Slaget om Alger (1966)

Det här känns ju som en ”viktig” film! Till och med Jan Guillou rekommenderar den. Jag är säker på att den förekommer på i princip alla topplistor med världens bästa filmer, eller filmer som du måste se innan du dör. Kul då att den levererade, för mig. Min text om Slaget om Alger skrevs i september 2009.

Ända sen Jan Guillou i nåt tv-program nämnde att det här var hans favoritfilm så har jag velat se den. Nu har jag sett Slaget om Alger – och jag blev inte besviken. Filmen är realistisk, spännande, mänskligt gripande och aktuell. Den behandlar svåra ämnen, som t ex frågan om vad som är värt att offra för att uppnå sitt mål (i det här fallet frihet från kolonialmakten Frankrike). Är väpnad kamp nödvändig i nåt skede för att t ex kunna demokratisera en diktatur? I Slaget om Alger vill algererna göra sig fria från Frankrike och samtidigt göra om Algeriet till en muslimsk stat. I det här fallet – i alla fall är det så det framställs i filmen – så känns det tydligt att den franska staten är fel ute och att de för en kamp som inte går att vinna även om man kan dra ut på den.

De fransmän som vi möter i filmen framställs däremot inte som onda utan de är istället mänskliga precis som de algeriska ”rebellerna”. Översten Mathieu (Jean Martin) är en smart militär med pondus men han är alltså inte nån genomond förtryckare. Trots sitt metodiska sätt så lyckas inte Mathieu med sitt uppdrag, även om han till en början lyckas isolera rebellerna. När väl upproret får folklig förankring så är det kört. Lite annorlunda är dock att vi egentligen inte får se revolten lyckas utan det som skildras i filmen äger rum några år innan Algeriets självständighetsförklaring 1962. Rent filmiskt är Slaget om Alger välgjord. Fotot är stilrent svartvit, ibland svettigt intensivt, ibland med en dokumentär känsla. En spännande film helt enkelt som tar upp politiska ämnen utan att själv ta ställning politiskt (i alla fall inte så det blir övertydligt).