Watership Down (1978)
6 september, 2020 11 kommentarer
Watership Down
är en brittisk animerad film som bygger på romanen med samma namn av Richard Adams. På svenska fick både boken och filmen namnet Den långa flykten. På filmens soundtrack hittar vi ”Bright Eyes” sjungen av tenoren Art Garfunkel. Det är en sorts fantasyberättelse, eller kanske fabel är en bättre beteckning. Kaninerna det handlar om är antropomorfiserade och kan t ex prata, åtminstone så förstår vi tittare vad de säger. John Hurt gör en av rösterna som kaninen Hazel.
Jag får lite Sagan om ringen-vibbar och även den vackra The Song of Sea kommer jag att tänka på. Det är ibland ”målade” bilder, som om man har använt sig av vattenfärg. Det finns nåt genuint med stilen som jag gillar. Ibland ser man t.o.m. hårstrån som smygit sig in under overheadbladen. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Studio Ghibli, även om jag inte sett röken av några hårstrån i deras produktioner. Miyazaki hade slitit sitt hår om så varit fallet.
I slutändan handlar filmen om att söka sig till nya marker för bosätta sig när man måste fly. I det här fallet för att människor kommer att skövla kaninernas fina hedar. Det ska byggas nya bostäder! Filmens titel, Watership Down, är namnet på den gräsbeväxta kulle som kaninerna har som slutmål på sin långa flykt.
Den svenske organisten Bo Hansson släppte 1977 albumet ”El-ahrairah” som var inspirerat av Richard Adams roman. El-ahrairah är i boken en mytomspunnen kanin som förekommer i de flesta av kaninernas sagor. Här är ”Utvandring”, det första spåret på albumet. Det är drygt 16 minuter som är svängigt, fånigt, melankoliskt och funky på samma gång. Briljante Kenny Håkansson på gitarr!
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Filmspanartelepati! Det var ett tag sedan 🙂 Är det tom så att du också såg den via Draken Film? Jag funderade också en del på Sagan om ringen men jag ju inte sett den tecknade versionen så det var mest ifall de påminde om varandra eller inte. Text imorgon men jag kan avslöja att vi landar på exakt samma betyg den här gången även om jag inte blev riktigt lika förtjust i bilderna som du. Men en del var ju otroligt suggestivt — man undrar ju hur många kids som blev traumatiserade för att deras föräldrar trodde att detta var en barnfilm?
Plötsligt händer det! (Man får ändå säga att vissa reklamslogans har satt sig…)
Haha, nej, jag såg den 2017 och inte via Draken Film.
Tecknat = barnfilm, det är ju sen gammalt. Placera barnen framför teven så får de lite mysigt med tecknat. Följande natt får barnen sova hos föräldrarna. 😀
Pingback: X2: Watership Down (1978 & 2018) | Rörliga bilder och tryckta ord
Har bara sett en gång (1978? kanske). Ruggig film som jag drar mig för att se om men bra vad jag minns
Du var inte lastgammal 1978 (?) så du kanske såg den för tidigt och blev traumatiserad?
Kan så vara
Se om den och se om traumat kommer tillbaka!
Började att se om filmen för något år sedan ska erkännas. Redan i prologen om kaninernas mytologi fick jag dåliga vibbar och stängde sedan av en kvart/tjugo minuter in i filmen. För mig kan detta möjligen var den tecknade motsvarigheten till Irreversible om man snackar obehag
Måste vara nåt djupt inpräntat hos dig. Att komma upp till eller i närheten av Irréversibles nivå på obehag is no small feat.
Jag var ännu mer förtjust, men det kan ha berott på nostalgi… http://www.filmfrommen.com/2016/12/748-watership-down.html
Intressant. Så barndomsupplevelser av filmen ger antingen känslor av nostalgi eller, som i Filmitchs fall, obehag.