Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Borta hos Henke på Fripps filmrevyer så har det varit Kill Bill-tider på sistone. Därför tyckte jag att det kunde passa bra att skicka upp mina gamla preblogg-texter om dessa filmer (denna film, hävdar en del). Den första delen såg jag under Stockholm Filmfestival i november 2003 i den härliga men numera nedlagda salongen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Det var för övrigt på Röda Kvarn som man under samma festival höll ett underhållande Face2Face med David Lynch.

Mmm, jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra. Några sekvenser är så ruggigt coola att det måste bli så. Men som helhet finns det brister. Jag blir inte helt engagerad. Det är lite för spretigt på nåt sätt. Uma Thurman är bra men tyvärr ingen kvinnlig Jet Li, vilket är synd eftersom man då och då tydligt ser att det är en stuntkvinna med helt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med den långbenta Uma som utför kung fu-konsterna. Fajten med skolflickan med metallkulan var bäst tror jag. Nåt som störde en del var att ljudet var för högt och öronproppar hade nästan varit på sin plats. Ibland blev det smärtsamt eftersom högtalarsystem inte klarade av volymen heller. Sekvensen när Uma anländer till Tokyo och vi får se Lucy Liu & Co gå i samlad tropp ser jag gärna igen. Ruggigt snygga bilder och bra musik. 4-/5.

Inför Kill Bill Vol. 2 såg jag om ettan och här är mina tankar efter den omtitten.

Jag såg om Kill Bill: Vol.1 som uppladdning inför tvåan. Obs! Spoilers nedan! Mmmm, den är ju väldigt snygg och välgjord. Ytan är ruskigt välpolerad. Jag trodde ett tag under filmen att jag skulle ta bort minustecknet från betyget 4-/5 som den fick första gången jag såg den. Men i slutändan så känner jag att nånting saknas. Ibland brukar man ju säga att summan av delarna är större än delarna var för sig. Här blir det lite tvärtom tycker jag. Tarantino har ju delat upp filmen i olika kapitel och givetvis i fel tidsordning. Vissa av de enskilda delarna är grymma och underbara att se men det blir nånstans bara en uppvisning i coolhet. Känslan saknas lite. En uppvisning och hyllning, men var är Tarantino själv? Förmodligen är det det som är Tarantino. Hur som helst, med det sagt, så kan jag bara konstatera att jag gillar filmen mycket och den är värd en fyra, om än lite svag. En sak som har nämnts tidigare är ju att den som dödade O-Rens pappa skulle vara Bill och efter denna andra titt så kändes det helt säkert att så var fallet. Det var bara att jämföra ringarna på fingrarna, dels på Bill när han snackar med Elle Driver i telefon och dels på ”anime-Bill” efter att han huggit ihjäl O-Rens pappa. Detta kanske bekräftas i tvåan som jag inte sett än (men kommer att se snart).

Bäst gillar jag nog sekvenserna när The Bride (Uma) anländer till Tokyo, åker motorcykel, samtidigt som O-Ren & Co samlas på restaurangen. Grym musik och hur coolt som helst. Bra var också när O-Ren läxade upp sin kollega som var ohyfsad nog att ta upp hennes kines-amerikanska ursprung. Hehe. Animeavsnittet var bra. Jag störde mig på att ”den stora slakten” visades i svartvitt även om övergångarna från och och tillbaka till färg var ganska snygga. Det blev liksom vatten som sprutade och inte blod. Nja. Jag har hört att det hade med censur i USA att göra på nåt sätt. Nån som vet nåt mer? Tofu? (min kommentar: Tofu är en gammal filmforumkompis som var insnöad på bl a asiatisk film). I detta avsnitt såg man också väldigt tydligt vid ett tillfälle att det inte var Uma utan en stunttjej som hoppade runt i den gula dräkten. Lite dåligt, men kanske oundvikligt. Slutfajten mellan O-Ren och The Bride var vacker. Den fallande snön var smått poetisk. En fråga: i slutet visas en kort scen (i svartvitt) med Uma som säger typ: ”How did you find me?”. En man svarar: ”I’m the man”. Var det Bill som sa det sista och när hände detta? Jag fick för mig att det var för fyra år sen under hennes bröllop. Nåja, det kanske framgår av tvåan… Slutbetyget till del ett blir alltså 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Sky Crawlers

The Sky CrawlersTitel: The Sky Crawlers
Regi: Mamoru Oshii
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Mamoru Oshii gjorde en av de anime-rullar som jag inledde mitt tittande med i denna genre för några år sen, Ghost in the Shell (4-/5).

The Sky Crawlers handlar om ett (möjligen framtida) alternativt Europa där krig förs som ett sorts spel mellan två konsultföretag. De som krigar, främst stridspiloter vad det verkar, gör det med livet som insats men är genmanipulerade så att de aldrig åldras. De kallas Kildren och förutom att de inte åldras (men dö kan de, typ) så har de även problem med minnet. Nåt som hänt förra månaden är som ett töcken för dem. Vi får följa en sådan pilot som kommer ny till en flygbas.

Mmm, det här var en snygg anime med melankolisk stämning. När jag såg Oshiis Innocence (som är en uppföljare till Ghost in the Shell) störde jag mig på att vissa scener var 3D-animerade och inte klassiskt animerade. I The Sky Crawlers är flygscenerna 3D-animerade medan de mer vardagliga, jordnära (!), scenerna är traditionellt animerade. Här funkar detta grepp. Båda teknikerna är snygga och ger dessutom en bra kontrast då det verkligen framstår som två olika världar. Filmen är ett sorts mysterium och det är en del att klura ut. T ex om vad som egentligen händer med Kildren-piloterna och hur det är med deras minne. The Sky Crawlers är lite blek men snygg, och ger mig en del att tänka på. Nåt positivt: Oshii gillar fortfarande vind som fantastiskt snyggt blåser i håret på folk.

En intressant tanke som läggs fram i filmen är att människan inte riktigt uppskattar fred om det inte samtidigt finns krig. Det är därför som ”samhället” (myndigheterna, de styrande) beslutat att man ska ha krig. Men kriget förs alltså egentligen inte mellan länder utan man anlitar företag för att sköta det hela. Resten av det civila samhället är inte inblandat, förutom att de kollar in ”ställningen” i dokusåpa-liknande tv-program.

3/5

%d bloggare gillar detta: