plötsligt, mitt i all mysighet, fick vi oss även lite trevligt ultravåld till livs. Skön comeback för bröderna efter debaclet Burn After Reading.

2. Incendies
Incendies

Det blir inte mer filmmagi, mer välgjort, mer gripande än så här (well, kanske på plats nummer ett då, ehe…). Jag satt klistrad från första till sista minuten. På svenska fick filmen heta Nawals hemlighet.

1. Black Swan
Black Swan
Darren Aronofsky igen! 2008 var det The Wrestler, nu Black Swan, en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp. Black Swan en suverän psykologisk thriller.

****

Den här gången fanns det alltså väldigt många filmer som var värda ett hedersomnämnande: Senna, The Social Network, Meek’s Cutoff, The Yellow Sea, The Next Three Days, The Trip, Bibliothèque Pascal, Inception, Bedevilled127 Hours är de som var närmast att hamna på listan.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske ville se? Never Let Me Go, Blue Valentine, Let Me In, Insidious, How to Train Your Dragon är några.

Hoppa nu vidare till fler listor hos några av filmspanarna för att få deras syn på filmåret 2010: Rörliga bilder och tryckta ordFripps filmrevyer, Fiffis filmtajmFilmitch och Movies – Noir. Jag ska i alla fall hoppa in hos dem för att kolla hur många överlapp det blir…

Armadillo

Titel: Armadillo
Regi: Janus Metz Pedersen
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Jag konstaterar direkt att det här var en av de bästa dokumentärer jag har sett. Som många andra har sagt i diverse medier är det som i The Hurt Locker, Green Zone och Jarhead med den skillnaden att det är på riktigt. De filmer jag nämnde ska ju vara realistiskt gjorda eller åtminstone framstå som realistiska, och det är de säkert och de gör de säkert, fast i Armadillo är det verkligen på riktigt. Ibland glömmer jag bort att det är på riktigt (hmm, måste verkligen sluta skriva ”på riktigt”). Anledningen är bl a att de danska filmmakarna verkligen har ansträngt sig med att göra en film som innehåller ett riktigt snyggt foto och passande suggestiv musik. Dessa två komponenter kan väl i viss mån göra att det hela känns iscensatt, men jag ser inte det som nåt för filmupplevelsen negativt.

Vi får följa en grupp unga (20-åringar) danska soldater som ska ner till Afghanistan för första gången. De ser fram emot ”äventyret” med förväntan och sista kvällen spenderas med sprit och inhyrda strippor. Kontrasten är stor jämfört med sekvensen innan där nån major står och håller högtidligt, pompöst tal om den stora och viktiga uppgiften som väntar soldaterna. Sen följer ett tårfyllt farväl på flyplatsen, i alla fall är det tårar från de anhörigas sida. Och sen är vi nere i Armadillo-basen i Afghanistan mitt i talibanland. Här ska de danska soldaterna patrullera, försöka knyta vänskapsband med lokalbefolkningen samt driva de talibaner som finns där på flykt (och gärna döda så många som möjligt, i alla fall om man får tro de unga danskarna som bara längtar efter en riktig strid).

Ungefär som i Jarhead så får vi se soldaterna uppleva en märklig blandning av tristess och spänning (för, ja, strid med talibaner kommer det att bli). Det förekommer helt bisarra situationer där afghanska bönder får ersättning i form av pengar för sönderbombade hus där både familjemedlemmar och kreatur har dött pga dansk raketbeskjutning. Danskarna konstaterar att talibaner gömmer sig på en lokal gård, skjuter raketer, dödar en bondes fru, barn och ko. Dagen efter kommer bonden till den danska basen – och får kontant ersättning för de materiella skadorna. Japp, så går det till. Men vad ska soldaterna göra? Lätt är det inte. Men nåt som sticker ut är ändå bristen på ledning och nån typ av plan för de här gröna soldaterna.

Filmen ställer många frågor, svarar inte på många. Situationen i Afghanistan känns helt omöjlig. Ska vi göra nåt, ska vi inte göra nåt? Varför befriar vi inte Nordkoreas folk? (Situationen i Nordkorea är väl minst lika illa som i Afghanistan? Jaha, det finns ingen olja där. Ah, men då så.) Krig är hemskt och i grunden fel, vilket filmen gestaltar väl. Trots det kan man ibland möjligen hävda att det är för en god sak. Själv har jag mycket svårt att tro att det ska lösa nåt. Filmen känns inte som en antikrigsfilm, eller jo, det kanske den gör men utan att vara vinklad på det sättet av filmmakarna. Vissa kan säkert snarare se den som en ren rekryteringsfilm.

Det förekommer en del filmiska referenser, bl a till Apocalypse Now med flapprande helikoptrar i början t ex. Jag tänker även på de filmer jag nämnde ovan och även en film som Platoon. Ibland har man filmat på ett ”filmiskt” sätt och som jag nämnde tidigare så glömmer man bitvis bort att det är en dokumentär man ser eftersom musik och bilder verkligen drar in en i filmen. Som jag upplevde det så riskerar filmfotografen livet. De danska soldaterna strider verkligen mot talibanerna och vi som tittare får verkligen vara med när det hettar till och kulorna viner. Några scener är riktigt starka och jag upptäcker medan jag ser filmen att jag faktiskt håller handen för ögonen för att slippa se.

Det som har upprört det danska folket är några scener där soldaterna efter att ha dödat ett antal talibaner till synes firar, skrattar och är glada. Efter att det nu har gått ett tag efter jag sett filmen så inser jag att det inte är så konstigt att de agerar som de gör. För att klara av situationen, klara av att gå ut i strid igen, måste de helt enkelt agera så, som ett sätt att hantera den absurda situationen, liksom ge varandra stöd (på ett kanske märkligt sätt). Det är ju svårt att hävda att soldaterna gör fel, de har ju blivit ditskickade av den danska staten för att göra ett jobb. Sen att det jobbet kanske aldrig borde göras det är en annan diskussion. Men för att förstå hur soldaterna agerar måste man nog ha upplevt en liknande situation själv. Jag rekommenderar alla att se filmen. Se den dessutom på bio eftersom det är en film med biokänsla trots det dokumentära formatet.

4/5

%d bloggare gillar detta: