10 i topp: Filmer 2015

2015Som vanligt när det börjar bli dags att få till sin topplista över förra årets bästa filmer så kollar jag igenom vilka filmer jag har missat. Nu finns det ju hur många filmer som helst som jag har missat och jag kommer givetvis inte se alla. Nej, det handlar om de där filmerna som det snackats om, som hyllats, och som jag känner har potential för mig. Det blev en ganska lång lista på kanske 15 filmer. Förra året kom min lista 15 maj. I år blev jag klar en månad tidigare, kanske för att jag när det var tre filmer kvar på min lista kom fram till att ”nej, nu är jag klar!”.

Sagt och gjort. Här kommer min lista över 2015 års bästa filmer!

 

10. Johan Falk: Lockdown
Johan Falk: Lockdown
Under sensommaren förra året kollade jag igenom alla 20 Johan Falk-filmer. Ah men vafan, det var ju inte så dåligt det här. Den bästa av dem alla platsar t.o.m. på den här listan. Johan Falk: Lockdown är både nervig och ”klump i halsen”-rörande. Recensioner av filmerna ligger i den s.k. pipen (pajpen).

9. A Most Violent Year
A Most Violent Year

Haha, japp, en 2014-film kommer med på listan. Alltid kan det reta nån. På senare tid har jag myntat uttrycket ”filmfilm”. A Most Violent Year är en filmfilm. Den är välgjord. Det förekommer ingen uppenbar cgi. Det är fokus på rollfigurerna och deras relationer. Fotot är smakfullt. Skådisarna, främst Oscar Isaac, gör strålande insatser. Filmen litar på sig själv. Dessutom förekommer härliga, slitna, övergivna och snöiga New York-miljöer.

8. The Hateful Eight
The Hateful Eight
Det här är väl en lämplig plats för Tarantinos åttonde film. Att den överhuvudtaget kommer in på listan beror till stor del på att filmen sågs på en mycket bra 70 mm-visning på biografen Rigoletto i Stockholm.

7. Inside Out
Inside Out
Min första Pixar-film blev en succé! Det både drog från ventilationen och var ostädat i salongen när jag såg filmen under Malmö Filmdagar. Dammet bara yrde omkring.

6. Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Filmen som gjorde mig till poet: ”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”

5. Tangerine
Tangerine
Tempo, färger, musik, klippning, dialog, snyggt, tempo. En film som fullkomligt sköljde över mig, ungefär som om jag hade åkt igenom en biltvätt.

4. Sicario
Sicario

Sicario vann inte en enda Oscar och den var inte ens nominerad som bästa film. Vilka galenskaper! Denis Villeneuve gör äkta filmfilmer.

3. Spotlight
Spotlight

Jag tyckte hela Spotlight var en enda lång njutning, och det trots det jobbiga ämnet. Märkligt att det var så fascinerande att se folk som är duktiga på sitt jobb att utföra sitt jobb.

2. Ex Machina
Ex Machina

Ex Machina har jag redan skrivit, tweetat, kommenterat och pratat om så det räcker. Jag blev helt enkelt besatt. Jag älskar den. Jag har t.o.m. sett den två gånger vilket är väldigt ovanligt för att vara mig.

1. Room
Room
Efter att jag sett Room stod det det ganska så direkt klart att det här skulle bli årets film för mig. Jag kan egentligen inte hitta nåt fel nånstans med filmen. Den berörde mig djupt.

 

Årets…

Överraskning som ändå inte platsade på listan: Ant-Man
Film som jag tycker är bra men ”alla andra” tycker är ett mästerverk: Mad Max: Fury Road
Film som jag önskar att jag kunde få in på listan: Fast & Furious 7
Näst bästa svenska: Miraklet i Viskan
Tagning: Victoria
Snällaste: Brooklyn
Frust och stön: The Revenant
Bubblare förutom de redan ovan nämnda: Dheepan och Mission: Impossible – Rouge Nation
Besvikelse: Anomalisa
Varför är han med i allt?: Domhnall Gleeson
Vad bra att hon är med i allt!: Alicia Vikander
Filmer som återstår att se: Phoenix, Beasts of No Nation och Amy

Vilka har fått till sin lista? Här är några:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Spotlight (2015)

SpotlightSpotlight är nåt så märkligt som en supermysig film om ett så omysigt ämne som pedofili inom den katolska kyrkan. Nu kanske jag svor i kyrkan (ehe), men det som gör att det blir en mysig film är att vi närgånget får följa ett team undersökande journalister på tidningen The Boston Globe under deras arbete med att avslöja övergreppen och kyrkans mörkläggning av dessa. Teamets olika medlemmar blir våra kompisar. De är inte bara kollegor och kompisar med varandra; de blir våra kompisar också. Så kändes det i alla fall.

En tidningsredaktion, i alla fall som den framställs här, är en plats där det sjuder av kreativitet och iver att åstadkomma något. Just i det team, kallat Spotlight, som vi får följa jobbar man tillsammans under flera månader med ett ämne. Man publicerar inte förrän man har vänt på alla stenar och är säker på sin sak.

Spotlight-teamet består bl a av chefen Robby (Michael Keaton), ivrige Michael (Mark Ruffalo) och duktiga Sacha (Rachel McAdams). Strax innan filmen tar sin början har Boston Globe även fått en ny chefredaktör, Marty, spelad av Liev Schreiber.

Min första känsla när jag såg filmen var nog att ”vad skönt, nu är jag i trygga händer”. Det kändes att detta var en riktig film, en filmfilm, gjord av människor som verkligen kan sitt jobb. Jag behövde inte oroa mig över dåligt skådespeleri, ologiskt berättande eller övertydlighet. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Jag känner på samma sätt när jag ser vissa av Denis Villeneuves filmer, som t ex Prisoners och Sicario. Det finns en lätthet och självklarhet över hantverket. Jag kan även känna på samma sätt när jag ser en del av Woody Allens filmer. Ta bara Allens förtexter: vit text på svart bakgrund. Så enkelt men det gör jobbet.

Den skådespelarinsats som jag blev mest överraskad över var Liev Schreibers. Han var inte med så himla mycket men när han var med så var han bäst. Schreiber spelar alltså den nye chefredaktören och han gör det med ett obehagligt lugn och med en obehaglig beslutsamhet. Jag blev nästan provocerad av hur lugn han var. Ska han aldrig brusa upp, få ett utbrott, skrika, nånting? Men, nej, han kör på med ett lågmält bestämt lugn. Till slut vaggades jag själv till ro av hans mörka och mjuka röst.

Överlag handlar det om en stjärnensemble där alla gör fina insatser. Ingen sticker ut genom att ta i för mycket. Alla har sina egenheter förstås, som vi alla har, men de (egenheterna) känns naturliga och som en del av karaktären.

Förutom skådisarna och samspelet mellan dessa så gillade jag även det faktum att man inte har målat upp The Boston Globe och Spotlight-teamet som en sorts superhjältar utan fel och brister. Nej, mot slutet så får de, trots framgången, rannsaka även sig själva.

Om jag ska klaga på nåt, och det ska man ju alltid, så är det att filmen mot slutet lägger in ett thrillermoment, en kamp mot klockan, som inte gick ihop logiskt. Men det är en petitess.

Jag har egentligen mer att säga, om papperstidningsnostalgi, om papperstidningsnostalgi på film, om att den här typen av journalistik är på väg att försvinna, om att den här typen av journalistik fått ett nytt liv i och med dagens true crime-våg, men det får bli en annan gång, nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Spotlight har premiär idag fredag och ni går och ser den på bio! Varför inte redan ikväll?

Andra filmspanaråsikter om filmen. Tycker de filmen är värd att få stå i strålkastarljuset eller spottar de på den? Ja, jag hoppas, och tror, ju givetvis på det förra.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

Teamet

Le Team

%d bloggare gillar detta: