Borat (2006)

Jag minns Borat (eller Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan som den fullständiga titeln lyder) som en väldigt hajpad film, en film som gick hem hos både publik och kritiker. Upplagt för fenomenet för högt ställda förväntningar som inte infrias med andra ord. En sak jag noterade nu är att filmen på sin Wikipedia-sida beskrivs som en mockumentär. Jag vet inte, är det egentligen en mockumentär? Jag skulle nästan kalla den för en vanlig dokumentär då ju reaktionerna hos de personer som Borat möter är genuina, och det är just det som filmen går ut på. Min korta text om Borat skrevs i november 2006.

Hmmm, Borat blev något av en besvikelse. Men Manetheren (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) behöver egentligen inte oroa sig när det gäller det här med att driva med ”vanliga” personer som det möjligtvis görs i scenerna i ”Kazakstan”. 90% av filmen utspelar sig i USA och bilden av USA blir allt annat än smickrande. (Min kommentar: jag antar att jag menar att de personer som det drivs med inte är hyvens utan idioter och att de är värda att drivas med.) Så här i efterhand känns filmen nästan inte som en komedi. Snarare en skräckfilm. En del scener är obehagligt roliga men på nåt sätt så fastnar skrattet i halsen även fast det är sjukt roligt (gäller t ex middagsbjudningen och nationalsången). Vissa skämt och hela karaktären Borat tröttnar jag kanske på efter ett tag. Filmen känns lite lång. Dock är den underhållande, och det blir en trea. Men det där med att man skulle skratta så man får kramp förstår jag inte. Jag småskrattar några gånger men det var allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Artist

Titel: The Artist
Regi: Michel Hazanavicius
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Med jämna mellanrum så kommer det en sån där film som av nån anledning Oscars-hajpas och man undrar om filmen verkligen kan leva upp till hajpen. Ofta så visar det sig handla om en helt ok rulle men inget mer. Jag tänker t ex på filmer som Slumdog Millionaire eller kanske The Hurt Locker eller kanske Crash. Ok, jag slutar nu så jag slipper hatmail. The Artist var en sån film. Det som gjorde att The Artist stack ut var att det var en stumfilm. Jag måste säga att det kändes ganska udda och uppiggande.

Efter att ha sett The Artist på bio så insåg jag att den kanske inte är så rackarns speciell och udda. Vad den är är charmig, kul, dramatisk och mysig. Jag måste säga att det är lite förvånande att den vann en Oscar. Eller snarare, jag är inte så förvånad att den vann en Oscar men jag tycker inte den är värd det. Men, men, jag hade roligt när jag såg den. Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin är supercharmig med ögonbrynslyftningar i klass med Mr Spock och hans kvinnliga motspelerska Bérénice Bejo är inte mindre charmig och dessutom käck så det förslår.

Historien är enkel, nästan för enkel. Den påminner en hel del om Singin’ in the Rain och handlar om en skådis som inte vill acceptera ljudfilmens intåg. Det hela inleds med att Dujardin är den firade stjärnan medan Bejo kämpar på i det tysta. Under filmens gång så skiftar maktbalansen. Dujardin känner ångest inför ljudet vilket getaltas i en underbar (mar)drömssekvens som nästan kan mäta sig med nattmaran som drabbar Isak Borg i Smultronstället. Jag gillar The Artist och mot slutet blir den faktiskt ganska mörk men den känns ändå i slutändan något lättviktig.

3+/5

%d bloggare gillar detta: