10 i topp: Filmer 1997

1997Rackarns vad många årslistor jag publicerar nuförtiden. Jag som var så anti mot listor förr i tiden. Man kan ju inte tävla i film liksom! Men nu har jag insett att det kan man visst!

Nyss listade jag mina favoriter från förra året och den här gången hoppar vi tillbaka till 1997. När jag kollade igenom de filmer jag hade betygsatt på Filmtipset så var de kanske inte så många, men däremot var det många av dessa som hade fått högt betyg. Jag fick ihop närmare 25 filmer att välja bland. Det var inte helt lätt. Den här gången var det dessutom lite klurigt att välja ut nummer ett. Det brukar oftast vara ett ganska självklart val. Den här gången var dock ett bra tag sen som jag såg många av filmerna och då blir det lite svårare. Eller blir det det? Det kanske blir lättare egentligen. De filmer som stannar kvar efter lång tid är de som förtjänar att hyllas! Nåväl, without further trams, då kör vi!

En liten detalj bara. Min regelbok som talar om vilket år en film är ifrån gäller inte ”historiska” pre-blogg-år. Då kör Jojjenito på IMDb-år rakt av.

 

10. Con Air
Con Air
Är detta ett guilty pleasure för mig? Kanske. Men det är en ruggigt underhållande film med en stjärnuppställning av skådisar. Det är även producent Jerry Bruckheimers första film utan sin kompis Don Simpson. Frågan är om Bruckheimer har producerat bättre filmer än Con Air efter att Simpson gick ur tiden.

9. Lost Highway
Lost Highway
Jag bara måste ta med Lost Highway på topp-10. Jag minns en gång för länge sen när jag såg filmen på den trevliga biografen Sture på en Cinemateket-visning. Två platser från mig satt en viss Torsten Jungstedt, svensk veteranfilmkritiker. När det återstod en kvart av filmen lät Jungstedt höra ”Åh, jisses!” och lämnade salongen. Lost Highway innehåller en av de mer obehagligare scenerna nånsin när Mystery Man ringer hem till Bill Pullman.

8. Perfect Blue
Perfect Blue

Det är lite Lynch-vibbar på plats åtta i och med Perfect Blue, en surrealistisk Satoshi Kon-anime. Bara något år innan Kon tyvärr gick bort så var jag på Cinemateket som ordnade en visning av en annan av Kons filmer, Tokyo Godfathers. Innan visningen hölls ett mycket trevligt Face2Face med Satoshi Kon själv där han bl a påstod att Mitt liv som hund var en hans favoritfilmer.

7. Gummo
Gummo
Så här inleder jag min Gummo-recension: ”Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! Varför ser jag Loa Falkman framför mig? Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett.”

6. Prinsessan Mononoke
Prinsessan Mononoke
Den andra anime-filmen på listan. Vacker, tänkvärd och med en handling som inte tar de vanliga västerländska vägarna. Studio Ghibli och Hayao Miyazaki när de är som bäst.

5. The Fifth Element
The Fifth Element

Det här kan vara ett rent nostalgival. När jag såg Det femte elementet när den var aktuell så tokgillade jag den. Jag tyckte Bruce Willis och Milla Jovovich var hur coola som helst. Jag gillade den där blåfärgade operadivan och jag tyckte t.o.m. att Chris Tucker var bra.

4. The Game
The Game

Åh, The Game. 1997 fanns Internet men det var ju inte aaaaalls samma sak som idag. Det var alltså mycket lättare att hålla sig borta från spoilers och detaljer i filmer än det är idag. Jag blev fullkomligt tagen på sängen David Finchers rulle. Speciellt slutet blåste iväg mig.

3. Funny Games
Funny Games

Mer lek men nu i händerna på Michael Haneke. Jag tror jag sällan varit så arg på en regissör som jag var på Haneke efter att ha sett Funny Games första gången. Scenen som innehöll en viss fjärrkontroll gjorde mig galen.

2. Boogie Nights
Boogie Nights

Paul Thomas Anderson är och förblir min favoritregissör (trots Inherent Vice). Boogie Nights är en hans bästa och den kom på plats två när jag inspirerad av Plox Twitterlistade mina PTA-favoriter. Gör det du med vettja.

1. Contact
Contact
Bättre än Interstellar! 🙂

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: The Apostle, Donnie Brasco, Deconstructing Harry, The Ice Storm, As Good As It Gets, Marius et Jeannette, Men with GunsAbre los ojos, Riket II, Smak av körsbär, WinterschläferJackie Brown, L.A. Confidential, Cop Land och Gattaca.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1997:

We Could Watch Movies
Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Boogie Nights


Titel: Boogie Nights
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Boogie Nights är Paul Thomas Andersons resa genom porrindustrin på 70/80-talet. En av våra medresenärer är unge Eddie (Mark Wahlberg) som upptäcks på en nattklubb av Jack Horner (Burt Reynolds), regissör av exotiska filmer, och därmed introduceras Eddie i en värld som i filmen består av ganska trasiga människor, sex (doh), droger och mycket yta. För Eddie, som givetvis döper om sig till Dirk Diggler, går karriären spikrakt uppåt till en början, men det är ensamt på toppen och mycket vill ha mer… droger framför allt. Filmen är egentligen en klassisk uppgång-och-fall-historia.

Paul Thomas Anderson (PTA) är en oerhört ambitiös regissör, det visar han i samtliga sina filmer. I Boogie Nights förekommer ett otal ruggigt sköna långa scener utan klipp och med svepande kameraåkningar där kameran följer en person ett tag för att sen byta till en annan som kommer in i bild. Vi kanske har sett det både förr och senare men det är snyggt och njutningsbart. I rollerna ser vi PTA:s favoritskådisar som Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Melora Walters, Philip Baker Hall, mm. Krydda dessa med t ex Reynolds och Don Cheadle och man får en kanonfilm vad gäller skådespelarna. Wahlberg gör väl sin bästa roll nånsin skulle jag tro.

De flesta av rollfigurerna är ganska snälla, halvt misslyckade, lite sorgsna, älskvärda figurer, som de flesta hamnar i situationer där de lämnar ut sig själva bara för att bli förnedrade. Ta bara Cheadles sorglustiga figur som försöker sälja stereoapparater iklädd cowboyklädsel och spelandes countrymusik. Eller när han försöker få ett banklån. Eller när Eddie och John C. Reillys rollfigur försöker spela in en musikdemo. Ja, det hela är ganska tragikomiskt, men PTA skildrar ändå allt med en värme och känsla för sina karaktärer. Den enda som till synes går oberörd genom filmen är Reynolds rollfigur, regissören som vill skriva filmhistoria genom porrfilm med handling (yeah, right) och dessutom vägrar övergå till 80-talets video (han ska ju göra film!).

Även om det alltså är en riktigt välgjord film med helgjutna skådisinsatser så tyckte jag den bitvis, främst i mitten, var lite tråkig. Den blev då lite väl enkelspårig på sin väg mot sina karaktärers botten. Det var lustigt, på nåt sätt kändes det som om när filmen gick in i 80-talet så blev allt lite fulare och lite sämre och det verkar som om även karaktärerna i filmen tyckte det. På 70-talet kom man liksom undan med sex, drugs and rock’n’roll-livet men 1981 känns allt sunkigt och inte coolt. Nu blev inte filmen sämre av just det här, utan pga att det blev lite stiltje i handlingen, tyckte jag. Som tur var så räddas filmen av ett helt sanslöst avsnitt där Eddie och två kompisar ska försöka blåsa Alfred Molinas rollfigur. De kommer hem till honom och hans kinesiske ”betjänt” (eller nåt) som är besatt av att smälla smällare, samtidigt som Molina har stereon på högsta volym och verkar mer intresserad av att recensera skivan som spelas än att köpa droger. Helt sjukt svettigt bra.

Jag gillade även scenen mot slutet med Cheadle (som ständigt sökte den rätta looken) som hamnar i ett rån i butik. Oväntat och bra — precis som William H. Macys sista insats i filmen. Den allra sista scenen i filmen påminde mig lite om Robert De Niros motsvarande ”pep talk” i slutscenen i Raging Bull… ja, förutom att De Niro inte halar fram slangen då, haha. Jag måste också nämna scenografin men kanske framförallt musiken som är perfekt och verkligen sätter rätt stämning och tidsstämpel. Very good gummisnodd. Betyget blir en svag fyra. Det fanns ändå inte riktigt samma intensiva stämning i Boogie Nights som i den helt makalösa Magnolia om man nu ska jämföra.

4-/5

PS. PTA verkar för övrigt riktigt bra på att få skådisar (som liksom inte är riktigt erkända som seriösa skådisar) att göra kanoninsatser i roller som de visar sig passa perfekt för, t ex Tom Cruise i Magnolia, Adam Sandler i Punch-Drunk Love, och Wahlberg och Reynolds i Boogie Nights.

%d bloggare gillar detta: