Kingdom of the Planet of the Apes (2024)

10 maj, 2025 Lämna en kommentar

En tankeströmsrecension av Kingdom of the Planet of the Apes följer nu.

Mja. Vi kastas in i handlingen utan att riktigt förstå vad som pågår. Det finns brister i världsbyggandet. Det är mycket att ta in. Vad är det som gäller i denna apvärld? Samla in ägg från rovfåglar, föda upp fåglarna som sen fångar fisk åt aporna.

Språket, en blandning av teckenspråk och tal. Gorillor = elaka? Människor = echoes?

Jag gillar ändå miljöerna med övervuxna mänskliga lämningar. Sånt kan jag inte motstå.

Caesar, huvudapan från de föregående filmerna men död sedan länge i den här filmen, och hans falska arvtagare Proximus Caesar får tankarna att gå till romarriket. D’oh.

Apor kan tydligen inte läsa. Människor används av aporna för att de kan läsa. Böcker är viktiga. Ja, kunskap är ju viktigt.

Det är lite jobbigt med Noas ständigt intensiva ansiktsuttryck. Noa är vår schimpans i huvudrollen. Men det är väl så apor funkar antar jag. Att vara subtil finns inte i deras verktygslåda.

Det är för mycket cgi-känsla. Förstås. Men jag gillar postapokalypskänslan. Förstås.

Det är som att se två filmer, den om aporna och den om människorna. Kanhända är jag snäll i betygsättningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här tyckte jag om de tre första filmerna i serien:

Rise of the Planet of the Apes
Dawn of the Planet of the Apes
War for the Planet of the Apes

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Deadpool & Wolverine (2024)

28 april, 2025 8 kommentarer

Jag insåg nu att Deadpool & Wolverine inte är en X-Men-film. Det är en MCU-film. Ja, rent handlingsmässigt så är det förstås en X-Men-film, och både Deadpool 1 och 2 plus alla tidigare filmer med Hugh Jackman som Logan har varit X-Men-filmer. Men ur filmuniversumperspektiv och rent affärsmässigt är filmen, och kommande filmer med X-Men, alltså en del av Kevin Feiges fasligt seglivade skapelsesaga. Bra eller dåligt? Ja, det återstår väl att se när väl den än så länge icke namngivna X-Men-filmen under MCU-paraplyet ser dagens ljus (2028?).

Jag ska erkänna att jag var ganska skeptisk när jag satte mig ner för att bli översköljd av Deadpools (Ryan Reynolds) metahumor. De tidigare filmerna om Wade Wilson har jag inte uppskattat speciellt mycket. De är helt ok men inte riktigt min kopp te. Däremot har jag alltid gillat Hugh Jackman som Wolverine så det fanns hopp ändå.

Kombinationen Ryan Reynolds och Hugh Jackman som Deadpool och Wolverine visade sig vara rena jackpotten. Jackmans vresige och buttre Logan är en perfekt motpol till Reynolds ordbajsande clown. Deras motsatser attraherade mig. Allt eftersom filmen rullade på upptäckte jag att jag gillade den mer och mer. Jag var underhållen och jag tror att jag till och med skrattade högt rakt ut i min ensamhet. Det är ett gott betyg.

Vad handlar filmen om? Ingen aning, och jag tänker inte läsa på på Wikipedia. Det är nåt med en massa universum som håller på att kollapsa och av nån anledning så är det upp till Deadpool och Wolverine att återställa ordningen. Bl a med hjälp av världens fulaste hund, som tydligen var äkta och inte en cgi-skapelse.

Det förekom en kvinnlig skurk vid namn Cassandra (Emma Corrin) som jag inledningsvis inte tyckte hade speciellt mycket karisma, något som krävs om man ska lyckas att gestalta just en skurk. Men hon växte även hon. Kanske beroende på att hon såg ut som Max Schrecks Nosferatu eller Tom Hardy som Jean-Luc Picard-klon i Star Trek: Nemesis.

Troligen gillade jag filmen eftersom jag sett alla X-Men-filmer och alla MCU-filmer och kanske insett att när man gjort det så återstår det nästan bara ironi och humor. Det är kanske den enda vägen kvar med den här typen av superhjältefilmer. Är det så att Logan var den sista riktigt seriösa men som ändå lyckades fullt ut?

Slutligen blev jag tokig av att inte komma på vem som Channing Tatums rollfigur Gambit lät som. När väl den polletten trillade ner var tillfredsställelsen enorm. Det var ju samma cajun-brytning som Eduard Delacriox (Michael Jeter) hade i The Green Mile.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

2 januari, 2025 6 kommentarer

Jag var inte överförtjust i Mad Max: Fury Road när den kom 2015. Den var bra men inte såååå bra. I den här senaste Mad Max-sagan får vi följa Furiosa, den förra filmens huvudfigur, från att hon är barn och fram till att handlingen i Fury Road tar vid.

Furiosa (fast det hette hon väl inte då) bor med sin mamma i den gröna platsen, ett frodigt och hemligt paradis. Resten av världen är ett fruktlöst och radioaktivt ökenland. Det är oklart hur skurkarna i resten av världen lyckats missa detta gröna ställe av överflöd. Skurkarna består bl a av bekantingen Immortan Joe och nykomligen Dementus (spelad av en av chrisarna).

Njae. Jag vet inte. Det gick upp för mig när jag såg Furiosa att George Millers stil kanske inte är nåt för mig. Det är nåt med tonen. Det är pajasaktigt. Dementus är en fåne i en vit skrud med en teddybjörn fastkedjad på ryggen, för att han saknar sin dotter? Oklart. Immortan Joes söner heter Rictus och Scrotus. Givetvis gör de det.

En sak jag uppskattade med Fury Road var att den kändes på riktigt. Miljöerna kändes på riktigt. Miller & Co hade faktiskt kört de där olika fordonen i en öken i Namibia. I Furiosa: A Mad Max Saga kände jag av cgi:n på ett helt annat sätt. Det kändes som att den var inspelad i The Volume. Nu ska sägas (eller snarare: jag säger) att The Volume (StageCraft) kan användes på ett bra sätt, som i The Fabelmans eller Andor, och det ska dessutom sägas att Furiosa inte alls är inspelad med denna teknik.

Varför visar man efter att filmen egentligen är slut en sammanfattning av vad som händer i Fury Road? Jag tyckte det var ett märkligt grepp som inte funkade. Det räckte väl med att Anya Taylor-Joy plötsligt var Charlize Theron i filmens slutscener.

Varken bra eller dåligt är slutbetyget från mig. Helt ok, med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Postapokalyptisk, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One (2023)

28 februari, 2024 4 kommentarer

Som vanligt (numera) i Mission: Impossible-filmerna så bjuds vi på äventyr i en rad olika miljöer och städer från alla världens hörn. Inledningsvis tar vi oss från en ubåtsjakt under havsisen i Berings sund till en arabisk ökenjakt på hästryggen. Från kyla och is till värme och sand med andra ord.

Den där ubåtssekvensen fick mig att tänka på en hel del avsnitt och filmer från Star Trek-världen där rymdskeppen likt ubåtar deltar i katt och råtta-lekar med eller utan bemantlingsenhet (den svenska benämningen på cloaking device enligt www.startrekdb.se). Ökensekvensen fick mig att tänka på Lawrence av Arabien… nej, kanske inte.

Apropå ubåtsfilmer så användes samma språktrick som i Jakten på Röd Oktober, dvs att den ryska besättning under några sekunder i början pratar ryska men sen släpper man det och går över till normal engelska istället för att köra nån fånig engelska med rysk brytning. Det gillar vi.

Handlingen hoppar (precis som Ethan) sen till Washington, Abu Dhabi, Rom, Venedig och… Orientexpressen (inte den klassiska dock, som är nedlagd, utan Venice-Simplon Orient Express).

Vem är skurken? Fel fråga. ”Vad är skurken?” är mer rätt. Det förekommer visserligen en mänsklig gammal skurkbekant till Ethan men i dessa ChatGPT-tider så handlar det givetvis om en AI. En AI kallad The Entity… uuuuuh, så spännande. Haha, nej, kanske inte. Men i filmer som denna så är handlingen av underodnad betydelse. Frågor om vad skurken har för agenda och varför eller vad det är för pryl, harfötter eller annat, man letar efter är ointressanta. Det handlar istället om att hänga med gamla (och nya) vänner, fara på äventyr och vara med om häftiga stunts.

Vi får träffa det gamla gänget igen. Det är nästan #family-varning nu. Faktum är att MI-filmerna börjar bli mer och mer lika Fast & Furious-filmerna. Nej, de är inte lika fåniga men Benji (Simon Pegg) hade ju passat som handen i handsken i en F&F-film.

Nya bekantskapen Hayley Atwell sköter sig utmärkt, kanske på bekostnad av Rebecca Ferguson vars öde kändes riktigt ruttet och meningslöst.

Vad gäller actionsekvenserna går det inte annat än att säga att de håller hög klass. Att ett tåg är inblandat är mer eller mindre en garant för att det blir bra. Vi får även lite trevligt raffel i mindre skala på en flygplats som kontrast till alla storslagna stunts.

Jag blev underhållen av Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One (puh, put that on the poster… oh, they did) och det var målet för titten. Gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Indiana Jones and the Dial of Destiny (2023)

17 januari, 2024 7 kommentarer

Jag var nog på helt rätt humör jag såg den senaste (sista?) Indiana Jones-filmen: allmänt seg och trött i huvudet.

Indiana Jones and the Dial of Destiny inleds som ett klassiskt matinéäventyr. Vi bjuds på onda nazister, konstartefakter, motorcyklar med sidovagn, skenande tåg och Mads Mikkelsen som herr Flick. Det var bara snön som fattades.

Ja, Harrison Fords föryngrade ansikte ser kanske animerat ut. Å andra sidan tyckte jag allt annat också såg animerat ut.

Efter inledningen under andra världskriget hoppar vi fram i tiden till slutet av 60-talet vilket kändes lite udda i en Indy-film. Men det funkade. Och nu spelade ju Ford sin egen ålder också utan föryngrings-cgi.

Förutom Phoebe Waller-Bridge (som var en frisk fläkt) så var det verkligen gubbarnas afton. Förutom Ford själv (och Mikkelsen, som kanske inte är gubbe än?) träffar vi på Toby Jones, Antonio Banderas och min favorit från Ivanhoe: Front-de-Boeuf (dvs John Rhys-Davies).

Istället för äventyr på tåg blir det nu en båttur i Medelhavet och dykning efter ödets nummerskiva (Who Ya Gonna Call?). När jag tänker efter var det nog en vägbeskrivning till nummerskivan som det döks efter.

Jag får lite vibbar av Clive Cusslers äventyrsromaner. Där brukar en del av inledningen utspela sig nån gång långt tillbaka i tiden och sen får vi följa Dirk Pitt på en nutida skattjakt efter det som begravdes för länge sen.

Här tar man det ett steg längre. SPOILER! Indy & Co åker via en tidsportal tillbaka i tiden till det antika Grekland och träffar Arkimedes. Ja, det är over the top men funkar i alla fall bättre än utomjordingarna i slutet av Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull.

Jag var underhållen i princip hela tiden och eventuella brister i form av logiska luckor i manus hade jag överseende med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Olivier Richters spelade förmodligen den störste hejduk jag någonsin har sett

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

12 oktober, 2023 4 kommentarer

När det gäller MCU så står Guardians of the Galaxy-filmerna inte speciellt högt i kurs hos mig. Filmernas ton, blandning mellan grovt våld, grymheter och humor funkar inte riktigt för mig. Jag vet att jag förmodligen är i minoritet här men alla kan ju inte gilla allt. Varför går jag i försvarsställning här? Nåväl.

I denna den tredje filmen om rymdens väktare är det den augmenterade tvättbjörnen Rocket som står i fokus. I en rad flashback-sekvenser får vi veta mer om den unge Rockets sorgliga öde. Tankarna går inte för inte till Wolverine/Logan i X-Men-filmerna.

Parallellt med Rockets bakgrundshistoria får vi följa de övriga väktarna när de ska försöka rädda livet på Rocket efter att han blivit skjuten. Let the äventyr börja.

Inledningsvis så var jag inte speciellt road. Jag gillade dock relationen mellan jätten Drax och den empatiska Mantis. De andra figurerna är väl ok. Normalt sett brukar jag störa mig en del på den skitsnackande Rocket men med tanke på vad vi får se om hans bakgrund som liten knodd så försvann såna tankar.

Den där rymdhunden Lajka (ja, eller Cosmo hette den här) minns jag inte från de tidigare filmerna men Wikipedia säger att hon var med där så då får jag väl lita på det.

Länge var Guardians of the Galaxy Vol. 3 nere på en tvåa men av nån anledning så vann filmen över mig mot slutet. Jag vet inte om det berodde på att det fanns nåt rörande och samtidigt obehagligt över Rocket och hans djurvänner som blev experimenterade på. Eller var det Beastie Boys och den kleggia slutfajten som gjorde det? Eller att jag nästan alltid gillar found family-filmer?

Slutet med en massa oskyldiga barn som ska räddas påminde för övrigt mycket om handlingen i Thor: Love and Thunder.

Jag hamnar till slut på en ganska stabil trea till trean i serien.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mina tankar om de två första filmerna:

Guardians of the Galaxy
Guardians of the Galaxy Vol. 2

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Found family, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

UFO Sweden (2022)

20 september, 2023 4 kommentarer

Yay! En svensk genrefilm som levererar. Jag tog mig äntligen tid att se Crazy Pictures uppföljare till Den blomstertid nu kommer. Jag måste medge att jag var orolig med tanke på att Den blomstertid nu kommer inte alls höll för hajpen (min hajp är väl bäst att säga). Den var välgjord rent tekniskt men skådisar och manus var INTE bra. Dessutom var den så pass gravallvarlig att det nästan blev humoristiskt (på fel sätt).

UFO Sweden är däremot ett fartigt science fiction-äventyr om en tilltufsad grupp UFO-fältundersökare som får den mystiska myndigheten SMHI efter sig. I fokus står den unga tjejen Denise (Inez Dahl Torhaug) som misstänker att hennes försvunna pappa har kidnappats av utomjordningar. Hon tar hjälp av den lokala UFO-föreningen som hennes pappa tidigare var medlem i. Mysteriet med pappan tar gruppen runt om i Sverige och av nån anledning är en SMHI-anställd dem hack i hälarna. Dessutom håller gruppen på att slitas sönder av inre stridigheter.

Som sagt, det här var en fartig film och en rolig film med glimten i ögat. Den lilla gruppen vi får följa är ihopsatt av en udda skara figurer, den ena nördigare än den andra. Det gnabbas och pikas mest hela tiden. Jag gillar nästan alltid filmer som handlar om människor som bildar en egen liten familj, found family films kallas det väl? Vänner är det bästa som finns; det blir vi mot världen. När även skådisarna håller måttet och effekter (förutom kanske just i slutet) och action är minst lika bra som i Den blomstertid nu kommer så är det svårt att misslyckas.

Det förekommer en ganska meningslös kvinnlig polis som jag inte förstår poängen med. Men jag väljer att hellre fria än fälla och delar hastigt och lustigt ut en fyra till UFO Sweden. Yay!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Found family, Komedi, Recension, Science fiction, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Barbie (2023)

27 augusti, 2023 2 kommentarer

”Kiss me here, touch me there, hanky panky”.

Well, så mycket hanky panky kanske det inte blir i filmen om Barbie men däremot en hel del party, sång och dans vilket gjorde mig lite orolig under filmens inledning. Är det här en musikal? Vad har jag gett mig in på? Hmm, skulle jag ha sett Oppenheimer istället? Det har jag inget svar på men ångrar jag att jag såg Barbie? Nej! Jag hade hur kul som helst under visningen i en välfylld salong vid lunchtid en söndag på Sergel-biografen. Och publiken skötte sig också! Vad är det som händer?!

Det enda som störde var bristen på kaffe på biografen, vilket förstås är under all kritik. Men nu har jag i alla fall lärt mig: det är smuggelkaffe som gäller.

Sång- och dansnumren som förekommer är roliga och gjorda med glimten i ögat och därför funkar dem för mig. Margot Robbie och Ryan Gosling är perfekta i sina roller som Barbie och Ken.

Det jag gillade mest med filmen är dess metagrepp. Det finns ett Barbieland där alla Barbies, Kens och några andra dockor lever och så finns det en verklighet där barn leker. Det som händer i Barbieland har sitt ursprung i vår verklighet. Barbieland är plastigt och festligt men verkligheten kan ändå tränga sig på.

Hur tränger sig verkligheten på? Ja, vi har t ex Weird Barbie med klippt hår och benen i spagat. En bit in i filmen så får Stereotypical Barbie konstiga tankar i sitt huvud och kan plötsligt inte stå på tå längre. Läskigt! Enda sättet att bota Barbies ”depression” är att ta sig till verkligheten och söka upp barnet som leker med henne och ta reda på vad som är fel. Ken tar också chansen att haka på och gör en för honom revolutionerande upptäckt.

Väl på plats i verkligheten får Barbie reda på vad som är orsaken till de problem hon har och jag tyckte det var en fin twist filmmakarna fick till där.

Barbie är den perfekta blandningen mellan Toy Story och The Lego Movie och dessutom Greta Gerwigs bästa film som regissör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Underkänt, Filmstaden!

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Metafilm, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (2023)

9 juni, 2023 8 kommentarer

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (ja, redan titeln är för mycket) är den första filmen i fas 5 av Marvels cinematiska universum. Filmen känns som en blandning av prequel-filmerna i Star Wars-världen, TRON: Legacy, Avatar och nån The Rock-film där han reser till jordens medelpunkt (eller kanske en mystisk ö).

Vi får en overload av en massa märkliga och lustiga cgi-varelser i en cgi-värld. Ja, Paul Rudd & Co spelar faktiskt sig själva, vad det verkar.

Ett problem med filmen är att det av nån anledning är förbaskat mörkt i The Quantum Realm. Det blev gråblaskigt istället för snyggt.

Filmmakarna har även helt slarvat bort poängen med Ant-Man: att få se honom som pyttepytteliten i en verklig värld. I The Quantum Realm har storleken ingen betydelse eftersom det är en fantasivärld. All bets are off.

Jonathan Majors (kancellerad?) som skurken Kang är med i en helt annan film, en Shakespeare-filmatisering. Men, konstigt nog, så gillade jag honom mest av alla. Majors har en plågad, intensiv och samtidigt lågmäld stil som gick hem för mig.

Jag har nog, som de flesta, drabbats av MCU-trötthet. Att det från fas 4 och framåt dessutom bjuds på en radda tv-serier som man ”måste” se för att hänga med gör ju inte saken bättre.

Jag kollade upp vilka av de åtta serier som ingick i fas 4 som jag har sett. Svaret? Alla! Haha, helt galet. I fas 5 ingår det sju serier/nya säsonger. Det skulle inte förvåna mig om jag ser dem också. Jag tror ändå det är ett misstag av Disney/Marvel och trycka ut så här pass mycket material.

Jag nämnde att det förekommer ett stort stort STORT galleri av märkliga varelser. Jag tyckte faktiskt en del var rätt så roliga. Den märkligaste av dem alla var ju det stora huvudet med små armar och ben: M.O.D.O.K.!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Peter Rabbit (2018)

26 maj, 2023 4 kommentarer

Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.

Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).

Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.

Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.

Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.

Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.

Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.

Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).

Mm, det är ganska bitsk humor. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →