Once Upon a Time in America (1984)

Sergio Leone, vad har vi på honom? Ja, det är väl främst hans spaghetti-westerns som man kommer att tänka på. Jag är inte nåt jättefan av dollartrilogin eller Once Upon a Time in the West. Det är bra men lite trista filmer. Jag ser nu att jag inte publicerat några texter om dem på här bloggen, men jag vet att jag har gamla preblogg-texter liggande så det kommer nog inom kort. Min text om Once Upon a Time in America skrevs i juni 2004.

Jag tar och aktiverar den här tråden (min kommentar: en Sergio Leone-tråd) genom att skriva om Sergio Leones magna opus, Once Upon a Time in America (1984), som SVT visade för ett tag sen. Jag hade den inspelad men det tog ett tag innan jag kände att jag hade tid att se den. Ändå så blev det så att såg jag den uppdelad på två kvällar. Först såg jag 2/3 (precis fram till ”intermission” faktiskt) och kvällen efter den sista timmen. Vi får följa Noodles (Robert De Niro) och hans kompisar från pojkar som gatugangsters till unga män som spritlangare under förbudstiden. Noodles och Max (James Woods) är de två som är närmast kompisar och ledare i gänget, men det ska uppstå konflikter dem emellan. Men innan dess får gänget, och Noodles i synnerhet, problem med gangsterbossen Bugsy.

Det är en väldigt ambitiös saga. Ja, det känns verkligen som en saga, inte minst titeln då. Den sträcker sig över lång tid. Ibland kände jag att den hade lämpat sig väl som en miniserie på tv, kanske över tre avsnitt, dels pga längden och dels pga av hur den är berättad. Jag vet inte, men jag fick miniseriekänsla helt enkelt. Skådespelarinsatserna är utmärkta (inte oväntat) och jag tyckte barnskådisarna gjorde ok insatser. Jag gillade sekvensen innan vårt gäng möter Bugsy med den minsta killen dansande i täten. Jag la märke till Jennifer Connely som Noodles kärleksintresse Deborah. Filmen har nåt episkt och mystiskt över sig. Detta skapas av att det finns en ramberättelse som utspelas i ”nutid” då Noodles som gammal kommer tillbaks till New York som han tvingades fly ifrån. Just bakgrunden till varför han tvingades fly får vi se när Noodles minns diverse ”kompisar och händelser från förr”.

Övergångarna mellan nutid och dåtid är snyggt gjorda och jag undrar om det funkar lika bra i den klippta versionen. Troligen inte. (Min kommentar: jag såg alltså den långa versionen.) Om det var nåt jag störde mig på så var det Noodles kärlekshistoria med Deborah och då framför allt hon som spelade Deborah som vuxen, Elizabeth McGovern. Jag gillade inte henne alls. Sen tyckte jag Leone på nåt sätt tappar tråden den sista timmen. Det känns som det hela rinner ut i sanden. Spänningen försvinner på nåt sätt, och jag känner egentligen aldrig för nån av karaktärerna. Det är välgjort allting men nånting saknas. Ok, det blir ändå klart godkänt för Leone. En svag fyra, men ändå en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Jag vet att det förmodligen finns en mängd teorier om det, men om nån tror sig veta så får ni gärna säga varför Noodles skrattar på slutet i opiumhålan. Var allt ett opiumrus? Det tror inte jag i alla fall. Kanske det är så att han förstod att det inte var Max som var det förbrända liket?
</spoiler>

%d bloggare gillar detta: