The Evil Dead (1981)

Mitt under brinnande Stockholm Filmfestival sticker jag emellan med en gammal preblogg-text om en i raden av amerikanska skräckklassiker från 70- och 80-talet. För några dagar sen handlade det om Halloween. Den här gången är det Sam Raimis The Evil Dead som är i fokus och min text om den skrevs i augusti 2004.

Då har jag sett ytterligare en av de filmer som finns på min lista över skräckklassiker. Jag har bara Hellraiser kvar nu (min kommentar: och den har jag ju sett vid det här laget). Denna gång var det alltså The Evil Dead som skulle bockas av. Vi har ett klassiskt scenario: ett gäng 20-nånting-åringar åker till en stuga på landet och råkar ut för elaka tingestar därute i skogen. Denna gång väcker man döda andar till liv genom att läsa i de dödas bok samt spela upp en tillhörande bandinspelning.

Denna film började lovande. Jag tyckte inledningen där kameran svepte över dammen som det bubblade om, samtidigt som man klippte in scener från kidsen i bilen på väg till stugan, var bra gjord. Efter denna lilla prolog där en krasch med en lastbil undveks med nöd och näppe började filmen på riktigt och då blev det genast sämre. Skådisarna är dåliga och handling och dialog är inte bra. I välgjorda (skräck)filmer kan man njuta av just skådisar, dialog och handling när det inte är så mycket action eller skräck. Det blir som en uppbyggnad inför det som ska hända. Här finns ingen sån känsla. Sen plötsligt, helt utan förvarning, övergår filmen till en splatterfilm när de onda andarna tar över person efter person. Det var tur att det hände nåt, för det blev lite roligt i alla fall när detta kom igång. Men det blir aldrig läskigt, spännande eller roligt nog för att ge ett godkänt betyg. Slutsatsen är att detta är en sån film som jag inte riktigt förstår fascinationen över. Betyget blir 2/5.

PS. Ja, ja, jag vet vad ni kommer säga: jag borde se tvåan och trean eftersom de är bättre!