Star Trek-sommar – Star Trek III: The Search for Spock

Titel: Star Trek III: The Search for Spock
Regissör: Leonard Nimoy
År: 1984
IMDb | Filmtipset

Den tredje filmen om Enterprise tappra besättning tar vid direkt där tvåan slutade. Spock är död, Dr McCoy lider av personlighetsstörningar, Enterprise ligger i reparationsdocka och Kirk får besök av Spocks far Sarek (precis som den lappländska nationalparken). Sarek säger att Spocks kropp skulle ha förts till Vulcan för att där återförenas med Spocks livsande som tydligen går att lagra i nån annans hjärna (gissa vems?). Följden blir att Kirk & Co blir tvungna att stjäla Enterprise och åka med warp-hastighet till den konstgjorda planeten Genesis (skapad i förra filmen i det mystiska Genesis-projektet) där Spocks kropp finns kvar. På väg dit är givetvis också ett gäng blodtörstiga Klingons som fått nys om det potentiellt destruktiva Genesis-”vapnet”.

Hurra! Det här kändes äntligen som Star Trek på riktigt. Här är känslan från tv-serierna tillbaka, och då talar jag främst om originalserien och The Next Generation. Det är mystiska fenomen, det är vulcanska riter, det är lagom torr humor och dessutom är det mot slutet ganska känslosamt när det ska avgöras om Spock kommer tillbaka eller ej. Av de tre filmer jag har sett hittills så är det här den som bäst lyckas träffa rätt ton tycker jag. Det känns som ett mycket bra och lite förlängt tv-avsnitt som ändå inte är för långt. Det är väl en balansgång det där. När man gör en film så måste det kanske vara lite annorlunda jämfört med tv-serien; lite större, lite maffigare, och en historia som håller i nästan två timmar. Det kan bli fel, antingen förlorar man känslan från tv-serien så det blir nåt helt annat, eller så blir det för torrt och tråkigt beroende på att man försökt göra ett långt tv-avsnitt.

Hur som helst, här har man träffat helt rätt tycker jag och filmen flyter på i ett lagom matiné-tempo. Lite kul var också att jag kände igen Christpher Lloyd, doktorn från Tillbaka till framtiden-filmerna, trots att han var dold under några lager av klingon-smink. Sen måste jag även säga att effekterna var förvånansvärt snygga. Allt från rymdskepp och explosioner till planeter var riktigt bra gjort. Som brasklapp får jag väl ändå säga att man nog måste vara något av ett Star Trek-fan för att gilla det här fullt ut (annars är det nog som en lite halvdan matinéfilm skulle jag tro). Det finns ett visst inslag av nörderi här känner jag. Men, men, från mig blir det i alla fall en svag fyra. Speciellt är slutet faktiskt stämningsfullt och man känner för både McCoy och Spock här. Ändå känner jag hela tiden att det balanserar lite på en knivsegg mellan bra på riktigt och larvigt, men det klarar sig, hehe.

4-/5