Ant-Man and the Wasp: Quantumania (2023)

9 juni, 2023 8 kommentarer

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (ja, redan titeln är för mycket) är den första filmen i fas 5 av Marvels cinematiska universum. Filmen känns som en blandning av prequel-filmerna i Star Wars-världen, TRON: Legacy, Avatar och nån The Rock-film där han reser till jordens medelpunkt (eller kanske en mystisk ö).

Vi får en overload av en massa märkliga och lustiga cgi-varelser i en cgi-värld. Ja, Paul Rudd & Co spelar faktiskt sig själva, vad det verkar.

Ett problem med filmen är att det av nån anledning är förbaskat mörkt i The Quantum Realm. Det blev gråblaskigt istället för snyggt.

Filmmakarna har även helt slarvat bort poängen med Ant-Man: att få se honom som pyttepytteliten i en verklig värld. I The Quantum Realm har storleken ingen betydelse eftersom det är en fantasivärld. All bets are off.

Jonathan Majors (kancellerad?) som skurken Kang är med i en helt annan film, en Shakespeare-filmatisering. Men, konstigt nog, så gillade jag honom mest av alla. Majors har en plågad, intensiv och samtidigt lågmäld stil som gick hem för mig.

Jag har nog, som de flesta, drabbats av MCU-trötthet. Att det från fas 4 och framåt dessutom bjuds på en radda tv-serier som man ”måste” se för att hänga med gör ju inte saken bättre.

Jag kollade upp vilka av de åtta serier som ingick i fas 4 som jag har sett. Svaret? Alla! Haha, helt galet. I fas 5 ingår det sju serier/nya säsonger. Det skulle inte förvåna mig om jag ser dem också. Jag tror ändå det är ett misstag av Disney/Marvel och trycka ut så här pass mycket material.

Jag nämnde att det förekommer ett stort stort STORT galleri av märkliga varelser. Jag tyckte faktiskt en del var rätt så roliga. Den märkligaste av dem alla var ju det stora huvudet med små armar och ben: M.O.D.O.K.!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Peter Rabbit (2018)

26 maj, 2023 4 kommentarer

Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.

Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).

Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.

Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.

Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.

Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.

Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.

Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).

Mm, det är ganska bitsk humor. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Paddington 2 (2017)

24 maj, 2023 2 kommentarer

I söndags handlade det om den första Paddington-filmen och nu är det följaktligen dags för uppföljaren med den fantasifulla titeln Paddington 2. Vår favoritbjörn bor kvar hos den snälla familjen Brown, vill köpa en present till sin tant Lucy, och skaffar därför en radda jobb. Precis som i första filmen är det lite för snällt och politiskt korrekt med ett multikulturellt kvarter men där vi har en ond rasistisk person. Han är OND. Men det är ju en barnfilm, jag glömmer det hela tiden. Främst går filmen ut på att Paddington trasslar till det i form av visuella gags och hamnar till slut i fängelse. I finkan?! Really?! Lite The Grand Budapest Hotel-vibbar här (för övrigt Wes Andersons enda riktigt bra film). Alla fångar är snälla tjuvar, klädda i samma färgglada och randiga fångdräkter. Film nummer två är snäppet bättre än ettan. Det är mer karaktärsdrivet och inte lika många övertydliga poänger. Och ja, det blev dammigt i rummet när tant Lucy kom till London (spoiler!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Paddington (2014)

21 maj, 2023 4 kommentarer

Under filmens första tio minuter hinner man vara så politiskt korrekt att det nästan blir löjligt. Vi hinner med skövling av regnskogen, båtflyktingar och tiggare. Det blir kanske inte övertydligt men för mycket på en gång. Jo, förresten, det blev övertydligt. Paddington var för mycket av ren barnfilm för min smak. Det bjuds på en radda visuella gags snarare än en historia. ”Katten på råttan, råttan på repet”-humor kan man kalla det. Jag blir påmind om Pee-wee’s Big Adventure, Wallace and Gromit och Wes Anderson. Där tror jag att jag fångar känslan rätt bra, och det är inte riktigt min stil (även om delar är det). Nicole Kidman spelar en typisk barnfilmsskurk som påminner om Magica de Hex. Ja, jag förstår, det är en barnfilm men när Paddington under en del av filmen är uteliggare och får mat av en vakt vid Buckingham Palace samtidigt som ”Rule, Britannia!” spelas… Ja, jag är nog snäll när jag delar ut betyget 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Northman (2022)

7 april, 2023 10 kommentarer

Robert Eggers kanske är snäppet för mycket för mig. Jag gillade verkligen The Witch. Den hade en underbar stämning. The Lighthouse var bara för mycket. Det blev nån sorts lyteskomik till slut där ute på den där ön med fyren.

I The Northman följer vi Alexander Skarsgårds viking Amleth på hans hämnarstråk. ”I will avenge you, Father! I will save you, Mother! I will kill you, Fjölnir!”.

Inledningen av filmen fann jag skrattretande. Vad är det här?! När den unge Amleth tillsammans med pappa kungen (Ethan Hawke) ska genomgå nån form av mandomsrit genom låtsas vara vargar undrade jag om jag skulle kunna ta mig igenom hela filmen.

Det blev som tur var bättre. Hantverksmässigt är det imponerande. En sekvens gjord i en tagning som involverade två vikingaskepp på en flod fick mig tillbaka in i filmen. Här använder man minsann inte några cgi-skepp som flyter fram på cgi-vatten. Och Alexander simmar bröstsim riktigt bra.

Bitvis fick jag fick lite vibbar av, eller kom i alla fall att tänka på, den gamla tv-serien Trälarna (som bygger på Sven Wernströms böcker). Klackarna i taket!

En detalj som störde en del var skådisarnas mer eller mindre lyckade försök till engelska med nån form av isländsk brytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

🗿🗿🗿🗿🗿🗿🗿 Därmed tar Jojjenito påsklov och är tillbaka på onsdag fredag. 🗿🗿🗿🗿🗿🗿🗿

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Black Panther: Wakanda Forever (2022)

10 mars, 2023 2 kommentarer

Den första Black Panther-filmen tyckte jag var en bra actionrulle med lockande afrofuturistiska miljöer och en cool kläddesign. Arbetet med uppföljaren Wakanda Forever, återigen skriven och regisserad av Ryan Coogler, fick en tragisk början då ju Chadwick Boseman gick bort under planeringen av filmen. Hur skulle man hantera detta? Svårt. Resultatet blev en alldeles för lång film som försökte vara två filmer på samma gång. Dels skulle man hantera sorgen efter Black Panthers bortgång och dels skulle man berätta en helt ny historia om undervattenshjälten Namor. Efter tramset i Thor: Love and Thunder kände jag ändå direkt att det var skönt med en film som faktiskt var seriös och lite allvarlig. En annan positiv detalj var de mayanska myter och miljöer som förekommer i filmen. Eftersom jag varit på Yucatánhalvön i Mexiko och besökt diverse maya-ruiner fick jag en förädiskt nostalgisk känsla. Det här var snäppet bättre än Thor 4 och så lyfter dessutom Namors alternativa namn Kukulkan betyget en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Thor: Love and Thunder (2022)

8 mars, 2023 5 kommentarer

Taika Waititis stil funkar i princip aldrig för mig. Vi har alla såna där regissörer vars filmer helt enkelt inte lirar. Men ändå fortsätter vi titta på dem, i alla fall jag vad gäller Taikas filmer. Medelbetyg på de fem Waititi-filmer jag har sett: 1,8/5. Ouch. Thor: Love and Thunder är den tredje (nej, den fjärde?) Tor-filmen och den andra av Waititi. Handlingen? Hmm, jag har knappt en aning. Nånting om en vampyrliknande varelse spelad av Christian Bale som vill döda alla gudar. Och så är Jane Foster (Natalie Portman) sjuk men samtidigt svingar hon Mjölnir. Var det kanske därför hon inte blir frisk? Nej, det här var trams och jönserier. Det är en märklig mix av ämnen, mörkt och trams blandat. Det kanske funkar i sydkoreanska filmer men inte här. De skrikande getterna var lite roliga. Russell Crowe som Zeus är filmens MVP.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Aguirre – Guds vrede (1972)

10 februari, 2023 2 kommentarer

Aguirre – Guds vrede är en fascinerande film med en hypnotisk inledning uppe bland molnen och bergen i Peru. En sällsam musik spelas, en musik som påminde mig om Pink Floyds ”Come In Number 51, Your Time Is Up”.

Det här är rena galenskaperna och då menar jag både att faktiskt spela in filmen och det som händer i filmen. Det handlar om att vinna över naturen; ett ämne som ju Werner Herzog är fascinerad över.

När saker händer i filmen så känns det som att det händer på riktigt. Grenar faller från träd ner i huvudet på skådisarna, man fastnar i gytja med häst och vagn. Frågan är om man vill bli utvald att delta i den här expeditionen/filminspelningen. Svar: nej. Skådisarna spelar på ett sätt sig själva. Herzog placerar dem i situationer som är farliga och jobbiga på riktigt och sen filmar han dem.

Vid ett tillfälle fastnar en flotte i en virvel i en strid flod och återigen känns det som att det är på riktigt och att skådisarna är livrädda, på riktigt. De är trötta, förvirrade och smutsiga. Galet. Det är som dokusåpan Robinson fast innan Robinson.

Jag gillar verkligen hur naturen används på ett (ehe) naturligt sätt. Herzog utnyttjar det som finns i djungeln: lera, träd, floder, fjärilar, apor, råttor, grisar och hästar. Det är nästan lite Cannibal Holocaust-vibbar. Jag förstår att Herzog var fascinerad av Timothy Treadwell och gjorde Grizzly Man. Han verkar lika galen och besatt själv.

Musiken är som sagt strålande. En sorts krautrock/ambient/synth-blandning som det tyska bandet Popol Vuh står bakom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Den maffiga öppningen

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jeremiah Johnson (1972)

27 januari, 2023 4 kommentarer

Jeremiah Johnson inleds med en ouvertyr (!). Vilken grej! En grej som ju Tarantino använde i sin western-hyllning The Hateful Eight. Här sätter ouvertyren stämningen direkt. Vi bjuds på både melankolisk fiolmusik och ett avsnitt med riktigt pampig musik.

Jag undrar hur musiken reflekterar stämningen i resten av filmen? I slutet av ouvertyr blir musiken på gränsen till otäck, nästan som ljudspåret i en skräckfilm. Mm, intressant.

Filmen har för övrigt även en mellanakt (entr’acte/intermission).

Krigsveteranen Jeremiah Johnson (Robert Redford) beslutar sig för att bli en bergsman och livnära sig som pälsjägare i Klippiga bergen. Inledningsvis går det inte så bra för Jeremiah. Han klarar i princip ingenting. Jag fick nästan lite Into the Wild-vibbar. Men så träffar han på pälsjägaroriginalet Bear Claw (Will Geer) som lär upp honom i bergslivet. Bear Claw är en helt underbar karaktär. En favorit!

Början av filmen är kul, på gränsen till en komedi. Det är även härligt snöiga miljöer. Snö på film är alltid rätt. Men säg det roliga som pågår för evigt. Runt hörnet väntar diverse tråkigheter för Jeremiah. Den svenska titeln, Jeremiah Johnson – indiandödaren, skvallrar om vilka tråkigheter. Jeremiah vill fly den grymma verkligheten men det är ju som alla vet omöjligt.

När tråkigheterna började kom jag att tänka på en Clintan-western. Hmm, vilken kan det vara? Jo, The Outlaw Josey Wales är det förstås. Hämndtemat är tydligt i bägge filmerna.

Mot slutet av filmen blir det riktigt sorgligt. Jag önskade att Jeremiah skulle få behålla tiden av familjelycka en stund längre men det var ju ofrånkomligt att det inte skulle bli så.

Filmen är lite rolig, lite melankolisk, och mot slutet både sorglig och nästan som en skräckfilm. En ballad till film. Och, ja, ouvertyrens musik återspeglade alltså filmen som helhet på ett bra sätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , ,

Leave No Trace (2018)

20 januari, 2023 Lämna en kommentar

Debra Granik som gjorde Winter’s Bone återvänder i Leave No Trace till skogen och en ung tjej i fokus. Den här gången är det Tom (spelad av Thomasin McKenzie) som bor off the grid tillsammans med sin PTSD-pappa Will (Ben Foster).

Jag älskar den djupgröna djungelliknande skogen i nordvästra USA. Det verkar som att allt är lugnt där i skogen. Tom och Will pysslar, nynnar och jobbar på med sina uppgifter i sitt vildmarksläger. Men det finns en vaksam blick i bägges ögon.

Jag kommer in i filmen direkt. Vi är nära de två huvudpersonerna. Det kändes rofullt att följa deras sysslor. Will ska göra upp eld och vill göra det utan fusk. Inga tändstickor eller tändare. Leave No Trace.

Will kan inte leva i samhället som en ”normal” person och det går ut över hans dotter. Will ser helt enkelt inte till sin dotters bästa. Han kanske tror det, och det kanske hon tror också, i alla fall till en början. Men när Tom får smak på det ”vanliga” livet och träffar andra människor så inser man (läs: jag) att det skett en oåterkallelig förändring. Det är bara frågan hur lång tid det tar för Will att acceptera det.

Leave No Trace får mig osökt att tänka på Captain Fantastic. Vem sätter du i första rummet? Egentligen? Dig själv eller dina barn? Captain Fantastic tyckte jag som helhet funkade bättre. Den blev i alla fall mer känslosam för mig men en stabil fyra blir det till Leave No Trace. Framförallt är Thomasin McKenzie och Ben Foster fantastiska i huvudrollerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →