Sweet Sixteen (2002)

Jag såg Sweet Sixteen första gången på Stockholm Filmfestival 2002. Då skrev jag så här: ”Sweet Sixteen av Ken Loach var nog en bra film och skådespelarna gjorde strålande instatser kändes det som. Men det är inte värt så mycket om man inte kan förstå vad någon säger. Eftersom språket är engelska så behövs ju ingen textning och det funkar jättebra i en film som One Hour Photo men när det är den värsta skottska brytning man kan tänka sig så blir det problem. Pga av detta går det inte att sätta något rättvist betyg”. 2007 såg jag om filmen och då lät det så här från mig.

”Ken Loach som bäst” är rubriken om jag hade haft en sån. Jag såg den här filmen på Stockholm Filmfestival för ett gäng år sen. Problemet var att den utspelades i Glasgow och inte var textad. Jag förstod kanske hälften av den skottska rotvälska som pratades. Nu när jag såg den igen så mindes jag inte så mycket av filmen förutom kanske känslan och möjligen en del starka scener. I centrum har vi den unge bråkstaken Liam, en sån där jobbig person som är jobbig men med ett gott hjärta (suveränt gestaltad av unge Martin Compston).

Loach tecknar ett fint porträtt av Liam och hans familj och kompisar. Liam vet att han är smartare och mer viljestark än andra och han vill ju så gärna hjälpa sin mamma som snart kommer ut från fängelset och då är ju risken att man hamnar på den kriminella vägen. Men det är bara temporärt, förstås. En engångsgrej för att hjälpa morsan. Men så lätt är det inte när man väl tagit det klivet. Filmen är både rörande och rått realistisk och en skildring av ett liv som inte är så lätt. Den håller samma klass som nu aktuella This Is England. Bravo, Loach! Klart bättre än den något svulstiga Frihetens pris. Här är det mer jordnära.