Good Bye Lenin! (2003)
13 juni, 2021 8 kommentarer
Good Bye Lenin! var en av de mer kända filmerna som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Jag minns att den var ganska hajpad plus att det (väl?) blev ett stort genombrott för den tyske skådisen Daniel Brühl.
Good Bye Lenin! är en tysk dramakomedi om DDR:s fall och återföreningen med Västtyskland. Vi får följa den östtyska familjen Kerner. Mamman som är trogen sitt DDR ser sin son i demonstrationståg mot regimen i oktober ’89 och får hjärtattack av chocken, hamnar i koma och vaknar efter flera månader då regimen fallit. Mamman får komma hem men inte utsättas för sinnesrörelse och sonen med vänner gör allt för att mamman fortfarande ska tro att DDR finns kvar trots att Väst tränger på. Genom fejkade nyhetssändningar, populära gamla östtyska gurkor och annat får de mamman att till en början tro att allt är som vanligt. Men Väst tränger, som sagt, på.
Det här var en ganska skön film som är klart sevärd. Den innehåller både komedi och drama. Roligast är att se hur sonen fixar med de fejkade nyhetssändningarna som t ex förklarar varför en stor Coca Cola-affisch plötsligt täcker hyreshuset bredvid. Det blir kanske lite väl sentimental på slutet. 3+/5.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Ja den var ganska bra. Överskattad och ”hypad” på grund av att den följde en politiskt korrekt väg till formandet av det nya ”Warszawablockets” diktatur EU och den kommande One World Governance. Men visst var den trevlig.
Trevlig är väl en bra beskrivning av filmen.
Åh, jag minns den också som trevlig och underfundig men visst har den fått en del kritik i efterhand för ostalgi? Varje gång jag ser Daniel Brühl i en annan film tänker jag att jag borde se om den här
Mm, ja, den är nog ostalgisk. Ska den ha kritik för det? Jag skulle behöva se om den för att svara på det.
Alltså, om jag förstått saken rätt är väl vissa kritiska till själva fenomenet ostalgi. Typ att man romantiserar något som absolut inte borde romantiseras
Jag förstår. Jag tänkte att filmen kanske innehöll ostalgi samtidigt som den var kritisk mot fenomenet. Men jag minns inte om det fanns några såna nyanser så här långt efter titten.
Daniel Brühl har jag ett gott öga till minns filmen som bra. Ostalgi nytt ord för mig – tackar jag för.
Vi tackar alla Sofia för alla nya ord vi lär oss. 🙂