Any Way the Wind Blows (2003)

Any Way the Wind Blows känns som en klassisk festivalfilm, inte bara för att jag såg den under Stockholm Filmfestival 2003. När jag läser min korta preblogg-text får jag vibbar av andra slice of life-filmer, sköna filmer, helt enkelt. Filmer där handlingen inte är det viktiga utan det är stämningen det handlar om och om att hänga med personerna i filmen. Dessutom är det en belgisk film och det är inte ofta man (läs: jag) ser belgiska filmer utanför festivaler och liknande events.

Any Way the Wind Blows är en belgisk debutfilm som jag, precis som Jonas (min kommentar: en gammal filmforumkompis vars betydligt matigare recension jämfört med mitt omdöme går att läsa här), tyckte var riktigt skön. Jag är svag för vissa typer av filmer. Jag kan nämna två typer. Jag gillar filmer med flera parallella och ibland sammanlänkade historier, som t ex Short Cuts eller Lantana. Sen gillar jag även filmer som innehåller partysekvenser som t ex Spike Lees 25th Hour eller Abre los ojos. Den här filmen innehåller faktiskt både och. De olika människorna vi får följa sammanstrålar nämligen på en galen fest hemma hos en av huvudpersonerna. Vindmannen är skön. I sekvensen när en kvinna (Jonas, du vet förläggarens blonda assistent) är ute och går på stan händer det egentligen ingenting men den är helt enkelt skön bara. Precis som resten av filmen. 4-/5.