Sagolandet
5 december, 2011 6 kommentarer
Titel: Sagolandet
Regi: Jan Troell
År: 1988
IMDb | Filmtipset
I somras tipsade Plox om att Sagolandet visades på SVT Play så då tog jag chansen att se den. Filmen är en personlig dokumentär om Sverige av Jan Troell. Man skulle nästan kunna kalla det för en svensk The Tree of Life eller kanske den fjärde delen i Qatsi-trilogin (eller föregångaren till Plötsligt i Vinslöv). Troell berättar om ett Sverige där man tappat mystiken i tillvaron. Man ägnar sig åt bilbingo, det är typ det roligaste man kan syssla med.
Filmen försöker definiera begreppet frihet. Har vi trots synbar frihet i västvärlden förlorat just den? Amerikanske psykiatern Rollo May bidrar med sina åsikter som oftast framstår som sanna men lite mässande (ja, eller mycket mässande). Ingvar Carlsson och Tage Erlander kommer också till tals och inser politikens begränsningar. Politik kan inte göra människan lycklig eller få henne att känna glädje. Möjligen kan den skapa förutsättningnar för det.
Det är ju en viss skillnad på ett politiskt perspektiv på tillvaron jämfört med ett personligt. Troell exemplifierar den försvunna friheten på ett möjligen Stefan Jarlskt övertydligt sätt med motorvägsbyggen och en gammal änkeman som inte får resa sin icke reglementsenliga gravsten över hustrun på kyrkogården (stenen håller inte måttet helt enkelt, rent bokstavligt).
Troell är inne en hel del på naturmystik. Bl a ägnas ett helt avsnitt åt Träden som han anser (om jag tolkar honom rätt) att människan våldför sig på i och med dagens (80-talets då) moderna skogsbruk.
Sagolandet är i mycket en väldigt nostalgisk film vilket Troell själv lyfter fram och liksom erkänner. (Troell agerar själv berättarröst i filmen.) Det handlar om gamla landsbygdsorter där man slår igen sommarpensionatet och det är stamgästernas sista och bitterljuva vistelse där.
Det förekommer en del obehagliga strömningar med invandrarfientliga åsikter. Det här är inget Troell lyfter fram direkt utan det förekommer i bakgrunden då och då. Istället berättar han om galningar som går omkring och besprutar björnloka eftersom de är ”element” i Sverige som inte hör hemma där. Parallellen blir ganska tydlig. Bitvis råder det en lite äcklig stämning. Vi får se ett (gammalt?) Sverige som jag liksom inte känner igen. Jag vet inte om det är nåt speciellt med Skåne? Eller var jag politiskt inkorrekt nu?
Och så handlar det om Vargen. Vissa tycker att den inte hör hemma i Sverige. Vad Troell tycker står klart. Här finns ett visst inslag av naturromantik. En familj på landet driver minijordbruk och de förmår sig inte att skjuta vargen trots att den river deras får. Värmlands jaktförening vill utrota vargen. Tyvärr väljer Troell att visa lite omotiverat övertydliga scener där man flår en varg (ja, det brukar man göra, vilket djur man än slaktar).
Övertydligt tyckte jag dock inte de uppmärksammade kycklingscenerna var. Det var helt sjukt faktiskt. Det fanns nåt ytterst fel med denna verksamhet. En kycklingfarm anlitade en grupp japanska (!) experter som tydligen var de enda som kunde avgöra om kycklingen var en höna eller tupp. Om det var en tupp åkte den direkt ner i avfallskvarnen. Hönan fick leva vidare för att producera ägg. Eftersom kycklingarna var framavlade för att få ägg (om det nu blev en hona) och inte hade nåt vidare bra kött så var det destruering som gällde för hankycklingarna.
Nåväl, trots förlorade frihet, ett västerland i mentalt förfall, nostalgi, naturmystik så bjuds det även på några roliga scener som påminner mig om Plötsligt i Vinslöv. Om ni sett filmen så kanske ni kommer ihåg ”Koppla hunden!” sagd av skånsk hundinstruktör.
Sagolandet är ett härligt tidsdokument med underbara frisyrer och glasögon, åsikter och dialekter. Skånska! Jag önskar nästan jag hade haft textning ibland, Plox. 😉
4-/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Haha, inte helt lätt att hänga med i svängarna när det gäller skånskan. Men vackert är det! 🙂
Jag såg faktiskt bara halva Sagolandet när den vankades på svt-play (skamligt), men ska definitivt ta och se klart den någon dag. Blir nog en liten Troell-sittning när jag e klar med boken tror jag. Finns mycket att gotta sig i.
Vackert? Haha, det har en viss charm i alla fall, det står klart. 😉
Halva? Mm, det är ju en ganska lång film där det inte händer så rackarns mycket så jag kan förstå det till viss del. Själv skulle jag aldrig kunna se en halv film och sen bara sluta. Om jag var trött eller nåt så skulle jag kolla klart på den det första jag gör nästa morgon. Men det är jag det. 😉
Inget jag är stolt över och brukar också ha svårt att inte se klart bortsomnade filmer direkt dagen efter. Men ibland hinns det helt enkelt inte med. Och se klart den innebär med största säkerhet att jag tar och ser om hela. 🙂
Haha, skulle nog slängt in ett 😉 efter ”vackert” där.
Haha, det är lugnt, Plox. Om man inte har tid så har man inte, så är det ibland. Och om man inte tar tag i det direkt så är det lätt att nåt annat kommer före när man sen har tid.
Hehe, jag minns för några år sen när jag kollade på Kurusawa-filmer så somnade jag bort från nån rulle (kan ha varit Blodets tron). Gick och la mig istället och sen gick jag upp en timme tidigare än vanligt på morgonen så jag kunde se klart den innan jag gick till jobbet.
Det tog två år, men nu såg jag om hela. Och som sagt – helt golvad.
Att det stundtals berättas om ett Sverige du inte känner igen har nog tyvärr mycket med just Skåne att göra. Precis som du är inne på. Känns lite som att invandrarfientligheten föddes där i slutet av 80-talet och SD har ju som sagt ganska stort procentuellt väljarantal här nere idag. Symboliken med träd och växter som inte ”hör hemma här” är verkligen genialisk.
För att inte sen inte tala om ”stenen håller inte måttet helt enkelt, rent bokstavligt” haha!
Annars var det ju just det där med kycklingarna som fick mig att må riktigt jävla illa. Processen kändes på något sätt som ett stort skämt. Bara hoppas att det inte fungerar likadant idag. Även om det inte skulle förvåna mig ett dugg.
Vargen, mja håller med – kändes övertydligt och i det närmaste onödigt att få följa hela flåsprocessen så nära. Kväljningarna satte dock ett fint avslut på ett tankeväckande film. Som jag älskade. Ett tidsdokument som heter duga och kanske rentav Troells bästa film – spelfiml och kortfilm inkluderade naturligtvis. 😉
Ja, nu när jag läser igenom min recension så känner jag ett flöde av känslor. Märkligt hur en film som jag såg för så pass länge sen kan påverka så. Det är en mäktig film, en film som golvar en. Troell rör sig i en nostalgisk och samtidigt kritisk tankesfär som berör.