10 i topp: Dokumentärfilmer

Filmpodden Snacka om film med Steffo och Fiffi har ett stående inslag varje vecka i form av en topp-3-lista. Det är upp till lyssnarna att komma med förslag på ämnen för listorna. För ett tag sen skickade jag in en radda ämnen och ett av dessa blev faktiskt draget ur deras låda full med listlappar. Ämnet? Jo, de bästa dokumentärfilmerna nånsin skulle listas. Efter att ha lyssnat på avsnittet blev jag inspirerad själv och bestämde mig för att göra en topp-10-lista med mina favoriter inom ”genren”. Ja, det blev faktiskt en topp-20-lista.

För egen del så har kanske aldrig dokumentärer gett mig de där riktiga maffiga filmupplevelserna, och det är väl en del av genren antar jag. Det kan ju aldrig bli en Arrival av en dokumentärfilm. Under vissa perioder får jag dock ett sug att se dokumentärer och kan då bocka av en tre, fyra stycken på rad. Jag gillar nästan alltid de dokumentärer jag ser, men det är sällan jag älskar dem. Att en dokumentär får ett bättre betyg än 3/5 är ovanligt. Eller det var åtminstone det jag trodde fram tills att jag började kolla upp vilka dokumentärfilmer jag verkligen gillat.

Jag hittade hela 20 filmer som fått betyg 4/5 eller bättre. Högst upp i toppen kunde det bara finnas en film och det är dessutom den enda som fått toppbetyget 5/5.

Här är mina favoritdokumentärer. Filmens titel är en länk till min recension när det finns en sådan, vilket det gör det för de flesta av filmerna. Håll till godo!

 

20. Metallica: Some Kind of Monster – Fascinerande om gruppterapi och musik.
19. Sagolandet – En nostalgisk blick på ett svunnet Sverige av Jan Troell med mycket skånska.
18. Plötsligt i Vinslöv – Om grillning, minigolf, konst och fåglar i Vinslöv. Finns på Öppet arkiv.
17. The Cove – En dokumentär som väcker en hel del frågor kring relationen människa-djur.
16. De renade – Oerhört intressanta diskussioner mellan Dogmas grundare om vad film egentligen är.
15. Woodstock – 3,5 timmar med flum, naket, droger och sist men inte minst härlig musik.
14. Lost in La Mancha – Tragikomiskt om Terry Gilliams hopplösa försök att spela in Don Quixote.
13. Liv till varje pris – Ciceron Thommy Berggren drar härliga anekdoter om Bo Widerberg.
12. Junun – Paul Thomas Anderson åker till Indien med Johnny Greenwood och ljuv musik uppstår.
11. Palme – Ett väldigt intressant och välgjort tidsdokument om Sverige och Olof Palme.

 

10. Bowling for Columbine (2002)
Bowling for Columbine
Jag kände att jag var tvungen att ha med en film av och med Michael Moore på topp-10. Moore har väl mer eller mindre på egen hand skapat en ny typ dokumentärstil där regissören själv i mångt och mycket är i centrum. Bowling for Columbine, som tyvärr är lika aktuell nu som 2002 när den kom, var filmen som banade väg för fler filmmakare med liknande koncept, som t ex en sån som Morgan Spurlock.

9. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991)
Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse

Film om film tycker jag nästan alltid är intressant. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse är fascinerande inblick i den kaotiska filminspelningen av Francis Ford Copppolas Vietnamfilm Apocalypse Now. Coppola och filmteamet råkar ut för många vedermödor: En tyfon avbryter inspelningen, Martin Sheen får en hjärtattack och Marlon Brando, vars rollfigur ska vara lång, smal, i princip undernärd, dyker upp under slutfasen och är allt annat än smal. En favoritdokumentär om en favoritfilm.

8. Ett anständigt liv (1979)
Ett anständigt liv
Andra delen i Stefan Jarls Modstrilogi är blytung. Stockholm känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. Trots att det bara gått drygt tio år sen vi mötte Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods så ser de ut att ha åldrats 25 år. Ulf Dageby bidrar med suggestiv och passande musik. Slutligen konstaterar jag att det som lyfte upplevelsen ytterligare var att lyssna på det underhållande och insiktsfulla kommentarspåret med Stefan Jarl och luffaren Kenta.

7. Armbryterskan från Ensamheten (2004)
Armbryterskan från Ensamheten
I den lilla byn Ensamheten i Norrlands inland bor 16 personer och typ alla bryter arm. Vi får följa Heidi Andersson och hennes sköna familj med pappan i spetsen. Heidi är världsmästare i armbrytning och nu stundar VM i Kanada mot otäcka ryskor. Det här är en härlig må-bra-film om sympatiska personer. Dessutom blir den ruggigt spännande på slutet då VM ska avgöras.

6. Searching for Sugar Man (2012)
Searching for Sugar Man

Searching for Sugar Man är en riktigt intressant film och speciellt är reaktionerna på den intressant. Jag vet att många stör sig på att filmen utelämnar vissa fakta för bättre dramatisk effekt när den väver sin historia om den mystiske Sixto Rodriguez. Jag själv stör mig inte på det. Kanske eftersom jag inte gör nån större skillnad på en dramafilm baserad en verklig persons liv och en dokumentär om samma person. Det viktiga är inte att rabbla sanningar utan att berätta en historia på ett äkta sätt, och det tycker jag Malik Bendjelloul (vila i frid) lyckas utmärkt med. Filmen handlar om relationen mellan Rodriguez och Sydafrika, inte om hans karriär i Australien. Searching for Sugar Man är i mina ögon ett lyckopiller.

5. Senna (2010)
Senna
Allt i Senna är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom Formel 1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron. Senna är en vinklad film där Ayrton Senna själv framställs som ett charmigt helgon medan motståndaren Prost målas upp som en gris. Men jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.

4. Searching for the Wrong-Eyed Jesus (2003)
Searching for the Wrong-Eyed Jesus

Det här är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst; en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker ”JEEEESUS-A!”. Det handlar om religion, musik och meningslöshet…

3. Koyaanisqatsi (1982)
Koyaanisqatsi

En mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst. 😉 Och så är musiken av Philip Glass fantastisk förstås. Interstellar, någon?

2. Armadillo (2010)
Armadillo

Armadillo, där vi följer en grupp unga danska soldater på uppdrag i Afghanistan, är som The Hurt Locker, Green Zone och Jarhead men med den lilla skillnaden att det är på riktigt. De nämnda krigsfilmerna är ju realistiskt gjorda eller ska åtminstone framstå som realistiska. I Armadillo är det realistiskt på riktigt om man säger så. Det lustiga är att jag ibland ändå glömde bort detta faktum. Anledningen är de danska filmmakarna verkligen har ansträngt sig med att göra en filmisk dokumentärfilm som innehåller ett riktigt snyggt foto och passande suggestiv musik. En krigsdokumentär som verkligen kröp under skinnet på mig och som ställer många frågor men svarar på få. Vissa sekvenser har etsat sig fast, som t ex blicken på soldaten på bilden ovan.

1. H:r Landshövding (2008)
H:r Landshövding
Då har vi anlänt till ettan. Och det kan ju bara bli en film. H:r Landshövding förstås. Den enda dokumentärfilm som jag gett högsta betyg 5/5. Filmen i fråga är en cinéma vérité-dokumentär om Uppsalas landshövding Anders ”Du ska veta hut” Björck. I fantastiskt snygga svartvita scener får vi ”flugan på väggen”-följa Björck i hans ämbete. Vad gör Björck? Ja, han sitter och planerar in kommande möten i sin kalender med två andra äldre gentlemän. Han försöker tillsammans med en medarbetare/assistent få ordning och reda på programmet i en kommande aktivitet i samband med 300-årsfirandet av Carl von Linné. Han vandrar evighetslänge i en källarkorridor med kameran i ryggen à la Elephant. Som sig bör i cinéma vérité förekommer det inte några intervjuer eller kommentarer. Det är bara Anders Björck rakt upp och ner. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för. 86 minuter fulländning!

 

Har jag några hedersomnämnanden? Ja, en hel del. Två stycken är musikfilmerna The Last Waltz och Pink Floyd The Wall. Mästerverket O.J.: Made in America bör förstås också nämnas, och nu har jag gjort det, men jag betraktar det som en tv-serie. Späckhuggardokumentären Blackfish är riktigt bra och en systerfilm till The Cove. Powaqqatsi, del två i Godfrey Reggios Qatsi-trilogi är nästan lika bra som ettan Koyaanisqatsi. Man on Wire är en vacker och mot slutet märkvärdigt rörande film, som kanske hade passat bättre som novellfilm, om den franske lindansaren Philippe Petit.

Fler bra: The King of Kong, Murderball, Bill Cunningham New York, Cameraperson, Cartel Land, Darwin’s Nightmare, 13th, The Black Power Mixtape 1967-1975, Jesus Camp, The Fog of War, Videocracy, Vikarien, Weiner, When We Were Kings… Listan kan göras lång.

Givetvis finns många omtalade dokumentärer som jag inte har sett. Några jag tänker på är: The Thin Blue Line, Harlan County U.S.A., Dont Lock Back, The Act of Killing, The Look of SilenceGrey Gardens, Hoop Dreams… Listan kan göras lång. 😉

Vad tycker du om dokumentärer? Vilka är dina favoriter? Har du några tips på riktigt sevärda dokumentärer som jag inte nämnt?

10 i topp: Filmer 1988

1988Jag saknar bara ett år bland mina årsbästalistor men sen har jag listor för alla år från 1985 och fram till förra året 2015. Nu är det dags att fylla den luckan. 1988 är året. Det visar sig inte vara nåt favoritår när jag började kolla igenom vilka filmer det fanns att välja bland. Jag tror det har att göra med att jag vid den här tiden inte gick speciellt mycket på bio och jag hade liksom inte fått upp ögonen för filmens magiska värld. Det finns ju mängder av kända 80-talsrullar och några kom 1988 men jag såg inte ens Die Hard på bio. Då saknas den så förrädiska och lockande nostalgin som man kan ha kopplat till äldre filmer. För min del var det först på 90-talet som mitt riktiga filmintresse tog fart, runt 91-92 (Singles, Short Cuts, Pulp Fiction…).

Men då är det dags att se vad 1988 kan ge i filmväg!

 

10. SOS – en segelsällskapsresa
SOS

För Johan Rabaeus och Ewa Frölings överklasspar.

9. Sagolandet
Sagolandet
För Troells förmåga att blanda nostalgi med obehag.

8. Zigenarnas tid
Zigenarnas tid
För att det är en sorglig, mustig, vacker och episk saga. 😉

7. Akira
Akira

För att ett nattligt Neo Tokyo är så snyggt det kan bli!

6. Powaqqatsi
Powaqqatsi
För att regissören Godfrey Reggios ambitioner dansar på gränsen till pretentioner men inte dansar över den gränsen.

5. Frantic
Frantic

För att det är den bästa Hitchcock-filmen som inte Hitchcock regisserat.

4. Mississippi Burning
Mississippi Burning

För att jag är fascinerad av den amerikanska Södern.

3. Shoot to Kill
Shoot to Kill

För att Tom Berenger och Sidney Poitier är ett härligt omaka par i denna buddykomedi!

2. Midnight Run
Midnight Run
För att Robert De Niro och Charles Grodin slår Berenger och Poitier i sin buddykomedi!

1. Eldflugornas grav
Eldflugornas grav
För att detta kan vara tidernas bästa one-timer.

 

Bubblare? Nja, egentligen inte.

Många av filmspanarna har redan publicerat sina 1988-listor. Check them out!

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

Sagolandet

Titel: Sagolandet
Regi: Jan Troell
År: 1988
IMDb
| Filmtipset

I somras tipsade Plox om att Sagolandet visades på SVT Play så då tog jag chansen att se den. Filmen är en personlig dokumentär om Sverige av Jan Troell. Man skulle nästan kunna kalla det för en svensk The Tree of Life eller kanske den fjärde delen i Qatsi-trilogin (eller föregångaren till Plötsligt i Vinslöv). Troell berättar om ett Sverige där man tappat mystiken i tillvaron. Man ägnar sig åt bilbingo, det är typ det roligaste man kan syssla med.

Filmen försöker definiera begreppet frihet. Har vi trots synbar frihet i västvärlden förlorat just den? Amerikanske psykiatern Rollo May bidrar med sina åsikter som oftast framstår som sanna men lite mässande (ja, eller mycket mässande). Ingvar Carlsson och Tage Erlander kommer också till tals och inser politikens begränsningar. Politik kan inte göra människan lycklig eller få henne att känna glädje. Möjligen kan den skapa förutsättningnar för det.

Det är ju en viss skillnad på ett politiskt perspektiv på tillvaron jämfört med ett personligt. Troell exemplifierar den försvunna friheten på ett möjligen Stefan Jarlskt övertydligt sätt med motorvägsbyggen och en gammal änkeman som inte får resa sin icke reglementsenliga gravsten över hustrun på kyrkogården (stenen håller inte måttet helt enkelt, rent bokstavligt).

Troell är inne en hel del på naturmystik. Bl a ägnas ett helt avsnitt åt Träden som han anser (om jag tolkar honom rätt) att människan våldför sig på i och med dagens (80-talets då) moderna skogsbruk.

Sagolandet är i mycket en väldigt nostalgisk film vilket Troell själv lyfter fram och liksom erkänner. (Troell agerar själv berättarröst i filmen.) Det handlar om gamla landsbygdsorter där man slår igen sommarpensionatet och det är stamgästernas sista och bitterljuva vistelse där.

Det förekommer en del obehagliga strömningar med invandrarfientliga åsikter. Det här är inget Troell lyfter fram direkt utan det förekommer i bakgrunden då och då. Istället berättar han om galningar som går omkring och besprutar björnloka eftersom de är ”element” i Sverige som inte hör hemma där. Parallellen blir ganska tydlig. Bitvis råder det en lite äcklig stämning. Vi får se ett (gammalt?) Sverige som jag liksom inte känner igen. Jag vet inte om det är nåt speciellt med Skåne? Eller var jag politiskt inkorrekt nu?

Och så handlar det om Vargen. Vissa tycker att den inte hör hemma i Sverige. Vad Troell tycker står klart. Här finns ett visst inslag av naturromantik. En familj på landet driver minijordbruk och de förmår sig inte att skjuta vargen trots att den river deras får. Värmlands jaktförening vill utrota vargen. Tyvärr väljer Troell att visa lite omotiverat övertydliga scener där man flår en varg (ja, det brukar man göra, vilket djur man än slaktar).

Övertydligt tyckte jag dock inte de uppmärksammade kycklingscenerna var. Det var helt sjukt faktiskt. Det fanns nåt ytterst fel med denna verksamhet. En kycklingfarm anlitade en grupp japanska (!) experter som tydligen var de enda som kunde avgöra om kycklingen var en höna eller tupp. Om det var en tupp åkte den direkt ner i avfallskvarnen. Hönan fick leva vidare för att producera ägg. Eftersom kycklingarna var framavlade för att få ägg (om det nu blev en hona) och inte hade nåt vidare bra kött så var det destruering som gällde för hankycklingarna.

Nåväl, trots förlorade frihet, ett västerland i mentalt förfall, nostalgi, naturmystik så bjuds det även på några roliga scener som påminner mig om Plötsligt i Vinslöv. Om ni sett filmen så kanske ni kommer ihåg ”Koppla hunden!” sagd av skånsk hundinstruktör.

Sagolandet är ett härligt tidsdokument med underbara frisyrer och glasögon, åsikter och dialekter. Skånska! Jag önskar nästan jag hade haft textning ibland, Plox. 😉

4-/5

%d bloggare gillar detta: