American Splendor (2003)

Det här gamla preblogg-omdömet handlar om en film med Paul Giamatti i sitt esse som grumpy old man. Titeln American Splendor är namnet på en serietidning som tecknades av Harvey Pekar och filmen är en biografifilm om tecknaren själv. Texten skrevs i januari 2004.

Det här var en ball film som jag ständigt blev lite överraskad av. Det är inte en helt vanlig spelfilm utan känns bitvis som en dokumentär eftersom den riktige Harvey Pekar är med också i en del scener. Paul Giamatti är utmärkt som Pekar i de spelfilmsscener som ändå dominerar filmen. Han har ett speciellt sätt att grina med munnen. Det kan både vara en irriterad grimas eller ett uppskattande flin. Han gör det mycket bra och är emellanåt skrattretande rolig. Precis som Pekar säger själv i början av filmen så finns det här inte nån superhjälte som i andra serietidningsfilmer utan det här är en film om vardagens små och stora frågor. Allt från vilken matkö man ska välja, via ensamhet, till att besegra cancer. Mmm, det här är i slutändan en sympatisk film om de små hjältarna. Jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

2 x Woody Allen

Då kör vi återigen en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och det är två helt ok Allen-rullar.

Titel: Mighty Aphrodite
Regi: Woody Allen
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Ett par, spelade av Woody Allen och Helena Bonham-Carter, beslutar sig efter viss tvekan att adoptera en liten son. Allen blir besatt av att hitta den riktiga mamman. När han väl hittar henne, och det visar sig att hon är prostituerad och porrskådis, blir han besatt av att ”rädda” henne och göra om henne till en helyllemamma. Mmmm, jag tyckte här att Allen har hittat tillbaka till fantasin och det roliga från t ex Annie Hall efter de rejäla bottennappen med Manhattan och Skuggor och dimma. Jag gillade inslagen med den grekiska skådistruppen med olyckskorpen Kassandra i spetsen som ibland dök upp och pratade med Allen i verkliga livet. ”I see disaster. I see catastrophe. Worse, I see lawyers!”. Kul med Zeus som inte hade tid att svara utan använde sig av telefonsvarare. Filmen är lättsam, rolig och sevärd men ingen jättehöjdare.

3+/5

Titel: Sweet and Lowdown
Regi: Woody Allen
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

En fiktiv dramadokumentär om den påhittade jazzgitarristen Emmet Ray i 20- och 30-talets USA. Emmet är en märklig figur. En gudabenådad gitarrist, världens näst bästa, som gillar att skjuta råttor vid soptippen samt att titta på tåg. Hans måtto när det gäller kvinnor är: ”Love them and leave them”. Det är en lite udda film, där speciellt Emmet Ray är en udda figur, mycket bra spelad av Sean Penn. Filmen hade en del bra och roliga ögonblick. Man känner igen Woody Allens stil fastän han inte är med själv som skådis. Samantha Morton (Morvern Callar) är även hon bra som en stum tjej som är ihop med Ray under en tid. Det konstiga med Ray är att han är självgod och ganska burdus men konstigt nog så känns han ganska sympatisk ändå. Han är i alla fall ärlig. Penn gör en annorlunda roll här och visar att han är en väldigt bra skådis. Som helhet fattas ändå något i filmen.

3/5

%d bloggare gillar detta: