Sweet Sixteen (2002)

Jag såg Sweet Sixteen första gången på Stockholm Filmfestival 2002. Då skrev jag så här: ”Sweet Sixteen av Ken Loach var nog en bra film och skådespelarna gjorde strålande instatser kändes det som. Men det är inte värt så mycket om man inte kan förstå vad någon säger. Eftersom språket är engelska så behövs ju ingen textning och det funkar jättebra i en film som One Hour Photo men när det är den värsta skottska brytning man kan tänka sig så blir det problem. Pga av detta går det inte att sätta något rättvist betyg”. 2007 såg jag om filmen och då lät det så här från mig.

”Ken Loach som bäst” är rubriken om jag hade haft en sån. Jag såg den här filmen på Stockholm Filmfestival för ett gäng år sen. Problemet var att den utspelades i Glasgow och inte var textad. Jag förstod kanske hälften av den skottska rotvälska som pratades. Nu när jag såg den igen så mindes jag inte så mycket av filmen förutom kanske känslan och möjligen en del starka scener. I centrum har vi den unge bråkstaken Liam, en sån där jobbig person som är jobbig men med ett gott hjärta (suveränt gestaltad av unge Martin Compston).

Loach tecknar ett fint porträtt av Liam och hans familj och kompisar. Liam vet att han är smartare och mer viljestark än andra och han vill ju så gärna hjälpa sin mamma som snart kommer ut från fängelset och då är ju risken att man hamnar på den kriminella vägen. Men det är bara temporärt, förstås. En engångsgrej för att hjälpa morsan. Men så lätt är det inte när man väl tagit det klivet. Filmen är både rörande och rått realistisk och en skildring av ett liv som inte är så lätt. Den håller samma klass som nu aktuella This Is England. Bravo, Loach! Klart bättre än den något svulstiga Frihetens pris. Här är det mer jordnära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Wind that Shakes the Barley (2006)

Ken Loach är väl en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Han är ju inte direkt subtil om man säger så. Med det sagt så varken hatar eller älskar just jag Loachs filmer. Men jag gillar dem. Min text om The Wind that Shakes the Barley skrevs i juni 2007. Här förstår jag faktiskt att man har översatt originaltiteln då det ju kanske är lite svårt att ha koll på poängen med den som obildad svensk. Nu blev det tyvärr en ganska tråkig och generisk svensk titel. Men ändå.

Frihetens pris handlar om irländarnas kamp för frihet från britterna omkring år 1920. Well, det här var en hyfsad historia. Cillian Murphy är bra. Han har nåt märkligt sårbart över sig, som även syns i Sunshine). Det mesta är bra, från skådisar till foto. Det som är problemet är väl manuset. Ken Loach försöker, ganska illa dolt, att få in lite vänsterpropaganda. Inget fel i att försöka säga något men här kändes det vinklat. Inget fel i att vinkla heller kanske, men ibland blir det krystat.

Historien och karaktärerna (min kommentar: rollfigurerna) grep tag i mig i inledningen av filmen men efter ett tag tappade jag intresset då jag tyckte att handlingen blev lite väl utstuderad med bl a två bröder som hamnar på varsin sida i inbördeskriget som följde på upproret mot britterna. Nja, och sen fanns det ett lite obehagligt drag av revolutions- och martyrromantik i filmen. Jag vet inte riktigt vad regissören Loach vill ha sagt med filmen. Av nån anledning vann filmen Guldpalmen i Cannes 2006. Cannes som oftast brukar belöna riktigt bra filmer. För mig är filmen en trea. Kanske var jag på fel humör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: