Once Upon a Time in America (1984)

Sergio Leone, vad har vi på honom? Ja, det är väl främst hans spaghetti-westerns som man kommer att tänka på. Jag är inte nåt jättefan av Dollar-trilogin eller Once Upon a Time in the West. Det är bra men lite trista filmer. Jag ser nu att jag inte publicerat några texter om dem på här bloggen, men jag vet att jag har gamla preblogg-texter liggande så det kommer nog inom kort. Min text om Once Upon a Time in America skrevs i juni 2004.

Jag tar och aktiverar den här tråden (min kommentar: en Sergio Leone-tråd) genom att skriva om Sergio Leones magna opus, Once Upon a Time in America (1984), som SVT visade för ett tag sen. Jag hade den inspelad men det tog ett tag innan jag kände att jag hade tid att se den. Ändå så blev det så att såg jag den uppdelad på två kvällar. Först såg jag 2/3 (precis fram till ”intermission” faktiskt) och kvällen efter den sista timmen. Vi får följa Noodles (Robert De Niro) och hans kompisar från pojkar som gatugangsters till unga män som spritlangare under förbudstiden. Noodles och Max (James Woods) är de två som är närmast kompisar och ledare i gänget, men det ska uppstå konflikter dem emellan. Men innan dess får gänget, och Noodles i synnerhet, problem med gangsterbossen Bugsy.

Det är en väldigt ambitiös saga. Ja, det känns verkligen som en saga, inte minst titeln då. Den sträcker sig över lång tid. Ibland kände jag att den hade lämpat sig väl som en miniserie på tv, kanske över tre avsnitt, dels pga längden och dels pga av hur den är berättad. Jag vet inte, men jag fick miniseriekänsla helt enkelt. Skådespelarinsatserna är utmärkta (inte oväntat) och jag tyckte barnskådisarna gjorde ok insatser. Jag gillade sekvensen innan vårt gäng möter Bugsy med den minsta killen dansande i täten. Jag la märke till Jennifer Connely som Noodles kärleksintresse Deborah. Filmen har nåt episkt och mystiskt över sig. Detta skapas av att det finns en ramberättelse som utspelas i ”nutid” då Noodles som gammal kommer tillbaks till New York som han tvingades fly ifrån. Just bakgrunden till varför han tvingades fly får vi se när Noodles minns diverse ”kompisar och händelser från förr”.

Övergångarna mellan nutid och dåtid är snyggt gjorda och jag undrar om det funkar lika bra i den klippta versionen. Troligen inte. (Min kommentar: jag såg alltså den långa versionen.) Om det var nåt jag störde mig på så var det Noodles kärlekshistoria med Deborah och då framför allt hon som spelade Deborah som vuxen, Elizabeth McGovern. Jag gillade inte henne alls. Sen tyckte jag Leone på nåt sätt tappar tråden den sista timmen. Det känns som det hela rinner ut i sanden. Spänningen försvinner på nåt sätt, och jag känner egentligen aldrig för nån av karaktärerna. Det är välgjort allting men nånting saknas. Ok, det blir ändå klart godkänt för Leone. En svag fyra, men ändå en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Jag vet att det förmodligen finns en mängd teorier om det, men om nån tror sig veta så får ni gärna säga varför Noodles skrattar på slutet i opiumhålan. Var allt ett opiumrus? Det tror inte jag i alla fall. Kanske det är så att han förstod att det inte var Max som var det förbrända liket?
</spoiler>

10 i topp: Filmer 1984

1984Höst. Omstart. Nya årslistor, och nu handlar det om de första åren på 80-talet. Vi börjar med 1984 och räknar oss neråt. Som vanligt när det gäller 80-talet tänker jag att det blir svårt att hitta filmer. Dels är det inte nåt favoritårtionde och dels är det ofta väldigt länge sen jag såg filmerna som känns aktuella. Den här gången blev jag dock överraskad hur mycket det fanns att välja bland.

Dags att se vad 1984 har i sitt filmsköte!

 

10. Indiana Jones and the Temple of Doom
Indiana Jones and the Temple of Doom

För inledningsscenen som inleds på en nattklubb och avslutas genom hopp från ett flygplan medelst gummiflotte. Jag gillar realismen här. Plus att jag är en sucker för bra matprogram.

9. Mannen från Mallorca
Mannen från Mallorca
För den skitiga 80-talskänslan i Stockholm och för icke-slutet.

8. Amadeus
Amadeus
För att det är en sorglig, mustig, vacker och episk saga. Så skrev jag om plats 8 på den förra listan jag publicerade. Jag låter det stå kvar.

7. Birdy
Birdy

För det hoppfulla slutet.

6. The Terminator
The Terminator
För den skitiga, råa och i slutändan mörka känslan.

5. Nausicaä från Vindarnas dal
Nausicaä från Vindarnas dal

För att det som så ofta hos Miyazki inte är svart och vitt när det gäller vem som är ond och god. Plus att just den bild jag har med här ovan är en bild jag älskar. Klicka här för en större version av den.

4. Star Trek III: The Search for Spock
The Search for Spock

För att jag blev uppriktigt rörd av slutscenerna på Vulcan. Vila i frid Leonard Nemoy.

3. Once Upon a Time in America
Once Upon a Time in America

För den episka skalan på filmen. Sergio Leone menar allvar; det här är ingen lek.

2. Blood Simple.
Blood Simple.
För fotot, noir-stämningen och slutscenerna med M. Emmet Walsh. Och, ja, punkten ska vara där.

1. Paris, Texas
Paris, Texas
För, oj, oj, oj. För Nastassja Kinskis röda stickade tröja, telefonmonologen i slutet och Ry Cooders slide guitar.

 

Bubblare? Jag vet inte om jag kan kalla alla för bubblare men dessa var uppe för diskussion: The Bostonians, Ghostbusters, Romancing the Stone, The NeverEnding Story, 2010: The Year We Make Contact, Beverly Hills Cop, Åke och hans värld, Firestarter, The Killing Fields, Falling in Love, Stranger Than Paradise, Ronja Rövardotter, Jönssonligan får guldfeber och Starman.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har grävt fram från 1984.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Absurd Cinema
Filmfrommen

%d bloggare gillar detta: