Aguirre – Guds vrede (1972)

Aguirre – Guds vrede är en fascinerande film med en hypnotisk inledning uppe bland molnen och bergen i Peru. En sällsam musik spelas, en musik som påminde mig om Pink Floyds ”Come In Number 51, Your Time Is Up”.

Det här är rena galenskaperna och då menar jag både att faktiskt spela in filmen och det som händer i filmen. Det handlar om att vinna över naturen; ett ämne som ju Werner Herzog är fascinerad över.

När saker händer i filmen så känns det som att det händer på riktigt. Grenar faller från träd ner i huvudet på skådisarna, man fastnar i gytja med häst och vagn. Frågan är om man vill bli utvald att delta i den här expeditionen/filminspelningen. Svar: nej. Skådisarna spelar på ett sätt sig själva. Herzog placerar dem i situationer som är farliga och jobbiga på riktigt och sen filmar han dem.

Vid ett tillfälle fastnar en flotte i en virvel i en strid flod och återigen känns det som att det är på riktigt och att skådisarna är livrädda, på riktigt. De är trötta, förvirrade och smutsiga. Galet. Det är som dokusåpan Robinson fast innan Robinson.

Jag gillar verkligen hur naturen används på ett (ehe) naturligt sätt. Herzog utnyttjar det som finns i djungeln: lera, träd, floder, fjärilar, apor, råttor, grisar och hästar. Det är nästan lite Cannibal Holocaust-vibbar. Jag förstår att Herzog var fascinerad av Timothy Treadwell och gjorde Grizzly Man. Han verkar lika galen och besatt själv.

Musiken är som sagt strålande. En sorts krautrock/ambient/synth-blandning som det tyska bandet Popol Vuh står bakom.

Den maffiga öppningen