Sweet Sixteen (2002)

24 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Jag såg Sweet Sixteen första gången på Stockholm Filmfestival 2002. Då skrev jag så här: ”Sweet Sixteen av Ken Loach var nog en bra film och skådespelarna gjorde strålande instatser kändes det som. Men det är inte värt så mycket om man inte kan förstå vad någon säger. Eftersom språket är engelska så behövs ju ingen textning och det funkar jättebra i en film som One Hour Photo men när det är den värsta skottska brytning man kan tänka sig så blir det problem. Pga av detta går det inte att sätta något rättvist betyg”. 2007 såg jag om filmen och då lät det så här från mig.

”Ken Loach som bäst” är rubriken om jag hade haft en sån. Jag såg den här filmen på Stockholm Filmfestival för ett gäng år sen. Problemet var att den utspelades i Glasgow och inte var textad. Jag förstod kanske hälften av den skottska rotvälska som pratades. Nu när jag såg den igen så mindes jag inte så mycket av filmen förutom kanske känslan och möjligen en del starka scener. I centrum har vi den unge bråkstaken Liam, en sån där jobbig person som är jobbig men med ett gott hjärta (suveränt gestaltad av unge Martin Compston).

Loach tecknar ett fint porträtt av Liam och hans familj och kompisar. Liam vet att han är smartare och mer viljestark än andra och han vill ju så gärna hjälpa sin mamma som snart kommer ut från fängelset och då är ju risken att man hamnar på den kriminella vägen. Men det är bara temporärt, förstås. En engångsgrej för att hjälpa morsan. Men så lätt är det inte när man väl tagit det klivet. Filmen är både rörande och rått realistisk och en skildring av ett liv som inte är så lätt. Den håller samma klass som nu aktuella This Is England. Bravo, Loach! Klart bättre än den något svulstiga Frihetens pris. Här är det mer jordnära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2002 Tagged with , , , , , , , , ,

The Wind that Shakes the Barley (2006)

29 maj, 2019 Lämna en kommentar

Ken Loach är väl en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Han är ju inte direkt subtil om man säger så. Med det sagt så varken hatar eller älskar just jag Loachs filmer. Men jag gillar dem. Min text om The Wind that Shakes the Barley skrevs i juni 2007. Här förstår jag faktiskt att man har översatt originaltiteln då det ju kanske är lite svårt att ha koll på poängen med den som obildad svensk. Nu blev det tyvärr en ganska tråkig och generisk svensk titel. Men ändå.

Frihetens pris handlar om irländarnas kamp för frihet från britterna omkring år 1920. Well, det här var en hyfsad historia. Cillian Murphy är bra. Han har nåt märkligt sårbart över sig, som även syns i Sunshine). Det mesta är bra, från skådisar till foto. Det som är problemet är väl manuset. Ken Loach försöker, ganska illa dolt, att få in lite vänsterpropaganda. Inget fel i att försöka säga något men här kändes det vinklat. Inget fel i att vinkla heller kanske, men ibland blir det krystat.

Historien och karaktärerna (min kommentar: rollfigurerna) grep tag i mig i inledningen av filmen men efter ett tag tappade jag intresset då jag tyckte att handlingen blev lite väl utstuderad med bl a två bröder som hamnar på varsin sida i inbördeskriget som följde på upproret mot britterna. Nja, och sen fanns det ett lite obehagligt drag av revolutions- och martyrromantik i filmen. Jag vet inte riktigt vad regissören Loach vill ha sagt med filmen. Av nån anledning vann filmen Guldpalmen i Cannes 2006. Cannes som oftast brukar belöna riktigt bra filmer. För mig är filmen en trea. Kanske var jag på fel humör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

I, Daniel Blake (2016)

21 december, 2016 9 kommentarer

daniel-blakeTre år innan Ken Loach gjorde Kes – falken (en sån där film som jag har för mig vi fick titta på i skolan) så fick han tydligen 1966 sitt genombrott med tv-filmen Cathy Come Home. Nu, 50 (!) år, senare vinner alltså Loach vid 80 års ålder Guldpalmen i Cannes. Snacka om driv och engagemang. Woody Allen-varningen på den mannen.

I, Daniel Blake är djupdykning ner i ett brittiskt (och förmodligen svenskt) systemet för social trygghet och välfärd som fallerat. Titelns Daniel Blake (Dave Johns) är en snickare som återhämtar sig efter en hjärtattack. Hans läkare förbjuder honom från att börja jobba igen men hos försäkringskassan tycker man att han visst kan börja jobba. Han kan ju sätta på sig en hatt och gå 50 meter. Ja, så lyder logiken. Daniel tvingas gå på cv-kurser och söka jobb samtidigt som han försöker (försöker!) överklaga beslutet om indragen sjukpenning.

På en av arbetsförmedlingarna träffar han på den ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires). Katie kom tio minuter för sent till ett obligatoriskt möte och får därför en varning och indragen a-kassa (eller vad det nu handlade om). Katie är ny i stan och åkte därför vilse på väg till sitt möte. Daniel och Katie blir vänner, vilket för Daniel (vars fru dog några år tidigare) innebär att han får några att bry sig om igen.

Jag gillar filmen. Jag trodde att det skulle handla om en film som gick i nån sorts misär-stil. Fast om jag tänker på de Ken Loach-filmer jag har sett så brukar det väl ofta finnas en hel del humoristiska inslag. Så även här, vilket gör att allt inte är nattsvart misär, grått och trist. Daniel spelas alltså av Dave Johns och nu i efterhand läser jag att han är (standup-)komiker, vilket jag tycker lyser igenom i filmen på ett bra sätt.

Den misär som i viss mån skildras känns i magen snarare än att den är frånstötande. Jag tänker till exempel på en viss scen på en matbank som Katie och Daniel besöker.

Jag gillar Daniels sätt att, hur det nu är möjligt, hantera de mer eller mindre absurda situationerna som uppstår i hans försök att kommunicera med myndighetspersoner. Det hela känns som en Monty Python-sketch eller taget ur en Kafka-roman. Daniel tar det dock oftast med ro även om han förstås blir upprörd och frustrerad. Men på nåt sätt lyckas han ändå se den absurda humorn.

Jag tror filmen i grunden är sann. Jag tror inte Loach överdriver nåt speciellt i de situationer som uppstår när byråkratin går i overdrive. Däremot kanske han överdriver en del i själva berättandet. Exempelvis förekommer det några scener när Daniel försöker använda en dator och… ja, han är inget datorgeni om man säger så. Mot slutet hålls det även ett tal som kändes som regissörens tal snarare än rollfigurens. Jag kan även tycka att upplösningen kändes lite väl förutsägbar.

Men allt som allt är det en varm film med förvånansvärt mycket humor och ett stort hjärta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratI, Daniel Blake var denna månads filmspanarfilm, förtjänstfullt vald av Sofia. Efter filmen gjorde vi ett, för egen del, mycket efterlängtat och kärt återbesök på puben Wirströms i Gamla Stan. Jag tror vi spenderade minst 45 minuter bara på att diskutera Tom Fords Nocturnal Animals ur alla tänkbara synvinklar. Det går liksom inte att göra på Vapiano.

Här hittar ni de andras åsikter om I, Daniel Blake.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?

Movies – Noir-Christian såg filmen redan under Stockholm Filmfestival och här hittar ni hans recension.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Socialrealism Tagged with , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: